Vem minns terylenbyxor och banlonjumprar?

5 augusti 2012

Det är roligt med nya ord och jag läser med förtjusning nyordslistan som Språkrådet i Sverige publicerar varje år. De senaste åren har vi fått ord som jasminrevolution, burkini, fulparkera, spotifiera, askmoln, skämmig och många andra användbara ord.

Ännu roligare är det att fundera kring tidstypiska, gamla ord som inte används längre eller håller på att försvinna. För det mesta beror det på att företeelserna eller föremålen som orden står för har avskaffats eller blivit omoderna. När man tar de här k-märkta orden i sin mun uppstår en igenkännandets nostalgi och man ler för sig själv.

Låt oss göra en odyssé genom barndomens och ungdomens språklandskap och ägna oss åt minnen som väcks av de bortglömda orden. Vi som är födda på femtio- och sextiotalet har företräde.

Betänk hur ord för klädesplagg känns lustiga och gammalmodiga när plaggen inte används längre. Livstycke och strumpeband är ett minne blott och vi som var med på den tiden kommer ihåg strumpor som korvade sig och det besvärliga mellanrummet av bar hud på låret där långstrumpan tog slut. Mor hade korsett och strumpor av nylon, ”najlonstrumpor”. Obekvämt var det och strumpbyxorna kom som en välsignelse på sextiotalet.

Poplin, banlon, terylen och enstex var namn på tyger som fick ge namn åt kläderna som var tillverkade av materialen. Far tog fram sin poplin till våren, alltså en kappa av ett styvt blankt tyg. När jag gick i folkskolan hade jag polotröja av banlon, ett trikåliknande syntetiskt tyg som var mycket populärt på sextiotalet. Till banlontröjan bar jag pepitarutiga skidbyxor eller sjömansbyxor. Storebror hade terylenbyxor med pressveck och lillebror slitstarka byxor av enstex. Sedan slog byxor av denimtyg igenom på allvar och alla modemedvetna ungdomar hade jeans. Mina första jeans var av märket James och de var utsvängda nertill och tajta upptill. Jeansen, eller farmare som de kallades, blev enormt omtyckta och med tiden uppfanns det alla möjliga versioner av byxan; v-jeans, manchestersammetsjeans, femficksjeans, stentvättade jeans, färgsläppande jeans, färdigt nötta och trasiga jeans, vilket idiotiskt mode, förresten! Olika märken hade olika hög status och på sjuttiotalet fnös man åt James. Levi’s, Lee och Mic Mac skulle det vara. Jeansen tycks aldrig gå ur mode och idag är det supertajta stretchjeans som gäller bland tonårsflickor.

Andra k-märkta klädord är paletå, monoskor, ulster, galoscher, gummitossor, till och med jumper börjar bli sällsynt. Nuförtiden kallas en överdel som kvinnor klär sig i för topp.

I min barndom lyssnade jag mycket på radio, till exempel på Småbarnskvarten och när jag blev lite äldre på Tio i topp, Kvällstoppen, Oppåpoppa och allt vad programmen hette, alltid Sveriges radio. De engelska poplåtarna översattes och svenska artister hade sina tolkningar av topplåtarna. En tårdrypande långkörare som också gjordes på svenska var Honey med Bobby Goldsboro. I Björn Ulvaeus tappning blev det Raring och balladen låg säkert på Svensktoppen i veckor.

Det hände att radiohallåan utannonserade sändningsuppehåll, en företeelse som förekommer sällan nu. På tjugohundratalet talar vi om flödesradio, ett ständigt flöde av nonsensprat och skvalmusik. Lika tråkigt som pausen i radion blev det när teve inte hade något program att bjuda på utan det var testbild i rutan. Då kunde man inte välja någon annan kanal för det fanns bara två: Sveriges teve och Finlands teve och Finlands teve tyckte jag var tråkig och så var det ju finskan . . .

