Ode till biblioteket och boken

 

I trettioett år har vi hållit på, vi fyra vänner i vår bokklubb, som vi i brist på bättre namn, kallar Litterära klubben. Konceptet är enkelt: vi läser en bok och träffas hemma hos någon av oss och diskuterar vad vi läst, ofta en roman, samtidigt som vi äter något gott.

Det började en vinterdag år 1993. Bibliotekarien, journalisten, amanuensen och modersmålsläraren sammanstrålade och grundade klubben. Vi var alla yrkesarbetande småbarnsmammor och Litterära klubben blev ett andningshål i vardagen.

Nu är vi alla pensionärer, sånär som på en av oss som snart uppnår pensionärsstatus. Andra förpliktelser upptar vår tid, till exempel barnbarn, men våra träffar avstår vi aldrig ifrån. Jag kan försäkra er om att det är givande och intressant att samtala om litteratur. Ofta har vi divergerande åsikter och det kan till och med hetta till lite, men det blir bara mer intressant när man får en annan syn än sin egen på det lästa.

Vad läser vi då, kanske någon undrar. Här är ett axplock bland de över tvåhundra författare vi har fördjupat oss i: Merete Mazzarella, Simone de Beauvoir, Thomas Mann, Cora Sandel, Marcel Proust, Amos Oz, Kerstin Ekman, Imre Kertész, Paul Auster, Eyvind Johnson, Jon Fosse, med flera, med flera.

Många gånger har vi haft stor nytta av biblioteket som har skaffat fram fyra exemplar av boken vi har kommit överens om att läsa till nästa gång. Har ni tänkt på vilken tillgång biblioteket är? Mitt i min hemstad Jakobstad ligger biblioteket som en oas där man kan gå in, läsa tidningar i läsesalen, gå längs hyllorna och välja bland böckerna, eller sätta sig och bekanta sig med litteraturen som står till buds. Letar man efter en särskild bok, kanske en äldre utgåva, kan man be den hjälpsamma personalen kolla om boken finns magasinerad. Ofta gör den det.

Tänk på författarbesök, temakvällar, utställningar och sagostunder som också ordnas i bibliotekets regi. Nu då det skrivs mycket om hur barns läskunnighet vacklar är det ännu viktigare att inspirera barn och unga, ja, alla till läsning.

Under min tid som modersmålslärare anlitade jag biblioteket som med hjälp av fjärrlån kunde förse mig med klassuppsättningar av en titel, ibland över tjugo böcker. För att inte tala om alla de bokpaket som bibliotekspersonalen plockat ihop och levererat till skolan. Det kallar jag service.

För den läsande människan är biblioteket viktigt. Att gratis få låna böcker är en ynnest som vi tar för givet. Ägna det en tanke nästa gång ni besöker lånebiblioteket (som man sa förr). I biblioteket öppnar sig en hel värld om man vill.

Jag besökte det nya biblioteket i Helsingfors, ett arkitektoniskt mästerverk; sköna linjer och nytänk inom byggnadskonsten. Inne i huset råder det också ett nytänk. Man kan inte bara läsa och låna böcker där, man kan sysselsätta sig med allt möjligt; sy, spela, studera, träffas. Moderna bibliotek har blivit allaktivitetshus. Inget ont om det, men jag fann inte lugnet, tystnaden och böckernas framträdande plats som jag förväntar mig i ett bibliotek.

När vi i klubben träffades häromsistens var Kjell Westös höstbok Skymning 41 föremål för vår kritiska läsning. Efter vår diskussion enades vi om följande: Romanen är välskriven (även om modersmålsläraren reagerade på några språkriktighetsfel). Detta är karakteristisk Westö-epik. Krigsskildringarna är uppriktiga och realistiska. Kvinnoporträtten är något ytliga. Slutet förutsägbart. Skymning 41 är inte författarens bästa bok, den saknar något, kanske djup.

Vår nästa träff kommer att handla om Sara Lidmans Jernbaneepos i vilket ingår sju romaner och inleds med Din tjänare hör från 1977. Den boken fanns i bibliotekets magasin. Bara att låna och gå hem och läsa.

 

Drömmen om julen

 

När jag var liten kom julstämningen av sig själv. Jag gick som i ett julrus hela december och kände saknad när julhelgen var slut.

Nuförtiden infinner sig julstämningen inte lika lätt – om den alls infinner sig. Nuförtiden jagar jag julstämning utan att finna den. Kanhända är det ändå ögonblick av julkänsla, likt de korta stunder av lycka och välbefinnande som då och då kommer till mig.

