torsdag 24 augusti 2017

Å alla kära systrar!



-Feminism handlar inte om att få kalla sig hen, säger min väninna smått irriterat, när vi diskuterar feminism och kommer in på unga kvinnors uppfattning om feministiska tankar och idéer.

-Nej, och inte heller om att vi kvinnor ska sträva efter att bli som män, säger jag.

Feminism idag har fått en annan dimension och innebörd än vad feminismen på sextio- och sjuttiotalet hade. Då ville kvinnorna ha inflytande och  samma rättigheter som män. Man ville befria kroppen, bränna behån och klä sig bekvämt.

Nu handlar det om genus, eller gender, som man säger om man är riktigt modern. Genusforskning blev på modet på nittiotalet – det var en hipp vetenskap. Före det fanns det kvinnovetenskap – ett begrepp som känns mossigt och omodernt på 2010-talet. Vad man gör när man pluggar och forskar i genusvetenskap är oklart för mig, men jag antar att det är intressant.

Utgångspunkten är Simone de Beauvoirs berömda sentens ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Att kvinnan är en social konstruktion fick genomslag när de Beauvoirs bok Det andra könet kom ut 1949.

Kan man då inte i jämlikhetens namn säga att man inte föds till man, man blir det? Nej, ett sådant konstaterande är nog inte relevant i en värld där mannen och det manliga alltid varit norm, som vi alla vet, och kvinnan alltid, just det, det andra könet.

Jämställdhet mellan könen måste alltid vara feminismens huvudtanke. Kampen för kvinnors och mäns lika rättigheter och möjligheter måste ständigt föras i närsamhället och globalt. Feminism handlar om att kvinnor ska få ta lika stor plats som män i politiken, i arbetslivet, inom forskning och vetenskap och i familjen. Ingen ska diskrimineras på grund av kön. På den punkten har vi i våra demokratiska samhällen kommit rätt långt, även om vi inte är färdiga än, men det finns ställen i världen där jämställdheten är obefintlig och där kvinnor behandlas som lägre stående varelser.

Vi ska och bör solidarisera oss med kvinnor som lever instängda bakom ett galler framför ögonen, kvinnor som könsstympas, kvinnor som betraktas som sina mäns egendom och kvinnor som måste utstå hat och förakt.

Feminism handlar om att få vara kvinna. Feminism handlar om rätt att bestämma över sin egen kropp och då menar jag inte rätt att manipulera kroppen med hälsovådliga skönhetsoperationer, utan rätt att bestämma hur många barn man vill föda eller rätt att inte föda alls, rätt till sex på lika villkor och framför allt rätt att bli respekterad på alla plan.

Modern feminism tar sig ibland rent löjliga uttryck. Ett av de mest idiotiska exemplen är ett par byxor med öppning i grenen som tillåter kvinnan som bär dem att kissa stående. Och inte förstår jag vitsen med att experimentera med skägg på kvinnor. Oförargliga uttryck, kan man tycka. Ändå förargar det mig att det ofta finns en illa dold förtjusning i detta att likna män. Förstås är de här påhitten också en lek med könsroller, de där stereotypierna vi ville avskaffa på sjuttiotalet.

 Nu är det dags att skippa det ytliga och onödiga tjafset och ta upp kampen för de gamla jämställdhetsidealen och slåss mot manschauvinism och sexism. Å, det finns så mycket att kämpa för! Men ni vet, tjejer, vi måste höja våra röster för att höras, och kom ihåg, vi är många, vi är hälften!

 

Fotnot: Rubriken är titeln på Ebba Witt-Brattströms bok (2010) om sjuttiotalsfeminismen.

lördag 8 juli 2017

Se blomman



Det är de vilda blommornas tid. Överallt ser man Lychnis dioica, den ceriserosa skogslysten, i dikesrenen, på ängarna, i skogen. En gång såg jag en vit variant av växten; bland allt det röda lyste en ensam vit blomma. Sedan den gången spanar jag alltid efter den sällsynta åkerlysten, Lychnis alba. Det är som med lupinerna, ofta betraktade som ogräs, jag tycker att de vita är vackrast och jag lägger märke till om det spirar en vit lupin bland de ljusröda och blå.

