fredag 30 mars 2018

En ding ding värld



Jag har alltid haft en grundmurad uppfattning om att mänskorna runtomkring mig är vettiga och välvilliga, förnuftiga och mänskliga. Jag har tänkt att det måste finnas en plausibel förklaring till mänskors beteende som stundom kan verka konstigt. Jag har till och med trott att mänskor i allmänhet vet mera än jag, kan mera än jag och också är klokare än jag. Naivt och godtroget, jag vet.

Den senaste tidens händelser både i mitt privatliv och i offentligheten har satt min tro och förtröstan på mänskor i gungning.

Det hände sig för några veckor sedan att jag utan egen förskyllan blev indragen i en obehaglig mobbningssituation som fick mig att känna mig som en person i en roman av Franz Kafka. Jag visste inte vad jag skulle göra, men insåg att livet är absurt och att jag inget kunde göra åt saken.

Det hände för ett par veckor sedan att jag gick på bio för att se en omtalad film som fått många oscarsstatyetter. Förväntansfullt bänkade jag mig i salongen. Vad fick jag se? En historia som i och för sig kunde ha varit en intressant studie i hämnd och tillkortakommanden, men som drunknade i ohämmat våld, och där rollfigurerna inte kunde säga en mening utan fuck, mother fucker eller liknande. Filmen hette Three Billboards outside Ebbing, Missouri.

En vecka senare upprepades min besvikelse när jag såg ännu en prisbelönad film. Vad fick jag se den här gången? En berättelse om en stum kvinna som blir kär i ett monster. Också i den filmen sköt man skallen av varandra så att blodet sprutade. Titeln var i alla fall intressant, The Shape of Water. Mitt biosällskap och jag bara skrattade uppgivet när vi kom ut från biografen. Är det sådana här filmer som går hem hos kritiker och publik? Vi måste vara gamla och omoderna som tycker att våld och monster är trist.

Det hände för ett par dagar sedan att jag halkade in på en facebooktråd där folk debatterade vargens vara eller inte vara i vår natur. Då förstod jag att varghatet är lika grundmurat som någonsin mitt sätt att tro mänskor om gott har varit. Ursinnigt utropar man ”Skjut bort kräken!” och förlöjligar dem som har en mera försonlig inställning i vargfrågan.

Vad har de här sakerna gemensamt och vad har de här vitt skilda händelserna och kulturyttringarna med min tilltufsade godtrogenhet att göra?

Alla tre företeelserna, och många andra konstigheter för den delen, den kafkaeska situationen, de i mitt tycke dåliga filmerna och de blodtörstiga varghatarna har fått mig att inse hur galen vår värld är, men också att ifrågasätta mitt eget och andras omdöme. Tänk om jag har fel. Tänk om filmkritikerna har rätt i att de två filmerna jag såg är sevärda och har något viktigt att säga. Tänk om jag helt enkelt inte förstår att vargarna måste bort.

Ett annat sätt att reagera på all världens dårskap och absurditeter är att tro att jag är omringad av idioter och att gripas av övermod – är det jag, och några till, som är de enda vettiga här i världen?

Så är det naturligtvis inte. Vi har en tendens att tycka att de som har likadana åsikter som våra är kloka medan de som inte tycker som vi är dumma, och det är lätt att fördöma en mänskas annorlunda synsätt. Jag säger till mig själv att jag måste förstå att mänskan är en sammansatt och komplex varelse; rationell och irrationell på samma gång. Den som tycker om våldsamma filmer behöver inte alls tycka att konflikter ska lösas med våld. Den som vill ”skjuta bort” alla vargar kan annars värna om djur och natur.

Det skulle gälla att inte döma, inte dra förhastade slutsatser, utan vara ödmjuk och stark. Men det är svårt när mänskor gör en besviken gång på gång. Kanske det är bäst att skratta åt eländet och konstatera att vi lever i en ding, ding, ding, ding värld.

söndag 4 februari 2018

Klimatpåverkan - vem bryr sig?



Leva ett meningsfullt liv vill alla och det kan man göra på många olika sätt. På sjuttiotalet talades det om att var och en måste förverkliga sig själv – kanske en gryende självcentrering som nu på 2010-talet blommar fullt ut – genom frigörande dans, fria förhållanden och frisinthet.