Ville man ha sällskap gick man hem till någon lekkamrat och frågade: ”Leker du?” Idag säger barnen ”Kan du va?” Bara sättet att ställa den frågan visar hur attityden har förändrats från att samvaron uttalat handlade om att leka tillsammans till att vara tillsammans. Måhända är  ”Kan du va?” ett tecken på att barn av idag fortare blir stora och också själva anser att det är barnsligt att leka. Ändå är det väl leken som är det centrala när barnen är med sina kompisar. Det hette som sagt också lekkamrater och till och med ordet lekskola för barnträdgård förekom. Dagis är den allenarådande motsvarigheten idag.

Och vad gjorde vi när vi lekte? Flickorna lekte förstås med dockor. Vi bytte glansbilder, hoppade gummibandstwist, rep och barbi. Varifrån kommer ordet barbi? Det är en finlandism som håller på att falla i glömska. Enligt min dotter hoppade hennes generation hage, precis som barnen gör i Sverige.

Pojkarna lekte med bilar och på rasterna i skolan ”lisade” (med kort i) de. Kommer ni ihåg hur det gick till? Det var en lek med pennislantar; det fanns flera sätt att ”lisa”, enklare och mera invecklade. Det var bara pojkar som lekte med slantar på det här sättet. Man kan undra varför det inte var en flicklek. Varifrån ordet ”lisa” kommer har jag ingen aning om, lika lite som jag har någon aning om ordet barbis ursprung. Kanske någon läsare vet.

Barn har i alla tider tyckt om sötsaker. Fick man lite pengar köpte man snask. Smaka på ordet! Snask har fått en negativ klang. Det låter nästan en smula obskyrt och snuskigt. Dagens barn, och vuxna med för den delen, äter godis. Det är knappt att man äter en karamell längre, det är en godis man tuggar på.

Barn växer upp och slutar leka. Flickorna började sminka sig med brunkräm och ljusbrunrosa läppstift. Förargliga finnar täcktes med acne-stick. Jag talar om det som numera heter foundation och concealer. Den engelska modellen Twiggy satte trenden med blek make-up, tuschade ögon och kort-kort kjol. För pojkarna var The Beatles förebilden. Många pojkar ville ha Beatlesfrisyr, dvs lite längre hår. Det var en oskyldig frisyr jämfört med de långa kruslockarna och det spretiga punkhår som senare skulle pryda gossarna. I jämförelse med dagens tuppkammar och neonfärgade testar var Beatlesklippningen mycket moderat. Men jag minns att det blev en kamp hemma när storebror ville låta håret växa. Hade man Beatlesmössa och Beatlesskor var man riktigt inne. Det var John Lennon som hade ett slags liten svart skärmmössa och svarta spetsiga vristskor som skapade mode. Den som bar glasögon och ville se intellektuell ut hade runda metallbågar i Lennonstil.

Intresset för det motsatta könet vaknade och ville man kolla om man hade chans på någon var frågan, ”Börj du?” Det kunde man fråga någon som man var pika i eller pin i, dvs någon man var förtjust i. Vågade man inte själv fråga kunde man skicka ett ombud som ställde frågan till vederbörande, ”Börj du med Anki?” Om svaret blev jakande gick ryktet på stan; ”Anki ha börja me Henka”.

Terrazzo vid Jakobstads torg, var caféet där man samlades med sina polare, delade en lemonadflaska, rökte Colt-cigaretter och pratade strunt. Vi pratade om någon som inte var riktigt med i gänget, någon som var lavabränd, taso, pöllo eller snåto. Lavabränd förkortades till lava och det var inte bara mänskor som var det utan också företeelser. ”Voj va lava”, var en vanlig kommentar. Den coola var speli eller peli och teki om han var tekniskt kunnig. Bland de nämnda orden är snåto ett ord som fortfarande är gångbart, åtminstone i min vokabulär. Catharina Gripenberg  skriver i boken Extremt platt och otroligt nära att den som är snåto ”beter sig galet, dumt, felaktigt, men ibland också roligt”.