Far och jag delade intresset för växter. Eller snarare var det så att han planterade intresset i mig, och det sitter i. Jag har sparat mitt herbarium från samskoletiden när eleverna under sommarlovet måste samla växter. Många suckade över uppgiften, men jag tyckte det var roligt. Far hjälpte mig att försiktigt gräva upp växterna, för det var viktigt att rötterna var intakta när man la växten mellan makulaturpapper och tidningspapper i fars gamla växtpress. Med varsam hand limmade jag de pressade blommorna på pappersark och skrev prydliga etiketter med artnamn, latinska namn, familj och växtplats. Det var ett petgöra som tilltalade pedanten i mig. På hösten belönades jag med en blank tia för min växtsamling. Det var nog den enda gången jag fick berömligt vitsord i ett naturvetenskapligt skolämne.

Växtsamlandet förde med sig en kunskap om vår flora, en kunskap som jag haft nytta och nöje av hela livet. Jag lärde mig skilja på skogskovall och ängskovall. Jag lärde mig att daggörten fångar små flugor med sina klibbiga körtelhår. Jag fick veta att de pyttesmå rödnarverna öppnar sina blommor när solen står i zenit, men bara då. Jag fick veta att de gula ärtliknande blommorna i gräset kallas käringtand.

Och dofterna! Far visade mig porsen vid strandvägen. Fortfarande nyper jag åt mig ett porsblad efter morgondoppet, smular det mellan fingrarna och drar in doften, en doft av sommar, vemod och nostalgi. Jag kan fortfarande erinra mig doften av gatkamomill, den oansenliga örten som spred en kryddig, frän doft på den sandiga uppfarten till mormors hus. Och aldrig vill jag vara utan doften av hägg en tidig försommarmorgon när jag går ut i trädgården.

I mitt herbarium finns några orkidéer. De är fridlysta och var det antagligen redan då, på sextiotalet, men mitt brott må vara preskriberat. Far visste var i skogen orkidén växte. Vi gick dit och där stod den, Jungfru Marie nycklar, Orchis maculatus, med sin violetta blomma och fläckiga blad. Jag såg blomman och det var något hemlighetsfullt, nästan sakralt över växten.

De vilda orkidéernas drottning, nattviolen, Platanthera bifolia, eller nattyxne som den också heter, vars nattliga doft överträffar Kung liljekonvaljes, har en hedersplats i herbariet.

På sommarstället växte några gökblomster på lötet. För ett par år sedan på en vandring med vänner återsåg jag blomman som jag inte sett sedan min barndom. ”Lychnis flos cuculi!” utbrast jag. De latinska namnen finns kvar någonstans i mitt minne.

Jag ser blomman. Kanske inte på samma sätt som adertonhundratalspoeten Erik Johan Stagnelius i sin symbolmättade dikt som börjar: ”Se blomman! På smaragdegrunden/ hon blänker, oskuldsfull och skär/ en själ i stoftets kedjor bunden,/ och Psyches morgondröm hon är.”

Dikten fortsätter med många strofer som för tankarna bort från själva blomman och leder läsaren in i högstämd poesi om själens djup, alltid fångad i det jordiska.

Se blomman är också titeln på en bok av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. Det är en vacker bok att fördjupa sig i, en samling essäer om vår flora ur poetisk, botanisk och idéhistorisk synvinkel. I boken kan man läsa att den nämnda nattviolen ansågs ha en potenshöjande effekt då rotens två knölar ser ut som testiklar.

Se blomman! Se den fulländade skönheten i duvkullan, Trientalis europaea, eller skogstjärna som vi kallar den. Se den blyga linnéan, Linnea borealis; förundras över svenska flaggan, Melampyrum nemorosum med sina gula och blå blommor på samma stjälk; observera kärrviolens, Viola palustris blå blomma; gläds åt duntravens, rallarrosens, Epilobium angustifoliums frikostighet. Och glöm inte Myosotis scorpioides älskliga ljusblå flor.

 

onsdag 31 maj 2017

Ofattbart våld


 

Jag har länge tvivlat på mänskans godhet. Snart tvivlar jag inte längre. Det finns så mycket ondska i världen, ofattbar ondska som jag helst inte skulle vilja höra talas om. Det heliga kriget som jihadister ägnar sitt liv åt innefattar bestialiskt våld; summariska avrättningar, tortyr och alla möjliga grymheter som onda mänskor kan komma på. Krig överhuvudtaget skonar ingen, civilbefolkningen får lida, oskyldiga blir offer för bombattentat och allra värst är det när barn drabbas.