Inställningen till julfirandet ändrar från tid till tid. På sjuttiotalet nådde anti-julrörelsen även mig. Visst firade jag jul, men kommersen kring årets största helg blev alltmer påträngande och motbjudande och på åttiotalet växte sig ambivalensen inför julen allt starkare. På något sätt lyckades jag trots det kombinera protesten och myset.

Som ung och rebellisk lärare höll jag en morgonsamling (på den tiden turades lärarna om att hålla morgonsamling) då jag häcklade det stora varuhusets slogan ”Kom jul med gyllne sken!” och menade att det var pengarnas gyllne sken som åsyftades. Jag avslutade min betraktelse med att spela Simon & Garfunkels version av ”Silent Night”. Sångduons milda stämmor ackompanjeras av en nyhetsuppläsares röst som i ett växande crescendo rapporterar om bombningarna i Vietnam. Efteråt noterade jag ingen reaktion bland eleverna, möjligtvis en pinsam tystnad.

Åren före min pensionering närde jag en dröm om en gammaldags julfest i skolan med ringlekar, julsånger, ett teaterstycke, förslagsvis av Topelius, och festklädda elever enligt gammal stil. Det hela skulle sluta med att gottepåsar innehållande äpple, pepparkaka och några karameller skulle delas ut till alla. Jag blev nämligen så trött på festerna med dunka-dunka och Kahoot (ett slags frågesport där svaren ges via mobiltelefon) och ”Mormor gråter” (ett satiriskt juldrama av Jonas Gardell).

Så blev den forna rebellen en nostalgisk gamling. Drömmen om en gammaldags julfest förblev en dröm som aldrig besannades.

Den moderna julen dränks i handel och groteska tomtar, vilket förtar något av den fridfulla stämningen som jag, och säkert många med mig, vill ha. I bästa fall kommer julfriden på juldagen och annandagen. Förstås skapar man själv sin egen jul; man behöver inte delta i julklappshetsen och frossandet.

Några måsten har jag ändå i juletid: adventsljusstaken, hyacinterna och musiken.

I Gustaf Nordqvists ”Jul, jul, strålande jul” sjunger man några rader som väcker känslor: ”. . . över de släkten som gå till ro / över de ungas dagande bo” kan jag varken sjunga eller höra utan att tårarna stiger i ögonen. De poetiska orden minner mig om hur vi alla ska gå ur tiden och inger på samma gång förtröstan på livets fortskridande. Orden ger en bild av livets förgänglighet och gång och en bild av evigheten. Finns det någon evighet i vår värld av oro och strid, ”blod och larm”?

Dagar då inte en kvist, inte en trädtopp rörs i de snötyngda träden utanför mitt fönster, anar jag evigheten. Dagar när skymningen faller på i den tidiga eftermiddagen, jag tänder ett ljus och blir stilla en sekund, vet jag att det blir jul också i år och alla andra år, med eller utan min jakt på julstämning.

Jag tar fram Tomten-boken med illustrationer av Harald Wiberg och läser Viktor Rydbergs tankedikt och grubblar likt tomten över den underliga gåtan. Jag myser åt Tove Janssons novell ”Granen” som berättar om all världens knytt och mumintroll som inte förstår vad julen är. Jag förstår vad julen är, en liten tid då jag vill återkalla barndomens jular med hyacintdoft, granbarr och smaken av pepparkakor.

Meningen med allt

 

Tror ni att det finns en mening med allt som sker? Det tror inte jag.

En person som hade tillfrisknat efter en svår sjukdom sa i en tidningsintervju att allt har en mening, också att hen blev sjuk. Säger man så är man antagligen tröstad av tanken på alltings mening, och förstås är det lättare att tro att det finns en mening med lidande och sjukdom om man klarat sig ur till exempel en cancersjukdom med livet i behåll.

Mig provocerar påståendet. Jag vill fråga den trosvissa om hen tror att en förälder som mist sitt barn tänker att det fanns en mening, en avsikt med barnets död.

Om man ger tanken en vidare betydelse och beaktar allt som sker i världen av krig och fasor, blir påståendet att det finns en mening med allt absurt och rentav idiotiskt. Vilken är i så fall meningen med allt lidande som kriget i Mellanöstern och kriget i Ukraina orsakar? Vad är meningen med att oskyldiga människor dör?