På Terrazzo tillbringade vi så gott som all vår lediga tid, till och med på lunchrasten gick man upp för trappan till caféet för att se om någon bekant att snacka med satt där. Ofta var det fullt på onsdags- och lördagskvällarna och då kunde man i nödfall sitta i korsdraget på bottenplanet. I bästa fall hade någon hippa hemma hos sig där det var ff. Musik med någon poporkester spelades på grammofon eller bandspelare. Vi dansade shake eller shakade till popen. Starkare drycker än lemonad inmundigades och följaktligen blev en del i smakun, kanske alla.

Många begrepp i skolvärlden har förändrats, många lever kvar. Förr hade man morgonbön varje morgon, idag morgonsamling en gång i veckan. I folkskolan radade barnen snällt upp sig klassvis och tågade in i festsalen med psalmboken i hand. I samskolan gjorde man allt för att slippa den tråkiga tillställningen och smet iväg till Union-caféet i närheten. Där var personalen inte glad när en drös morgontrötta elever bänkade sig vid borden, ofta utan att köpa något.

Det som idag heter lunchrast var då mellantimme som i Jakobstads samlyceum var väl tilltagen, så lång att man hann hem och äta om man bodde i stan. Kom man för sent till lektionen upprepade gånger fick man en varning eller en uppmaning att iaktta större punktlighet, som det stod på pappret som skickades hem. När man fick underkänt i ett ämne, ofta finska som var en stötesten för många, blev det villkor och man måste plugga extra på sommaren för att klara villkorsförhöret och bli uppflyttad till nästa årskurs.

 Jakobstads egen J D Salinger, Lars Sund, beskriver livet i samskolan på ett träffande sätt i sin debutroman Natten är ännu ung. Romanen som är skriven på Jakobstadsslang; en blandning av dialekt, rikssvenska och engelska ord och uttryck, ger läsaren en inblick i ungdomarnas liv i småstaden på sextio- och sjuttiotalet. De ungas engagemang i politiken ledde till många gräl i familjer där den unga sade sig vara kommunist, vilket fick den äldre generationen att se rött (!). Kommunist är ett ord som få väljer för att ange sin politiska hemvist. Att vara kommunist är idag ute och allt annat än politiskt korrekt. På sin höjd kan man vara socialist eller vänstersinnad. I min ungdom var vänster vänster och höger höger, och det gick en klar skiljelinje mellan ytterligheterna.

Är det inte förunderligt hur vår värld har förändrats under vår levnadstid? Moderniteterna och den invecklade tekniken blir mig stundom övermäktiga och gör mig frustrerad. Visst ska man se framåt och inte försjunka i det som varit, vilket man ibland gör när man nått en viss ålder. Att se tillbaka kan ändå ge perspektiv på tillvaron och de gamla orden tar mig tillbaka till flydda tider och till en värld som inte var den idyll man vill minnas, men som var betydligt mindre komplicerad än dagens sköna nya värld.

Frisk friskvård?

12 augusti 2012

Alla dagar mår man inte toppenbra. Man har ont i ryggen, är förkyld, magen krånglar eller man kan inte sätta fingret på vad det är som inte stämmer; man bara känner att kroppen är i obalans. Då finns det friskvård. Friskvård måste betyda att man kan få vård fastän man är frisk. Det finns en uppsjö av alternativa vårdmetoder att välja mellan.

En del av terapierna som bjuds ut under rubriken Friskvård har invecklade, närmast obegripliga namn. ”Esteck-analys/introspectbehandling” – vad sjutton är det? I alla fall hjälper det mot all världens krämpor. ”KBT enl. Stahremetoden” – vete katten vad det är för en metod, och ”aura-soma färgterapi, kanske är det vård för migränpatienter. Ju konstigare benämningar på terapierna och metoderna man lockar med, desto bättre effekt vill man få oss att tro att de har. Det är precis tvärtom. Ju märkligare och mer pretentiös metod, desto mer löje väcker den och desto mindre trovärdighet inger den.