I min maktlöshet har jag grubblat och frågat mig vad det är som får mänskor att begå våldshandlingar mot oskyldiga. Maktlystnad? Känslan av att ha kontroll? Övertygelse om att man gör rätt? Eller, hemska tanke, njutning?

En form av våld som är minst lika svår att förstå är våld mot värnlösa djur. Jag har hört om och själv blivit vittne till djurplågeri.

En facebookvän berättar upprört om två pojkar som kommer farande i en båt, tar i land på ett fågelskär och med åror i högsta hugg ger sig på ett par grågäss med nykläckta ungar som i panik simmar iväg. Vännen försöker få pojkarna att sluta plåga fåglarna, men marodörerna skriker okvädningsord åt henne innan de till slut fräser iväg mot båthamnen i Furuholmen.

En annan vän berättar om ett gäng pojkar som rullar ner igelkottar i sjön i Gamla hamn. Igelkottar kan inte simma. Det vet pojkarna.

Det lär förekomma att en del pojkgäng tar katter i svansen och snurrar dem runt tills de försvarslösa djuren skriker av fasa och smärta.

Själv såg jag en yngling i båt på Ådöfjärden ursinnigt jaga en skadad mås med en åra. Han höll på tills min man fick slut på den grymma jakten.

Igen inställer sig frågan, vad är det som driver mänskor till sådana handlingar? Det är inga harmlösa pojkstreck det är fråga om i de här fallen. Är det uppfostran? Snedvriden syn på djur? Tron att djur är själlösa varelser som man kan behandla hur som helst? Eller, hemska tanke, religion?

Jag tror att en del av förklaringen finns i den antropocentrism, dvs. det förhållningssätt som sätter mänskan i alltings centrum och som Gud själv ger uttryck för i Mos 1: 26-28: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor till vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’” Och vidare: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Den antropocentriska världsbilden som det citerade bibelstället rättfärdigar är djupt rotad i mänskorna. Man behöver inte vara religiös för att tycka att naturen och djuren är till för mänskan. Tänk bara på hur giriga och vinningslystna mänskor i alla delar av världen exploaterar och manipulerar vår jord. Och ingen av oss är oskyldig.

Det finns mänskor som hjälper och värnar om djur och natur. Rörd läser jag i bladet om en man som hade räddat en utsvulten berguv i Purmo från en säker död. Han tog hand om fågeln och vårdade den tills den kunde släppas ut i sitt revir.

Jag minns hur en igelkott hade trasslat in sig i ett fisknät som hängde på en bänk på vårt sommarställe, och hur far med varsam hand klippte loss det lilla livet.

Kanske, kanske finns det hopp för mänskligheten. Kanske, kanske får ondskan ge vika för godheten. Men jag tvivlar.

 

 

 

 

tisdag 28 mars 2017

Kan man annat än älska Lars Lerin?


Har ni sett programserien Vänligen Lars Lerin? Serien gick i två repriser i SVT 1 vintern 2016 och 2017. Konceptet med den kända konstnären och författaren som vill lära känna och bli vän med andra kända personer, har antagligen någon amerikansk eller brittisk förebild, som de flesta s.k. livsstilsprogram och realityshower har i nutida teve.

Jag upptäckte Lars Lerin genom hans konst och hans sommarprogram i Sveriges radio. Hans underbara akvareller och hans milda väsen, hans runda värmländska och hans ödmjuka förhållningssätt till livet och mänskorna tilltalar mig. Han bemöter och behandlar dem han träffar i programmet med en respekt och en försynthet som är få förunnat, både att besitta och att bli bemött med.

Ibland har programmen varit flamsiga och ytliga, men ett par gånger har mötet med den andra mänskan varit berörande. Mötet med Björn Ranelid, den mångordiga, svulstiga författaren, som jag har tyckt är en aning stroppig och till och med omdömeslös, gjorde faktiskt intryck på mig. Jag fick revidera min uppfattning om Ranelid. Han var vänlig och hade en mänsklig framtoning. Kanske det är Lars Lerin som med sitt öppna och avväpnande sätt får mänskorna han träffar att slappna av och visa sina svagheter.