Det finns en gammal, troligtvis religiös uppfattning om lidandets förädlande, till och med renande kraft; lidandet som ett slags katharsis. Annorlunda uttryckt: What doesn’t kill you makes you stronger. Har man fått utstå ett långvarigt lidande, oberoende om det är fysiskt eller psykiskt eller som så ofta är fallet, en kombination av både kroppsligt och själsligt lidande, känner man sig knappast renad eller moraliskt fullkomligare, snarare urlakad. Möjligtvis kan man känna hämndbegär ifall man lidit utan egen förskyllan.

Naturligtvis har sjukdom och död en orsak, även om orsaken kan vara höljd i dunkel. De flesta som drabbas av en allvarlig sjukdom frågar sig, varför just jag? I en del fall kan osund livsstil leda till sjukdom, men när en människa som lever sunt, äter hälsosamt, motionerar och allt det där insjuknar, kan man konstatera att vem som helst kan bli sjuk. Ingen går säker. Men att påstå att sjukdom och lidande har en mening är enligt mitt sätt att se kvalificerat struntprat.

I vissa kretsar hävdar man förutom att allt har en mening också att allt som sker är förutbestämt och att alla människor har ett öde. Den religiösa säger att Gud har en plan för varje människas liv. Den här typen av deterministiskt tänkande är passiviserande. Att tro att man inte kan påverka det som sker är inte sant. Visst kan man påverka, både sitt eget liv och samhället man lever i. Många gånger känner man sig maktlös inför de stora skeendena i sitt personliga liv, och särskilt inför dem ute i världen. Man tänker, det spelar ingen roll att försöka komma till rätta med händelseförloppet eller få till stånd en förändring. Bäst som sker. Det är säkert meningen att det ska vara så här. Så skulle jag tro att många av oss tänker stundom, man resignerar. Ibland får man slåss för att förändra situationen och själv skapa mening.

Visserligen kan motgångar och prövningar ha en stärkande effekt. Man är tvungen att resa sig och ta nya tag efter att man fallit, liksom ett land efter ett krig måste resa sig och byggas upp på nytt, om den något haltande liknelsen tillåts. 

På mikronivå kan det se ut så här: Jag ansätts med jämna mellanrum av känslan av att allt kommer att gå åt helvete, med mig själv och med världen och jorden. Det börjar med någon fysisk krämpa som får mig att se mörkt på tillvaron; mina egna plågor och min ångest övermannar mig. När jag småningom tar mig i kragen och gaskar upp mig, oftast efter att ha talat med en vän som får stå ut med min klagan, börjar jag långsamt komma upp till ytan. Nästa dag kan jag vara full av energi och fixar och donar på ett nära nog maniskt sätt. Jag nästan  tänker att det fanns en mening med mitt bakslag.

 

Åldrandets vånda

Så må det bli sagt. Det är ett helvete att åldras.

Jag förstår inte det nästan tvångsmässigt hurtiga påståendet om att det är skönt att bli äldre. Äldre, ja, men gammal, nej. Jag avskyr att bli gammal.

Allt oftare tänker jag på hur svårt det är att acceptera åldrandet; kroppens förfall - hur jag blir skörare, hur minnet försämras, hur orken tryter, och förstås det slutgiltiga: min död.

Nuförtiden säger jag när jag planerar något för, säg nästa sommar, att då ska vi . . .om jag lever. ”Klart du lever”, svarar min dotter irriterat. Men se verkligheten utan skönmålning, kära dotter. Jag börjar bli så gammal att det inte är någon självklarhet att jag lever nästa sommar.

Man kan inte hela tiden leva med tanken på sin förestående död, ändå tycker jag att döden bör ha en plats i ens medvetande, att döden är att räkna med.

Man måste lära sig acceptansens svåra konst. Jag försöker. För några år sedan fick jag så lov att erkänna för mig själv att mina höfter och fötter inte klarade av att springa mer. Jag kämpade emot och tvingade mig ut i spåret med löpdojorna på fötterna, men kroppen protesterade. Det gick inte längre. Jag sörjde. Först nu har jag accepterat att jag inte kan gå ut och jogga som förr. Jag beklagade mig för en jämnårig vän som sa: ”Ewa, vi har sprungit färdigt.” Hon hade rätt. Nu stavgår jag och går på 65+ gympa, enligt principen ”var och en efter sin förmåga”, en tillåtande och sund devis.

När man, som man brukar säga, har framtiden bakom sig kommer man till insikt om sina begränsningar och om sådant som man är tvungen att avstå från, hur smärtsamt det än är.