Man försöker ge ett pålitligt och seriöst intryck genom ord som diplomerad, certifierad och internationell licenserad. Som vanligt är inom alla värv har många behandlingar engelska namn. ”Body Harmony, Muscle Wellness och Voice massage är några. Floating och saltprodukter, PhysioPilates, Taktilstimulering och taktil stimulering, a`vera produkter. Här är det engelska, svenska, särskrivning, sammanskrivning, stor och liten bokstav om vartannat. Lite språkvård skulle friskvården må bra av.

Bland de alternativa terapierna praktiseras också gamla metoder som koppning. Koppning sägs rena blodet. Hur då? Genom att driva ut det smutsiga blodet. Är blod smutsigt? Och hur kan man veta att det är det smutsiga blodet som sugs ut? Man försvarar de gamla metoderna med att säga att de har utförts sedan urminnes tider och att de måste ha effekt eftersom folk låter sig t ex koppas. Men om det är bra att tappa sig på blod vore väl blodgivning ha samma effekt och vara mindre smärtsamt. En modifierad form av koppning är torrkoppning. Vad är den bra för?

Utbudet av vårdtjänsterna är stort och det tycks växa. Och vi tycks vilja bli behandlade och masserade på alla möjliga sätt, även om vi innerst inne vet många av metoderna, terapierna och de såkallade analyserna är rena rama humbugen och hokuspokus. Alternativ vård tycks vara lukrativ business och vi tycks vara beredda att betala dyra pengar för att få kroppskontakt och uppnå välbefinnande.

Man kan spekulera i om det finns ett samband mellan tro på frälsning och övernaturliga ting och tro på undergörande terapier. Är man benägen att tro på mirakel kanske man också griper efter det halmstrå som den alternativa vården erbjuder. En vård utanför den etablerade medicinska kunskapen, metoder som kan bestå av tarmsköljningar, detox-kurer, vetegräs, noonidryck och mystiska dekokter och safter eller t o m handpåläggning skadar knappast, men hjälper inte heller.

Vem ska man boka tid hos? En wellmaker borde ha allt under kontroll. En reiki-healer? Skratterapi och frigörande dans låter skoj. Det är bäst att först låta göra en ”funktionsmedicinsk analys” för att fastställa ”biokonduktiviteten i alla organ, samt syresättning och mikrocirkulation”.

Ödmjuk, självkritisk och realistisk

11 juli 2012

Säg tre ord som beskriver dig själv! Öppen, social och optimistisk. Kreativ, ansvarsfull och glad.

Det är sådana vi vill vara, men det är beskrivningar som inte alltid överensstämmer med verkligheten. Tidningarnas personintervjuer brukar ha en faktaruta där den porträtterade får säga några ord om sig själv, vanligtvis är det idel vackra ord. Alla vill vi framstå i så positiv dager som möjligt.

Tänk om det någon gång stod så här: ”Sådan är jag: osäker, folkskygg, ensam.” Tänk om man fick läsa om någon som ansåg sig vara girig, inskränkt och självupptagen. Det lär vi aldrig få. Ingen mänska vill beskriva sig med de adjektiven, fast det finns mänskor som är just sådana, mänskor som drar hemåt i alla situationer. Det är ingen egenskap man vill framhålla eller ens erkänna. Om dåliga egenskaper nämns är det mest sådana som på något sätt ändå vänds till goda, t ex ”blir lätt för kreativ”, ”envis”, för övrigt ett ord som har fått en positiv klang. De negativa egenskaperna är i själva verket positiva. Stressen, engagemanget och aktiviteterna skapar ord för nödvändiga egenskaper när man måste ”klara av vardagspusslet”, ”vara flexibel” och ”strukturerad” då man har en kalender som är fulltecknad.