Och visst är det som poeten Bob Hansson säger i en av sina texter; det är svagheterna som gör mänskor intressanta.

Att vara anspråkslös och lågmäld, att kunna visa sina svagheter och sin bräcklighet när man uppnått ära och berömmelse, är bara möjligt om man sett och gått igenom svåra tider och lidande i sitt liv. Lars Lerin har minsann låtit förstå att han under perioder i sitt liv lidit av missbruk, utanförskap och depression. Det är något som han är öppen om och återvänder till ofta.

Jag önskar att fler mänskor kunde vara som Lars Lerin och inte ständigt hävda sig, inte var påstridiga och misstänksamma, utan vara öppna för olika slags mänskor och vara mänskliga – allt det där som jag själv skulle vilja vara i möte med andra.

Det vore spännande om konstnären i programmet skulle träffa vanliga mänskor i stället för kändisar, alldeles vanliga mänskor som inte utmärker sig på något sätt. Jag tror att det skulle visa sig att de hade intressanta saker att berätta och samtala om. Men ett sådant program skulle knappast få särskilt många tittare. Kändisar ska det vara, eller raka motsatsen som i Gatans kör, programmet där en känd operasångare tar sig an hemlösa och knarkare och bildar en kör med dem. Behjärtansvärt på ett sätt, men ändå ett utnyttjande av mänskor som lever på samhällets botten, för att vi tevetittare ska få gotta oss åt de stackars uteliggarna och se dem i deras misär.

Den här typen av teveprogram är förstås regisserade, vilket gör att trovärdigheten blir lidande och spontaniteten fejkad. Ändå vill jag tro att akvarellisten och varför inte också Richard Söderberg i Gatans kör är välvilliga och godhjärtade mänskor.
Lars Lerin är rik och har allt man kan önska sig; familj, hus, en konstsalong. Han kan ägna sig åt sitt konstnärskap och leva gott på sin konst.


Om jag hade pengar skulle jag köpa mig en tavla signerad L. Lerin, helst en med björkstammar eller en vy över ett ensligt ställe på landsbygden, men hans målningar lär kosta sexsiffrigt, så jag får nöja mig med reproduktioner av björkarna och hans illustrerade böcker, för jag kan inte annat än älska Lars Lerin.

torsdag 2 februari 2017

Narcissisten i oss


Man behöver inte gå tillbaka till den antika myten om Narkissos, den unga, vackra gossen som får se sin egen spegelbild i en klar källa och blir hopplöst förälskad i den bedrägliga, gäckande ynglingen som han ser framför sig, för att stöta på en narcissistisk mänska.

Det skrivs och talas mycket om den narcissistiska mänskan just nu, av förekommen anledning, naturligtvis. Att den självbespeglande, egoistiska och oempatiska mänskotypen är på frammarsch och har varit så sedan slutet av sjuttiotalet, när den då omtalade boken Den narcissistiska kulturen av Christopher Lasch kom ut, är uppenbart. Att världens mäktigaste man är precis en sådan mänska är också uppenbart. I vita huset i Washington härskar egoism, egennytta och egocentrism. Det är inte utan att vi ser liknande tendenser hos dem som har makten i Finland för närvarande.

Det är inte heller alldeles ovanligt att stöta på själviska mänskor i vår närhet och vår vardag. Ibland har jag frågat mig om de stundom så oartiga och ouppmärksamma Jakobstadsborna också är en del av den rådande trenden.

Ett par exempel får belysa min farhåga.

Jag cyklade på väg från butiken med en plastkasse på styrstången då kassens handtag brast och alla mina varor spreds ut på gatan. Tro inte att en jävel stannade och hjälpte mig plocka upp sakerna. Det var som om de förbipasserande mänskorna tänkte att det där hade de inget att göra med.

En annan gång var jag halvvägs över gatan på ett övergångsställe då en bil kom farande mitt framför näsan på mig. Chauffören tittade varken åt höger eller vänster, som om hen ägde körbanan.

Det här är bara två vardagshändelser, småsaker, skulle man kunna säga, om ock symptomatiska. Jag skulle kunna spä på med en massa andra situationer hämtade ur gatulivet och umgänget mänskor emellan, händelser som visar på samma själviska beteende, men jag ska bespara mina läsare ytterligare kverulerande.