Mitt största intresse är litteratur och jag har insett att jag inte kommer att hinna läsa alla böcker som jag skulle vilja läsa. Därför väljer jag min lektyr med omsorg.

Det är mycket som jag inte kommer att få vara med om eller uppleva; platser jag aldrig (mer) kommer att se. Jag får inte veta hur världen ser ut om femtio år. Kommer vår planet att bestå eller kommer den att förstöras av naturkatastrofer och krig? Kommer mitt hus att stå kvar? Hur ska det gå för min dotter och hennes barn?

Jag besöker min mor på äldreboendet. De gamlas tomma, ibland apatiska blick skrämmer mig. En dag är det jag, om jag lever, som sitter där och nuckar framför teven tillsammans med mina olyckssystrar och -bröder.

Att åldras innebär att vara oförstående inför yngre generationers värderingar och tänkesätt. Avståndet till moderniteter blir större. Det gör att åtminstone jag har svårt att förstå mig på samhällsfenomen såsom vulgariseringen av kulturen, digitaliseringen av alla samhällsfunktioner och annat som jag känner mig främmande för.

Finns det ingenting som är positivt med att bli gammal? Ja, det finns det. Att bli pensionär är en milstolpe i livet och i mitt fall bara, bara skönt. Det är kanske underligt, men inte en dag har jag saknat jobbet. Allra mest uppskattar jag morgnarna då man får ta det lugnt och slipper skynda iväg till arbetet.

Jag ska inte börja orda om livets efterrätt, men visst är barnbarnen en källa till glädje och förundran. Jag visste inte innan jag blev mormor vilka starka känslor barnbarnen skulle väcka hos mig, både kärlek och oro. Att tillbringa en dag med de små är roligt och intensivt och tröttsamt. Efter en sådan dag är jag utmattad. Utan ”mina” två små pojkar skulle jag inte vilja vara, fast de stökar till det, skriker och slåss och prövar mitt tålamod. Stunderna av förtroliga funderingar och kramar och pussar uppväger bråket.

Runeberg diktar: ”Sorg och glädje båda / bodde i mitt hjärta, / sorg i ena kammarn, / glädje i den andra. / Oförsonligt skilda, / rådde än den ena, / än den andra, ensam.”

Ja, du Johan Ludvig, så är det. Och jag kommer inte att försonas med mitt åldrande.

Fri och balanserad?

 

Allt blir bättre bara jag slipper mitt ryggonda, bara jag får sova om nätterna, bara jag kan sluta oroa mig, bara . . .

Känner ni igen tankegången?

En variation på temat är att allt vore bra, men . . .

Mitt i alla om och men inser man att livet är här och nu och att det inte blir bättre.

Utgående från det här resonemanget funderar jag ofta, för att inte säga dagligen, på hur man kan skapa balans i livet och komma ifrån ältandet. Lika ofta tänker jag på hur lätt det är att hamna i obalans. Det gäller förstås inte alla. Jag känner människor som står orubbade vad som än händer.

Själv är jag en påverkbar natur som lyssnar och tar till mig (och åt mig) av mina vänners råd och kommentarer. Mig kan minsta puff i fel riktning rubba. Å andra sidan kan uppmuntrande ord och givande samtal hjälpa mig att återfå balansen.

Ändå finns det alltid någonting under ytan; tvivel, tecken på annalkande sjukdom eller hot av något slag. Det är i stunder av pessimism då allt pekar nedåt, när inte bara den privata ångesten ansätter mig, utan också den ångest som orsakas av det dystra världsläget med allt av krig, svält och klimatkris, och på närmare håll besvikelsen över människorna och Finlands folk som har röstat fram en tvivelaktig regering, eller på ett lokalt plan, den sanslösa väg- och gatuplaneringen i min hemstad.

”Ångesten är inte reducerbar till ett psykologiskt tillstånd som kan eller bör övervinnas. Någon form av ångest är ett villkor för varje form av andligt liv, som alltid är hemsökt av frågan om vad som är värt att göra och vilka ändamål som är värdiga att ägna sig åt”, skriver professor Martin Hägglund i boken Vårt enda liv som utkom 2020.

Naturligtvis är det så. Det gäller alltså att reflektera över vad man gör i sitt liv och finna balans i vad man företar sig och värdesätter, men också förstå att ångest hör livet till.

Det finns korta stunder, ibland bara ögonblick, då klarsynen drabbar en och man tror sig veta hur allting är. Det är det där förklarande skenet som lyser en stund. Det är en befrielse som plötsligt finns där efter allt grubblande och alla försök att lösa problem.