Man kunde också uppleva meningsfullhet genom att engagera sig i fredsrörelsen, i procentrörelsen och i kärnkraftsmotståndet. Man trodde på möjligheten att påverka och förändra.

Det engagemang som då fanns, åtminstone bland de unga, ser kanhända naivt ut när man ser tillbaka på det glada sjuttiotalet. Det ser inte ut som om dagens mänskor skulle tro på någon förändring eller ens bry sig om att försöka påverka.

Idag förverkligar vi oss själva och finner mening, inte genom att engagera oss i världsförbättrande aktiviteter, snarare vänder vi oss inåt och söker nya världar i oss själva. I den mån vi ser på världen omkring oss är det genom att resa.

Vi reser till exotiska platser, till sol och bad, till all inclusive, till – självförverkligande? Fråga vem som helst vad de vill göra på sin semester och jag kan slå vad om att nio av tio svarar att de vill resa. Tidningarna fylls med resereportage som tipsar om den bekvämaste resan till länder med det bästa klimatet, de bästa hotellen och de bästa shoppingstråken.

Och hur reser vi? Med flyg förstås, snabbt och behändigt. Vi flyger kors och tvärs genom luften utan att tänka på att just flygtrafiken utgör ett av de värsta hoten mot miljön och klimatet.

Jag har kommit till en drabbande insikt: aldrig förr har vi haft tillgång till så mycket information om vår planets bedrövliga tillstånd och aldrig förr har vi brytt oss så lite om att förändra tillståndet.

De flesta struntar i klimatförändringen; semesterresan är viktigare.  Tyvärr måste jag konstatera att jag inte känner en enda mänska, i alla fall väldigt få, som skulle kunna tänka sig att avstå från sin flygresa och i stället resa på ett miljövänligare sätt, om man nödvändigtvis måste resa. Och det är klart, att resa till Gran Canaria med tåg och båt är i det närmaste omöjligt.

 I skolan diskuterar vi miljöfrågor ibland och i läroplanen står det att eleverna ska fostras till att förstå ”betydelsen av sina egna handlingar . . . då det gäller att säkra en hållbar användning av naturresurser, för att motverka klimatförändringen”. Man brukar säga att vi måste sätta vårt hopp till ungdomen, men när det gäller klimatpåverkan finns det inte mycket till hopp. Ungdomarna reser lika obehindrat som någonsin, och varför skulle de inte det? De växer upp i den andan och reflekterar sällan över att deras resor lämnar avtryck i miljön. Skolan jag jobbar i beviljar ledighet för semesterresor mitt under terminen. Tror någon att resorna företas med tåg?

Från min egen skoltid i slutet av sextiotalet minns jag en flicka som uppenbarade sig brunbränd och vacker efter en tids bortovaro. Det ryktades att hon hade varit på Kanarieöarna. Vi andra bara gapade och beundrade henne i smyg.

Resandet har blivit ett livsinnehåll för många. Tanken på klimatförändringen och en kommande miljökatastrof väger lätt när självförverkligandet genom lyx och njutning flygresorna till fjärran länder erbjuder, står överst på önskelistan.

På min lista står min årliga resa till Skottland. Med flyg såklart.


fredag 22 december 2017

Orons boningar


Jultid är hemvändartid. Det är då de kommer hem, de utflugna, för att fira jul. Det är då vi försöker återskapa och återfinna samma stämning som rådde då barnen var små och fyllda av iver, förväntan och glädje; det bara vill sig inte alltid.
Glädjen finns i återseendet, det viktigaste av allt. Om nu inte julstämningen vill infinna sig har vi ändå varandra en kort tid.

En liten tid är hon här, barnet som ska uppfylla mina mammiga behov. Hon får vara barn och jag får vara mamma hur mycket jag vill. Och vi pratar och pratar, om bortslarvade vantar, om jobbiga kompisar, om Storbritanniens utträde ur EU, om u-ljudet i finlandssvenskan. Hon förvånar mig över hur mycket hon kan och vet. Hon har engagemanget, intensiteten och aptiten, det där som jag har ersatt med cynism, melankoli och resignation.