Många gånger har jag funderat på varför mänskor beter sig oempatiskt, ja, till och med osympatiskt. Är det någonting i uppfostran som brister? Är det för att samhällsklimatet och kulturen tillåter oss att armbåga oss fram utan att ta hänsyn till andra?
Narcissism och självhävdelse gynnas av det individualistiska tänkesättet som menar att individen, den egna lyckan och framgången är viktigast.

Det frenetiska bloggandet och facebookandet om den lyckliga familjen, om den perfekta inredningen och den fantastiska semesterresan är också kännetecknande för den narcissistiska kulturen. Efter sextio – och sjuttiotalets kollektiva tänkande har vi nu mer och mer gått in i ett individualistiskt tänkande. Kanhända kommer det ett brytningsskede småningom då pendeln slår tillbaka.

I alla fall skulle jag vilja se mer av generösa, hjälpsamma och helt enkelt snälla mänskor. Generositet och hjälpsamhet lönar sig. Se här en liten solskenshistoria:

En dag för ett par år sedan skulle min man köpa fisk av en gubbe i Ådö fiskehamn. Maken tog fram plånboken för att betala för firrarna, men fiskaren ville inte ha några pengar. ”Int tog du och papp din heller betalt då jag hade motorstopp utanför Kallan och ni bogserade mig hem sommarn åttiett.”

Myten om Narkissos är ingen solskenshistoria. När stackarn inser att det är sin egen spegelbild han ser, dvs sig själv han är förälskad i och inte kan nå, blir han djupt olycklig, tynar bort och dör.

”Redan man byggde ett bål med brinnande facklor och likbår; 
Kroppen fann man dock ej, men i kroppens ställe en blomma,
Saffransgul i sin mitt och kransad av snövita blomblad.”

Så avslutar Ovidius berättelsen om Narkissos, och så kan det gå om man är alldeles för självcentrerad.                                                       


måndag 2 januari 2017

Svenska som andraspråk - en utmaning för en vanlig modersmålslärare


 

 

 

När man undervisar i sitt eget modersmål förstår man till fullo hur intimt språk och kultur hör samman. Det är inte så som jag en gång trodde att allt går att uttrycka på alla språk. Möjligtvis kan man förklara det mesta på de flesta språk, men nyansskillnader och kulturella skillnader förblir just skillnader och företeelser som kan vara svåra att översätta och förklara.

I min undervisning i svenska som andraspråk (S2) har min uppfinningsförmåga och kreativitet satts på prov varje lektion. Bristen på läromedel är skriande. Jag har varit tvungen att hitta på uppgifter, leta texter och lämpliga böcker att läsa för en grupp om nio afghanska kvotflyktingar, som tillbringat största delen av sitt liv i Iran innan de kom till Finland, och vars modersmål är dari, en variant av persiska. Afghanerna gick först ett gymnasieförberedande år med bl. a. tio kurser i svenska, för att sedan fortsätta i gymnasiet och gå vanliga kurser i olika ämnen och kurser i svenska som andraspråk. Första året komplicerades av att gruppen utökades med en kinesisk utbyteselev, som inte kunde svenska alls och som knappast hade några ambitioner att lära sig, och en vietnames som talade en ganska god svenska. Också de afghanska elevernas kunskaper i svenska varierade. Där stod jag - läraren - och försökte hitta på stimulerande uppgifter och lättlästa texter för eleverna att läsa och jobba med.

Jag hade visserligen deltagit i fortbildningsdagar och gjort studiebesök i skolor där man hade invandrargrupper och fått en del tips och insikter, jag hade regelbundet haft stödundervisning för enstaka utlänningar, men när jag första gången hade den lilla gruppen och skulle ha "riktiga" kurser kände jag mig nervös och nästan handfallen. Hur ska det här gå? tänkte jag. I klassen satt nio elever som skulle integreras i skolan och samhället och det var jag som skulle lära dem svenska.

Eftersom jag är modersmålslärare och min håg står till skönlitterära texter, jobbar jag mycket med dikter, noveller och romaner, vilket har fungerat rätt bra, möjligtvis för att eleverna är äldre än vanliga gymnasieelever.