Det tillståndet jag befinner mig i sådana korta stunderna av klarsyn, kanske kunde man kalla dem lycka, infinner sig när jag engagerar mig i någonting utanför mig själv eller i en tanke som inbegriper mig själv i ett större sammanhang.

Det händer när jag läser Martin Hägglunds bok att jag nickar för mig själv då han formulerar sina idéer om demokratisk socialism, sekulär tro och andlig frihet. Det känns som att jag förstår hur han menar. Särskilt upplyftande är det inte att läsa om hur kapitalismen alienerar människan från den verkligt andliga friheten, men jag förstår precis vad författaren avser. Så länge profit är det viktigaste i vårt samhällsskick går vi i allt snabbare takt mot en ekologisk katastrof, vilket är det värsta. Så länge profit, varufiering och tillväxt tillåts regera över oss och anses vara den enda möjligheten för ett blomstrande samhälle är vi inte fria.

Men. Jag och alla andra måste leva våra liv. Trots alla faror som hotar. Trots att jag är plågsamt medveten om hur illa det är ställt med vår jord och hur problemen hopar sig i vår värld, måste jag och alla andra finna balans i livet så länge vi lever vårt enda liv.

Tandlös kritik och bitande kritik

Folks kritiklöshet och avsaknad av självkritik förvånar mig ibland. Det kan gälla ytliga saker som uppförande och klädsel, om en omedvetenhet om sig själv, som människor kan ha.

Att inte våga kritisera, att alltid stryka medhårs i alla sammanhang, till exempel att ta till sig nymodigheter och påfund utan att tänka efter, tyder på en viss tankelättja. I kulturella sammanhang tycks kritik av amatörer på hemmaplan vara så gott som obefintlig. I alla fall är det sällan man läser en kritisk recension av en teaterföreställning uppförd av amatörer, ett musikuppträdande av en lokal musiker, ett konstverk av en självlärd eller en bok av en medioker författare i hembygden. Och det är klart, glada amatörer ska man uppmuntra, inte nedgöra. Men lite konstruktiv kritik kunde göra både icke-professionella och professionella konstutövare gott.

Professionella skådespelare, musiker, konstnärer och författare utsätts naturligtvis för kritisk granskning och så ska det vara, men som sagt, att alltid höja de lokala förmågorna till skyarna och säga ”Å, vad det var bra!” efter en föreställning eller ett framförande bidrar knappast till artistens utveckling. För amatörerna vore det fruktbart att innan man publicerar sig, håller en utställning eller gör musik, vända sig till någon erfaren inom området för att få synpunkter och en utomståendes blick på sina alster. Feedback är alltid bra.

Att inta en kritisk hållning och rent av skeptisk hållning till omvärlden, till samhällsfenomen, religion och politik, hänger ofta ihop med en utvecklad självkritik, dock inte alltid. Som med så mycket annat är balansen mellan sund kritik, sunt omdöme å ena sidan, kverulans och gnäll å andra sidan, hart när omöjlig att uppnå. Man ses som en bromskloss i systemet, en som hämmar utvecklingen och tycker att allt ska vara som förr, när man ifrågasätter till exempel den massiva digitaliseringen av alla samhällsfunktioner. Eller utbyggnaden av en väg som förstör naturen och kulturella värden i en känslig omgivning. Eller fiskuppfödning som orsakar övergödning av våra vattendrag. Eller . . .

Varken för mycket självkritik eller samhällskritik borde få bli en hämsko, särskilt inte i fråga om personlig utveckling. Vi får allt som oftast höra att vi måste våga tro på oss själva. Javisst, men det får inte hindra den självrannsakan som vi alla borde ägna oss åt emellanåt. Det sägs att det är de som saknar självinsikt och självkritik som tar sig fram och lyckas i livet. Huruvida det är sant vet jag inte, men visst verkar det vara så i en del fall.

Om det känns svårt att ge ett genomtänkt omdöme om artisteri, är det desto lättare att kritisera sina medmänniskor. Helst bakom ryggen på dem. Det tror jag vi alla gör oss skyldiga till då och då, åtminstone i tankarna.

På ett personligt plan är det lätt att kritisera och döma andra, men när man gör det borde man tänka på hur svårt det är att ta och bemöta kritik, när det är ens egna göranden och låtanden som blir utsatta. Att få ett positivt omdöme är alltid roligt och stärker självkänslan och självförtroendet. Att få ett negativt omdöme gör att man tvivlar på sig själv och självförtroendet vacklar. Ändå är det nyttigt att få sig en tankeställare som leder till självreflektion och inte genast gå i försvarsposition.