Skryt på dig sjäv – det är tidens melodi. Håll fram dig själv! Ingen jantelag här inte! Berätta om ditt fantastiska liv! Sedan när man fått en plats i solen kan man bekänna att man faktiskt är blyg och rädd ibland och att man är en tillbakadragen person som vill leva ett stillsamt liv. Så där som framgångsrika artister gör. Är man annars i rampljuset är det lätt att säga att man egentligen är blyg och att man var mobbad i skolan; har man gjort lycka har man liksom råd att vara öppen om det som inte är så bra. Förstås kan det ligga en sanning bakom bekännelsen, men är det inte en falsk blygsamhet man ger uttryck för? Lite ödmjukhet och självkritik vore klädsamt i många situationer. Det är underskattade egenskaper.

En underlig blandning av självförakt och megalomani är utmärkande för mentaliteten i Jakobstad, eller är det nationellt drag, rentav ett universellt drag? Man talar om hur tråkigt allting är här, ingenting händer, man vill bort från ”hemsoporna”, (vad är det för ett konstigt ord?). Olyckskorparna förutspår undergång för nya satsningar; ” Det där campus, det blir inte till något. Det kommer aldrig att lyckas.” Hur ska man beskriva sådana personer? Negativa, dryga eller realistiska?

På samma gång finns det en självgodhet här hos oss, ett självförhärligande som är svårt att fördra. Man tror sig veta bäst hur man bör leva. Man anser att ens tro är den enda rätta. Många lokala förmågor inom olika områden saknar självkritik. Och varför skulle de inte det? De blir sällan kritiserade utan höjs till skyarna vad än de åstadkommer. En medioker sångare eller konstnär, som är precis som alla andra i samma genre, är sig själv, har talang och har sin egen stil, säger man. Det är en svår balansgång mellan att vara sunt kritisk till och sunt stolt över sig själv och andra.

Än jag själv då? Sådan är jag: ärlig, tolerant och ordningsam. Men egentligen är jag ängslig, grinig och pedantisk.

Kill your darlings!

13 juni 2012

Carpe diem! Har ni hört det den uppmaningen förut? Antagligen till lust och leda. Horatius kloka ord ser man i tidningar, på små tavlor eller i form av stora tredimensionella bokstäver, ni vet, de där bokstäverna som är populära inredningsdetaljer i trendiga hem. Bokstäverna kan bilda ord som HOME, LOVE,  RELAX eller något annat tänkvärt.

Vissa ord och uttryck sprids snabbt som virus. En del av dem glöms bort medan andra håller sig kvar länge och används så ofta att de mist sin fräschör. Carpe diem! är ett sådant uttryck.

”Det är mycket nu”, säger man smått ironiskt när man har många järn i elden. Det är vitsigt en eller två gånger, men inte en tredje gång. En retorisk fråga för att uttrycka missnöje är ”Hur roligt är nu det?” och så kan man tillägga, ”på en skala”.

I tidningsspråket syns moderna, stereotypa ordvändningar extra bra. Journalister är förstås påverkade av andra texter och av hur mänskor talar, och kanske utan att reflektera över det – precis som vanliga språkbrukare – börjar använda en del ord och fraser mycket. I lättsamma texter konstaterar skribenten  ”Att sånt” i slutet av en redogörelse eller ett påstående. ”Att sånt” kommer troligtvis från finskans ”Että semmoista” och låter osvenskt och ofullständigt. Efter ett längre resonemang ser man allt oftare uttrycket ”Eller så inte”. Plötsligt vänder man på allt som man påstått, som om man inte riktigt vill stå för det man säger. Möjligtvis är det ett modernt sätt att  få en knorr på sin text, ett sätt att få läsaren att tänka efter. Mest är det förmodligen tomma ord som man lagt sig till med.