Jag har använt mig av lättlästa böcker och romaner som omarbetats och skrivits på lättläst svenska. Den första boken gruppen läste var Katten i Ediths trädgård av Birgitta Boucht. Författaren berättar om Edith Södergrans liv på ett levande, och trots det enkla språket, intressant sätt. I slutet av boken finns några välvalda dikter som eleverna läste med intresse. Jag gjorde uppgifter och hittade också material på nätet. För att åskådliggöra och konkretisera hade jag enkel rekvisita med mig; en gyllne ring, en spegel och en solfjäder. Och eleverna fattade precis vad Lyckokatt handlar om. Jag tror att de aldrig glömmer Edith Södergrans levnadsöde och dikter.

Andra böcker eleverna och jag har läst är bland andra lättlästa versioner av Orgelbyggaren av Robert Åsbacka och Kjell Westös Där vi en gång gått, som för övrigt ger en utmärkt inblick i Finlands historia. Enligt läroplanen ska den tredje kursen, S2-3, ta upp klassiker och då blev det Jane Eyre av Charlotte Brontë. Jag har beställt böckerna från Lärum förlag där man har varit hjälpsam och tillmötesgående när jag har gjort förfrågningar och beställningar. Skolan har finansierat inköpen med olika medel, bl. a. med skobibliotekspengar och pengar ur stipendiefonder. Eleverna har fått låna böckerna. En prenumeration på LL-bladet, Lättlästa bladet, har kommit väl till pass, eleverna har fått varsitt exemplar av tidningen som utkommer varannan vecka.

Sagor och barnböcker lämpar sig också för en grupp andraspråkselever. Vi har läst Rödluvan och diskuterat synen på djur, lyssnat på Prokovjevs Peter och vargen, som är en introduktion i klassisk musik och symfoniska instrument, och som nu finns i bokform med tillhörande cd på vilken Mark Levengood läser texten.

Tove Jansson är en bra representant för det genuint finlandssvenska. Andraspråkseleverna har läst kapitel i Sommarboken, som också den ger mycket att fundera på och diskutera, t. ex. relationen mellan farmorn och lilla Sophia, sommaren och skärgårdskulturen som är så viktig för många finländare, medan sådant för mina elever som bott länge i storstaden Teheran, förstås är främmande.

Att arbeta med invandrarelever innebär mycket hemarbete och planering. Man får ta i bruk hela sin arsenal av pedagogisk kunskap och påhittighet. När jag har min grupp undervisar jag med hela kroppen; för att förklara verb som hoppa, be, vädja, uttryck som himla med ögonen och tusen andra gör jag allt det där för att illustrera. Jag hoppar, himlar med ögonen osv. För att försäkra mig om att eleverna förstår frågar jag ofta vad det heter på dari och jag försöker säga orden på deras språk, vilket brukar väcka munterhet. Jag tycker inte man ska låtsas som om deras språk inte fanns. En lektion när Runeberg stod på schemat fick eleverna i uppgift att övrsätta Den enda stunden till dari. Det lät så vackert när de läste upp sina översättningar.

Min åsikt om undervisning i svenska som andraspråk är att man inte ska göra det för invecklat. Man ska ta fasta på sådant som finns i närmiljön: göra bibioteksbesök, diskutera lokala företeelser och  sevärdheter och olika platser på den ort man befinner sig på. Årstider och helger är tacksamma ämnen som inbjuder till prat om seder och bruk.

Små rutiner är bra. En tid började jag varje lektion med ett ordspråk som jag skrev på tavlan och förklarade tills eleverna förstod och de fick diskutera om det fanns någon persisk motsvarighet. En dag skrev jag på tavlan: "Du kan mer än du drömde om blott viljan räcker till." Vips var vi inne på drömmar och var och en fick berätta vad de drömmer om att göra, om sina framtidsplaner och önskningar. Med ett enkelt ordstäv kan man göra mycket; förklara vilja som verb och vilja som substantiv, diskutera både dagdrömmar och sovdrömmar.

Kort med bilder på olika föremål är mycket användbara. Man kan para ihop sådana saker som hör ihop, lära sig ord, skriva orden och mycket mera. Flera idéer har jag fått ur boken Framgång i språket - i praktiken (Löthagen, Lundenmark, Modigh): storyline-övningar, textgenrer, bilder mm. som man får använda som kopieringsunderlag. Många gånger har den boken varit min räddning.