Goda råd kan uppfattas som förtäckt kritik. ”Ta inte illa upp, Ewa, men du borde skaffa dig en ’vän’. Det är inte bra att vara ensam”, sa en bekant till mig kort efter att jag blivit änka.

Jag tog illa upp.

 

 

Trygghetsnarkomanens dilemma

 

Trygghetsnarkomaner heter en diktsamling skriven av den danska författaren Vita Andersen. Boken kom ut 1977. Jag var då 21 år och diktsamlingens titel talade till min trygghetslängtande själ.

Möjligtvis lånade den svenska psykiatern och författaren David Eberhard ordet när han skrev boken I trygghetsnarkomanernas land (2006). Medan Andersen skriver om otrygga kvinnor som försöker leva upp till krav som ställs på dem, skriver Eberhard ur ett samhälleligt perspektiv. Han menar att vi lever i en falsk trygghet och att vi inte lär oss att hantera risker och osäkerhet. Enligt honom är samhället överbeskyddande i och med att man förbjuder farligheter och vill få oss att undvika sådant som skadar oss.

Åstundan efter trygghet är knappast något som bara jag har burit med mig hela mitt liv, det är allmänmänskligt att vilja känna sig trygg och säker i olika skeden av livet.

Särskilt i tider som dessa då det som händer i världen påverkar oss vare sig vi vill det eller inte, är känslan av otrygghet närvarande, nästan påtaglig. Är man dessutom ängslig och orolig av naturen och oroar sig för sin hälsa, sina barn och barnbarn, stillas inte oron av tanken på tillståndet i världen och på jorden.

Det är inte bara samhället och politikerna som försöker skapa en trygg tillvaro för sina invånare och skydda oss från farligheter och som Eberhard påstår, överbeskydda oss, Eberhards tes går också att tillämpa på ett personligt plan, till exempel i barnuppfostran.

”Kanske hon är otrygg”, sa en vän till mig när min nyfödda bara skrek och skrek de två första månaderna i sitt liv och vi, hennes föräldrar utmattade drog barnvagnen av och an över en veckad matta nätterna igenom. Det började redan då. Sedan blev jag en överbeskyddande mamma som ängsligt försökte se till att den lilla inte utsattes för faror. När hon blev stor och sökte sig ut i världen kunde jag inte skydda henne på distans. Bra var väl det.

”Försiktigt!” säger jag till mina barnbarn när de hoppar i soffan, rädd som jag är att de ska ramla och slå huvudet i soffbordet. Sådan är jag alltså fortfarande, men nu är det barnbarnen som är mina skyddslingar.

Människor som tar risker och ger sig ut i det okända är modiga. Det är den typen av människa som idealiseras och till och med anses vara önskvärd nuförtiden. Vi uppmanas våga, inte var rädda att pröva på nya saker, se möjligheter inte hinder, utan utnyttja vår potential. Visst, jag håller med, det är bara det att jag inte passar in i den mallen. En hemmasittare som jag vågade aldrig interraila när mina kompisar reste iväg på äventyr. Alla andra tog körkort när de fyllde 18, men inte jag. Mitt gäng drog till fjällen efter studentskrivningarna för att åka slalom, men inte jag, jag stannade hemma. Och så har det fortsatt i mitt vuxna liv. Jag undviker situationer som gör mig otrygg, samtidigt som jag förstår att jag kanske går miste om roliga upplevelser  och sådant som jag skulle tycka om.

Enligt adertonhundratalsfilosofen Sören Kierkegaard är att våga att förlora fotfästet en stund och att inte våga att förlora sig själv. Vad han nu menar med det.

Förlorar sig själv gör man när man går helt och fullt upp i något eller när man glömmer sig själv i till exempel en relation. Det är så jag ser det. Kierkegaard menar måhända att man förlorar greppet om sig själv och sina möjligheter att utvecklas om man inte vågar pröva på det obekanta.

Som så mycket annat här i världen finns det två sidor av allting. Å ena sidan borde man acceptera att man är som är. Å andra sidan borde man inte hämmas av sin personlighet. Viktigast är ändå att man är trygg i sig själv och vågar (!) vara den man är. Själv håller jag på att lära mig acceptera att jag är en trygghetsnarkoman.

En gång för länge sedan kastade jag mig ut i det okända. Det var när jag startade ett företag. Det skulle jag inte våga idag.