Jag minns hur barnet, den nyblivna studenten, lämnade hemmet och begav sig ut i stora världen för att studera. Med en stor kappsäck som var alldeles för tung, steg hon på tåget till huvudstaden, den första etappen på resan. När jag kom hem efter att ha vinkat av henne satte jag mig ner och grät. Dag och natt tänkte jag på hur det skulle gå. Skulle hon klara sig i ett främmande land, i en stor stad, på ett stort universitet? Var hon olycklig? Längtade hon hem?

Jag åkte för att hälsa på barnet den första påsken i det nya landet. Jag stod och spanade efter henne på den överenskomna mötesplatsen. Så kom hon gående emot mig, en studentska som smälte in i omgivningen, en studerande som vant visade mig runt på campusområdet och guidade mig i storstaden. Då visste jag: hon kommer att klara det. Jag måste sluta oroa mig. Jag måste släppa greppet.

Men hur svårt är det inte! Efter åtta år finns oron fortfarande där. Jag oroar mig för allt från hennes ekonomi och hälsa till hennes mathållning och klädsel. Det är onödigt, jag vet, och jag önskar att jag kunde ta det med ro.

Det finns föräldrar som kan vara lite lagom indifferenta och inte bry sig för mycket. Ett gott råd som jag och andra ängsliga mödrar får i en dikt av Henry Parland är att ”lite svalkande likgiltighet” vore på sin plats. Jag borde ta lärdom av de sansade föräldrarna och den klarsynta poeten.

Nu är det jul och nu är det vi, mamma, pappa, barn. Under ett par veckor är barnet inneslutet i familjekokongen och jag behöver inte ägna mig åt min eviga oro. I stället kan jag ägna barnet mina moderliga omsorger.

Erik Lindorm skriver i dikten En eftermiddag


Men dagen skrider mot nattens blund
och brasan sjunker och mattas.
Snart är försvunnen den korta stund,
då brasan sprakar
och ingen är stum
då ingen av dem fattas.

Och när den korta stunden är slut och barnet reser sin väg och vardagen tar vid, blir det tyst i huset, och jag ansätts igen av min heliga oro.



onsdag 25 oktober 2017

En livets paradox


Djupt inom mig är jag existentialist. Existentialismen är en humanism enligt Jean-Paul Sartre, vars livsåskådning är humanistisk och ateistisk. Precis som min livsåskådning.
Den frågan i existentialismen som intresserar mig mest och som jag ofta grubblar på är den om mänskans fria vilja och hur valet av moral formar mänskan. Så här säger Sartre: ”Människan skapar sig själv, hon är inte färdiggjord från början utan formas i och med att hon väljer sin moral, och omständigheternas tryck är sådant att hon inte kan underlåta att välja en moral.”

Således är våra val i livet inte fria; vi ställs inför val mellan olika möjligheter, men möjligheterna är begränsade, och vi är ansvariga för de val vi gör. Det är där moralen sätter stopp för friheten att välja. Drivet till sin spets kan man uttrycka det i en paradox; Vi väljer att inte ha fria val.

Vi måste ta ansvar för oss själva och våra gärningar. Tyvärr tror jag att många flyr sitt ansvar. Det verkar som om den moderna individualisten har glömt att frihet under ansvar är ett livsvillkor för den anständiga mänskan. Vi får inte heller glömma att vi har ett kollektivt ansvar för varandra.

Varför måste jag göra sådant som jag inte vill? frågar jag mig förbittrat och tycker att jag ständigt måste ta hänsyn till mänskor i min närhet. Det finns stunder då jag tycker att mitt liv är ett enda hänsynstagande och jag tänker att jag inte alls är fri att göra som jag vill. Väljer jag att inte ta hänsyn och till exempel inte hjälpa och stötta mänskor, alltså att vara riktigt egoistisk, ansätts jag av moraliska betänkligheter, ångest och dåligt samvete som plågar mig och inte lämnar mig i fred.

Det händer också att samvetet gör sig påmint i situationer där jag måste gå emot min ideologiska övertygelse, bland annat när jag inte protesterar mot idiotiska regler och föreskrifter i mitt jobb, utan bara gör eller låtsas göra som direktiven uppifrån kräver. Då väljer jag att vara smidig fastän jag vill skrika att det här är fel.