I gruppen ägnar vi oss inte bara åt skönlitterära texter, tidningsartiklar och bilder, ibland måste vi också traggla grammatik. Enligt läroplanen ska varje kurs innehålla en grammatiksak och om jag inte annars bryr mig så mycket om läroplanen brukar jag ta upp den grammatik som anbefalls. Det har blivit verbböjning, adjektivböjning, adjektiv vs. adverb. Jag har också jobbat rätt mycket med ordföljd som är något av det svåraste som finns i vårt språk att komma underfund med för dem som ska lära sig svenska. Så här har jag gjort: varje elev får ett kuvert med lappar som jag skrivit ord på, ett ord på varje lapp. Uppgiften är att placera lapparna i rätt ordning så att de bildar meningar. Enkelt och effektivt.

Inledningsvis klagar jag på att bristen på läromedel är stor. Våren 2016 fick jag via Lärum tips om ett nytt svenskt läromedel, Nya Språknyckeln (Lennartson-Hokkanen & Odin)som jag beställde direkt från Studentlitteratur i Sverige. Äntligen en vettig lärobok med en digital del med fyra års licens! Nu har undervisningen underlättats, för Nya Språknyckeln är bra, den har allt ett läromedel i svenska som andraspråk bör ha: utdrag ur kända svenska romaner, sångtexter, ordlistor, öppna frågor, flervalsfrågor, grammatik, uttalsövningar. I den digra digitala delen finns många övningar som eleverna kan göra på egen hand. Alla texter finns upplästa, på rikssvenska förstås. I Sverige har man ju integrerat utlänningar och undervisat invandrare i svenska mycket längre än i Finland, och det är bara att konstatera, svenskarna kan sin sak.

Det händer att vi blir ganska personliga under lektionerna i S2. Jag berättar om min familj och mitt sätt att leva och jag märker att eleverna lyssnar uppmärksamt, ställer frågor och berättar om sina liv. Det gäller förstås att inte bli för personlig och privat, men jag tror att jag vet var min gräns går, även om jag efter en del lektioner har tänkt att jag har sagt för mycket. Å andra sidan tycker jag att man måste kunna bjuda på sig själv.

En annan sak som jag till en början funderade mycket på var hur långt man kan gå i frågor om religion och kultur. Under årens lopp har jag kommit fram till att man inte ska rygga tillbaka för svåra saker. Jag tror att det är bra att vara ärlig och gå rakt på sak. Således har vi i gruppen diskuterat islam, islamofobi, kvinnoförtryck, vi har till och med pratat om flickornas hidjâb - huvudduk. Någon gång har det bränt till ordentligt, som den gången vi diskuterade kvinnans ställning i äktenskapet och otrohet mellan makar. Vi var av olika åsikter. Ändå hoppas jag att vi kunde respektera varandras uppfattningar.

Då eleverna i gruppen är så få hinner man självklart med var och en på ett helt annat sätt än i en grupp med 20-30 elever. Undervisningen blir intensivare, man kommer varandra närmare. Man är mera mänska, helt enkelt. Det har både för- och nackdelar, mest fördelar. Det positiva är att man som lärare vidgar sina vyer, vilket förhoppningsvis också eleverna gör. Man måste vara kreativ. Nackdelarna är desamma, det är ansträngande att hela tiden vara på alerten, liksom man naturligtvis också är i vanliga klasser, men med invandrare är det så mycket mer man måste tänka på. Ibland har jag känt mig alldeles utpumpad efter en lektion i S2, men mer än någonsin har jag känt att jag har gjort ett viktigt arbete. Jag ifrågasätter ofta min lärarroll och vad jag egentligen håller på med. När jag undervisar andraspråkselever är min uppgift solklar: att lära dem svenska.

I år räcker inte resurserna till för mer än en kurs i S2 i Jakobstads gymnasium där jag arbetar. Andraspråksgruppen har krympt och nu är det bara fem elever kvar. I fortsättningen ska de fem gå vanliga modersmålskurser. Både eleverna och jag är ledsna. Dels kan läraren inte ägna dem samma tid och uppmärksamhet som i en S2-grupp, dels kan man undra om det är rätt att frånta dem möjligheten till relevant undervisning i svenska. Det är svårt att bedöma andraspråkselever enligt S2-skalan då de inte får undervisning i S2. Jag är övertygad om att det på lång sikt skulle vara lönsamt för samhället, ja, för alla parter om de fem fick behålla S2-kurserna.