Ett modernt ord som håller på att ta sig in i vårt språk är ultimat; ”den ultimata klänningen”, ”det ultimata sättet att umgås”. Självklart är det engelskan som har påverkat igen en gång. I Cosmopolitan, en engelsk damtidning, vimlar det av ”ultimate”: ”the ultimate run bra”, ”the ultimate beach dress”. Ordet förekommer så ofta att det mister sin betydelse och styrka som någon sorts absolut superlativ. Vänta bara, snart är allting ultimat här också. Vad betyder ordet egentligen? Fulländad, slutgiltig.

Facebook är utmärkt när man vill studera klichéer i vardagsspråket.  ”Njuuut!” är den garanterat  vanligaste kommentaren bland medelålders  facebookare. En annan är ”Styrkekramar!” när man i sin status skriver om något tråkigt som har hänt , hunden skadat tassen eller man är förkyld. Är man lite avundsjuk på någon som ska tillbringa semestern i södern blir kommentaren ”Avis!”

Klichéerna och modeorden är många. Listan kan göras lång. Se där ännu ett uttryck som det har gått inflation i. Alla har vi våra favoritord som vi använder titt och tätt, men det kan vara bra att ge akt på  sitt språk, särskilt i offentligheten och i skrift, och mörda sina älsklingar (!) Det är ett nygammalt råd till alla skribenter myntat av författaren William Faulkner.

Alla har vi också vårt unika sätt att tala och uttrycka oss, vår idiolekt. Den ska vi använda och inte genast apa efter opersonliga trender i språket, precis som vi inte okritiskt ska anamma alla modenycker i vår klädsel.

Tant = tantig?

13 maj 2012

När jag var barn sa jag tant och farbror till och om vuxna. ”Tant Doris, får jag ta en bulle till?” (Hon bakade himmelskt goda bullar) kunde jag fråga och det var alldeles självklart. Mor och far talade också om tant och farbror.  ”Gå ur vägen för tanten!” var en vanlig fras i min barndom. Vuxna som inte var direkt familjebekanta men som t ex bodde i samma hus som vi omtalades som farbror Nylund, tant Österholm och en man som ofta skrattade kallade vi barn skrattfarbrorn.

Nu är jag själv en tant, men blir sällan eller aldrig tilltalad med tant och jag vet inte om jag vill bli det heller. Säger moderna barn tant och farbror? Talar barnens föräldrar om tant och farbror? Jag frågar mig om benämningarna håller på att försvinna och om det i så fall hänger ihop med en viss brist på respekt för vuxna bland barn och ungdomar. Kanske har det också att göra med det faktum att det eftersträvansvärda är ungdomlighet, både vad gäller utseende och sinne. Orden tant och farbror andas värdighet, respekt, men också flydd ungdom.

Ingen kvinna vill vara tant, än mindre tantig, fastän en del moderna, unga kvinnor vill lansera tanten på nytt och talar varmt för henne. Vi kvinnor uppmanas bejaka tanten i oss. Tanten har en massa nyttig kunskap om hus och hem. Det är tanterna som bär upp kulturen i vårt land, åtminstone är det de som går på teater, konserter och andra kulturella evenemang. Men vem vill egentligen vara tant? Ja, inte är det de medelålders kvinnor som klädda i senaste ungdomsmodet, leggings och baby doll-liknande toppar,formligen ropar ut ”Ge mig ungdomen åter!” Nej, ska man bejaka tanten i sig är det nog inte tanten i hatt och kappa, stadiga skor och handväska på armen man menar. Den moderna tanten sysslar visserligen med brödbak och långkok, kanske hon t o m går med i Marthaförbundet och virkar mormorsrutor, men hon är chic i tajta jeans och högklackat och färgat hår. Men tantig? Absolut inte! Tantig är lika med trist och grå, gammalmodig och omodern. Att vara tant behöver nuförtiden inte betyda att man är tantig.