Man måste ingenting annat än dö och det enda man inte kan välja är att födas. Den gamla truismen tänker jag på ibland när jobbet känns tungt, livet känns trögt och alla måsten hopar sig. Tankarna fortsätter: vi har valt att leva som vi gör. Det är inget som säger att vi inte skulle kunna avstå från hus, bil och båt, bosätta oss i en anspråkslös stuga bortom allt välgjort, odla vår egen mat och leva enkelt och billigt. Samtidigt skulle vi tära mindre på naturen. Därmed är jag inne på hur vår levnadsstandard och vår konsumtion lämnar spår på jordklotet och bidrar till miljöförstöringen.

Tanken vandrar vidare, jag värjer mig och inser att jag är alldeles för bekväm för ett sådant liv som jag målar upp för mig själv. Jag försvarar min livsstil genom att tänka att jag strävar efter att leva ett enkelt liv utan större utsvävningar (men det är klart, inte vill jag avstå från mina AJ Poulsen-lampor och mina Skottlandsresor) och jag försöker visa respekt för och ta hänsyn till både mänskorna och miljön.


Min slutsats lyder: Våra val är inte fria, vi måste välja mellan det som finns inom våra möjligheters gränser. Det viktigaste är att vi har ansvar för våra val. Och ansvar åtföljs av ångest. Det kommer vi aldrig ifrån.

torsdag 24 augusti 2017

Å alla kära systrar!



-Feminism handlar inte om att få kalla sig hen, säger min väninna smått irriterat, när vi diskuterar feminism och kommer in på unga kvinnors uppfattning om feministiska tankar och idéer.

-Nej, och inte heller om att vi kvinnor ska sträva efter att bli som män, säger jag.

Feminism idag har fått en annan dimension och innebörd än vad feminismen på sextio- och sjuttiotalet hade. Då ville kvinnorna ha inflytande och  samma rättigheter som män. Man ville befria kroppen, bränna behån och klä sig bekvämt.

Nu handlar det om genus, eller gender, som man säger om man är riktigt modern. Genusforskning blev på modet på nittiotalet – det var en hipp vetenskap. Före det fanns det kvinnovetenskap – ett begrepp som känns mossigt och omodernt på 2010-talet. Vad man gör när man pluggar och forskar i genusvetenskap är oklart för mig, men jag antar att det är intressant.

Utgångspunkten är Simone de Beauvoirs berömda sentens ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Att kvinnan är en social konstruktion fick genomslag när de Beauvoirs bok Det andra könet kom ut 1949.

Kan man då inte i jämlikhetens namn säga att man inte föds till man, man blir det? Nej, ett sådant konstaterande är nog inte relevant i en värld där mannen och det manliga alltid varit norm, som vi alla vet, och kvinnan alltid, just det, det andra könet.

Jämställdhet mellan könen måste alltid vara feminismens huvudtanke. Kampen för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter måste ständigt föras i närsamhället och globalt. Feminism handlar om att kvinnor ska få ta lika stor plats som män i politiken, i arbetslivet, inom forskning och vetenskap och i familjen. Ingen ska diskrimineras på grund av kön. På den punkten har vi i våra demokratiska samhällen kommit rätt långt, även om vi inte är färdiga än, men det finns ställen i världen där jämställdheten är obefintlig och där kvinnor behandlas som lägre stående varelser.

Vi ska och bör solidarisera oss med kvinnor som lever instängda bakom ett galler framför ögonen, kvinnor som könsstympas, kvinnor som betraktas som sina mäns egendom och kvinnor som måste utstå hat och förakt.

Feminism handlar om att få vara kvinna. Feminism handlar om rätt att bestämma över sin egen kropp och då menar jag inte rätt att manipulera kroppen med hälsovådliga skönhetsoperationer, utan rätt att bestämma hur många barn man vill föda eller rätt att inte föda alls, rätt till sex på lika villkor och framför allt rätt att bli respekterad på alla plan.

Modern feminism tar sig ibland rent löjliga uttryck. Ett av de mest idiotiska exemplen är ett par byxor med öppning i grenen som tillåter kvinnan som bär dem att kissa stående. Och inte förstår jag vitsen med att experimentera med skägg på kvinnor. Oförargliga uttryck, kan man tycka. Ändå förargar det mig att det ofta finns en illa dold förtjusning i detta att likna män. Förstås är de här påhitten också en lek med könsroller, de där stereotypierna vi ville avskaffa på sjuttiotalet.