 Och om jag får vara egoistisk: i trettiofem år har jag varit lärare och hunnit, ärligt talat, bli ganska trött på mitt värv. Svenska som andraspråk har gett mig en kick i jobbet. Jag har känt glädje i att undervisa. S2 har blivit min grej.

Det förstod jag inte minst i våras på skolavslutningen då jag fick ett kort av en av de afghanska eleverna. På kortet stod det:

"Ewa du är en symbol för de starka och fristående kvinnor. Jag har lärt mig massor av olika saker av dig. Stort och varmt tack för senaste året. Önskar dig en skönt och varmt sommar."     

onsdag 30 november 2016

Pessimistens framtidstro




I fredags deltog jag i en paneldiskussion under RUSK-festivalen. Rubriken för diskussionen lydde: Framtidstro eller apokalyps - synvinklar på profetior.

Det här är vad jag försökte säga:
Särskilt mycket framtidstro har jag inte, inte heller tror jag att jag kommer att få någon uppenbarelse om framtiden, och profetior har jag inga.
Jag funderar mycket på balansen mellan tro och vetande, mellan inbillning och sanning, mellan vidskepelse och förnuft. När jag tänker på framtiden är jag pessimist, för det verkar som om vetandet, sanningen och förnuftet har en ganska undanskymd plats i mänskors sinnen i vår tid. 1700-talets upplysningsfilosofer predikade förnuft och de hade en tuff match mot all den vidskepelse och fördomsfullhet som fanns då. Förr i världen var man religiöst tokig; det var mirakel, svettedukar, jungfrufödslar och andra religiösa stolligheter som folk trodde på.
Sådana märkliga uppfattningar och fenomen har kanske minskat, men fortfarande frodas övertro och pseudovetenskapliga idéer. Tänk bara på alla dessa konspirationsteorier och idiotier som sprids på obskyra sajter på nätet. Det är teorier om en judisk sammansvärjning, rasistiska ideologier, vaccinationsmotstånd med mera.
Tänk på alla dessa foliehattar som går omkring och tror på elektromagnetisk strålning och utomjordingar, eller de som tror att det finns molnmakare som försöker påverka klimatet och utövar tankekontroll och hjärntvättar oss.
 Förstås lever många religiösa dårskaper kvar och nya kommer till. Det finns sekter vars medlemmar tror att jorden blev till för sextusen år sedan, sekter vars medlemmar vägrar ta emot blodtransfusioner fastän det skulle rädda deras liv, det finns sekter vars medlemmar begår kollektivt självmord. Det finns till och med män som tror att de kommer till paradiset och får sjuttiotvå jungfrur att förlusta sig med om de spränger sig själva i luften i den store gudens namn.
Alla de här uppfattningarna och idéerna tror jag delvis beror på en vilsenhet som vi känner inför utvecklingen i vår värld och på att vi nuförtiden får tänka friare än för hundra år sedan. Vi är inte bundna av kyrkan och religionen som förr styrde allt, även om många mänskor fortfarande tror blint på det som står i Bibeln och Koranen.
Nu finns det utrymme för  olika teorier som folk anammar utan att tänka efter. Konspirationsteorierna uppfinns för att förklara och möjligtvis försvara mänsklighetens och kanske egna tillkortakommanden. Dessutom vill man tro på mirakel, man vill tro på övernaturliga krafter, man vill tro på ett liv efter döden. Här och nu räcker inte.
Jag kan förstå längtan efter och tron på något bättre, jag vill också att det ska bli bättre och tryggare  att leva i vår värld, men inte genom uppenbarelser, inte genom övernaturliga krafter och inte genom döden.
Allt går att förstå och förklara, men vi förstår väldigt lite. Antagligen kommer sanningar att kullkastas och nya rön och upptäckter att göras. Men hur mycket vi än vet, hur mycket kunskap vi än tillägnar oss kommer vi alltid att fantisera och hitta på nya mer eller mindre konstiga teorier och förklaringar.
Det som gör mig pessimistisk inför framtiden är att jag är rädd för att sådana idéer som jag beskrivit och hänvisat till ska få för stort inflytande. Jag är rädd för att stolligheterna, som det redan finns för mycket av, ska bli fler och få allt stadigare fotfäste.
Förnuftet komer inte att segra.
Se där kom ändå en liten profetia.