 Nu är det dags att skippa det ytliga och onödiga tjafset och ta upp kampen för de gamla jämställdhetsidealen och slåss mot manschauvinism och sexism. Å, det finns så mycket att kämpa för! Men ni vet, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras, och kom ihåg, vi är många, vi är hälften!

 

Fotnot: Rubriken är titeln på Ebba Witt-Brattströms bok (2010) om sjuttiotalsfeminismen.

lördag 8 juli 2017

Se blomman



Det är de vilda blommornas tid. Överallt ser man Lychnis dioica, den ceriserosa skogslysten, i dikesrenen, på ängarna, i skogen. En gång såg jag en vit variant av växten; bland allt det röda lyste en ensam vit blomma. Sedan den gången spanar jag alltid efter den sällsynta åkerlysten, Lychnis alba. Det är som med lupinerna, ofta betraktade som ogräs, jag tycker att de vita är vackrast och jag lägger märke till om det spirar en vit lupin bland de ljusröda och blå.

Far och jag delade intresset för växter. Eller snarare var det så att han planterade intresset i mig, och det sitter i. Jag har sparat mitt herbarium från samskoletiden när eleverna under sommarlovet måste samla växter. Många suckade över uppgiften, men jag tyckte det var roligt. Far hjälpte mig att försiktigt gräva upp växterna, för det var viktigt att rötterna var intakta när man la växten mellan makulaturpapper och tidningspapper i fars gamla växtpress. Med varsam hand limmade jag de pressade blommorna på pappersark och skrev prydliga etiketter med artnamn, latinska namn, familj och växtplats. Det var ett petgöra som tilltalade pedanten i mig. På hösten belönades jag med en blank tia för min växtsamling. Det var nog den enda gången jag fick berömligt vitsord i ett naturvetenskapligt skolämne.

Växtsamlandet förde med sig en kunskap om vår flora, en kunskap som jag haft nytta och nöje av hela livet. Jag lärde mig skilja på skogskovall och ängskovall. Jag lärde mig att daggörten fångar små flugor med sina klibbiga körtelhår. Jag fick veta att de pyttesmå rödnarverna öppnar sina blommor när solen står i zenit, men bara då. Jag fick veta att de gula ärtliknande blommorna i gräset kallas käringtand.

Och dofterna! Far visade mig porsen vid strandvägen. Fortfarande nyper jag åt mig ett porsblad efter morgondoppet, smular det mellan fingrarna och drar in doften, en doft av sommar, vemod och nostalgi. Jag kan fortfarande erinra mig doften av gatkamomill, den oansenliga örten som spred en kryddig, frän doft på den sandiga uppfarten till mormors hus. Och aldrig vill jag vara utan doften av hägg en tidig försommarmorgon när jag går ut i trädgården.

I mitt herbarium finns några orkidéer. De är fridlysta och var det antagligen redan då, på sextiotalet, men mitt brott må vara preskriberat. Far visste var i skogen orkidén växte. Vi gick dit och där stod den, Jungfru Marie nycklar, Orchis maculatus, med sin violetta blomma och fläckiga blad. Jag såg blomman och det var något hemlighetsfullt, nästan sakralt över växten.

De vilda orkidéernas drottning, nattviolen, Platanthera bifolia, eller nattyxne som den också heter, vars nattliga doft överträffar Kung liljekonvaljes, har en hedersplats i herbariet.

På sommarstället växte några gökblomster på lötet. För ett par år sedan på en vandring med vänner återsåg jag blomman som jag inte sett sedan min barndom. ”Lychnis flos cuculi!” utbrast jag. De latinska namnen finns kvar någonstans i mitt minne.

Jag ser blomman. Kanske inte på samma sätt som adertonhundratalspoeten Erik Johan Stagnelius i sin symbolmättade dikt som börjar: ”Se blomman! På smaragdegrunden/ hon blänker, oskuldsfull och skär/ en själ i stoftets kedjor bunden,/ och Psyches morgondröm hon är.”

Dikten fortsätter med många strofer som för tankarna bort från själva blomman och leder läsaren in i högstämd poesi om själens djup, alltid fångad i det jordiska.

Se blomman är också titeln på en bok av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. Det är en vacker bok att fördjupa sig i, en samling essäer om vår flora ur poetisk, botanisk och idéhistorisk synvinkel. I boken kan man läsa att den nämnda nattviolen ansågs ha en potenshöjande effekt då rotens två knölar ser ut som testiklar.

Se blomman! Se den fulländade skönheten i duvkullan, Trientalis europaea, eller skogstjärna som vi kallar den. Se den blyga linnéan, Linnea borealis; förundras över svenska flaggan, Melampyrum nemorosum med sina gula och blå blommor på samma stjälk; observera kärrviolens, Viola palustris blå blomma; gläds åt duntravens, rallarrosens, Epilobium angustifoliums frikostighet. Och glöm inte Myosotis scorpioides älskliga ljusblå flor.

 

onsdag 31 maj 2017

Ofattbart våld


 

Jag har länge tvivlat på mänskans godhet. Snart tvivlar jag inte längre. Det finns så mycket ondska i världen, ofattbar ondska som jag helst inte skulle vilja höra talas om. Det heliga kriget som jihadister ägnar sitt liv åt innefattar bestialiskt våld; summariska avrättningar, tortyr och alla möjliga grymheter som onda mänskor kan komma på. Krig överhuvudtaget skonar ingen, civilbefolkningen får lida, oskyldiga blir offer för bombattentat och allra värst är det när barn drabbas.

I min maktlöshet har jag grubblat och frågat mig vad det är som får mänskor att begå våldshandlingar mot oskyldiga. Maktlystnad? Känslan av att ha kontroll? Övertygelse om att man gör rätt? Eller, hemska tanke, njutning?

En form av våld som är minst lika svår att förstå är våld mot värnlösa djur. Jag har hört om och själv blivit vittne till djurplågeri.

En facebookvän berättar upprört om två pojkar som kommer farande i en båt, tar i land på ett fågelskär och med åror i högsta hugg ger sig på ett par grågäss med nykläckta ungar som i panik simmar iväg. Vännen försöker få pojkarna att sluta plåga fåglarna, men marodörerna skriker okvädningsord åt henne innan de till slut fräser iväg mot båthamnen i Furuholmen.

En annan vän berättar om ett gäng pojkar som rullar ner igelkottar i sjön i Gamla hamn. Igelkottar kan inte simma. Det vet pojkarna.

Det lär förekomma att en del pojkgäng tar katter i svansen och snurrar dem runt tills de försvarslösa djuren skriker av fasa och smärta.

Själv såg jag en yngling i båt på Ådöfjärden ursinnigt jaga en skadad mås med en åra. Han höll på tills min man fick slut på den grymma jakten.

Igen inställer sig frågan, vad är det som driver mänskor till sådana handlingar? Det är inga harmlösa pojkstreck det är fråga om i de här fallen. Är det uppfostran? Snedvriden syn på djur? Tron att djur är själlösa varelser som man kan behandla hur som helst? Eller, hemska tanke, religion?

Jag tror att en del av förklaringen finns i den antropocentrism, dvs. det förhållningssätt som sätter mänskan i alltings centrum och som Gud själv ger uttryck för i Mos 1: 26-28: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor till vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’” Och vidare: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Den antropocentriska världsbilden som det citerade bibelstället rättfärdigar är djupt rotad i mänskorna. Man behöver inte vara religiös för att tycka att naturen och djuren är till för mänskan. Tänk bara på hur giriga och vinningslystna mänskor i alla delar av världen exploaterar och manipulerar vår jord. Och ingen av oss är oskyldig.

Det finns mänskor som hjälper och värnar om djur och natur. Rörd läser jag i bladet om en man som hade räddat en utsvulten berguv i Purmo från en säker död. Han tog hand om fågeln och vårdade den tills den kunde släppas ut i sitt revir.

Jag minns hur en igelkott hade trasslat in sig i ett fisknät som hängde på en bänk på vårt sommarställe, och hur far med varsam hand klippte loss det lilla livet.

Kanske, kanske finns det hopp för mänskligheten. Kanske, kanske får ondskan ge vika för godheten. Men jag tvivlar.