I många språk , t ex engelska och franska är tant , ”aunt” resp. ”tante”, orden för faster och moster. Vad jag vet existerar inte begreppet tant och tantig i den svenska betydelsen alls i de två språken. Kan det också innebära att engelskspråkiga och franskspråkiga har en annan syn på äldre kvinnor?

Jämför tantig med farbroderlig. Medan tantig är ett mycket negativt laddat ord är farbroderlig nästan trevligt och mysigt. En farbroderlig klapp på axeln kan vara irriterande, men den är säkert vänskapligt menad.

Jag undrar om medelålders män har något emot att bli kallade farbror.

En dag när jag skulle gå och hämta posten och det visade sig att ingen post fanns i lådan, kom grannens lilla flicka cyklande. Hon stannade och sa: ”Kanske farbror Löfberg redan har tagit posten.” Det klack till i mig. Hon sa farbror! Vad gulligt! Jag tror inte min man har något emot att bli kallad farbror och vid närmare eftertanke får grannens flicka gärna kalla mig tant Wenelius.

Rim och reson i privata annonser

14 april 2012

Plurala verbformer är ett minne blott, men de förekommer i äldre texter och är speciellt synliga i dikter och sånger från förr. ”Glada vi till skolan gå, glatt vi le och sjunga”, skulle om sången skrevs idag lyda ”Glada vi till skolan går, glatt vi ler och sjunger”. Plurala verbformer användes ända in på 1950-talet och läser man en roman från början av 1900-talet i original stöter man på denna verbböjning, vilken alltså innebär att predikatet som hör ihop med ett pluralt subjekt står i plural: vi äro, pojkarna gingo, de hava gått osv. På 50-talet reformerades vårt skriftspråk och de plurala verbformerna avskaffades till förmån för den verbböjning som är betydligt enklare; vi böjer verben lika oberoende av om subjektet står i singular eller plural.

Att många tappat känslan för när plurala verbformer ska användas, om man av någon anledning vill använda dem, märks på en del födelsedagsannonser. ”Då jag nu femtio fylla får ni mig hylla . . .” kan man läsa i ÖT ibland. Jag fylla? Jag är singular och det heter förstås jag fyller. Språkfel av det här slaget skulle jag tro beror på att man tycker att fylla låter poetiskt, eller kanske man skriver så för att det rimmar med hylla. Ett dåligt nödrim i så fall.

Att många har tappat känslan för vad man kan skriva i en födelsedagsannons är också uppenbart. Numera är det vanligt att man undanber sig blommor och presenter men i samma veva ombeds de presumtiva uppvaktarna ge pengar till en resa eller en hobby. Det behövs bara att en födelsedagsfirare annonserar så här så följer andra efter.

Men invänder någon, det är ju ärligt att annonsera att man inte vill ha onödiga presenter och i stället föreslår att de som uppvaktar ska ge pengar till ens drömresa. Det tycker inte jag. Det är plumpt, det är smaklöst, det är egoistiskt i övermått. Har man inte råd att resa utan att tigga pengar i födelsedagsgåva ska man låta bli att resa. Jag skulle tro att de flesta som uppmanar gästerna på kalaset att ”ge ett bidrag till reskassan” har råd att köpa en flygbiljett till Thailand eller vart nu folk reser för att förlusta sig.

Att undanbe sig presenter är helt ok när man inte vill ha saker som samlar damm och blir oanvända. Många festföremål skriver i sin annons att de önskar att uppvaktarna ska ge en slant till t ex Unicef eller något ideellt projekt som står jubilaren nära. Det är sunt och osjälviskt och mycket mer sympatiskt än att begära pengar till sin egen nöjesresa eller sin exklusiva hobby.

Är det typiskt för österbottningar att i födelsedagsannonser rimma och tigga pengar till sig själv? Är det rentav bara i ÖT den här konstiga seden förekommer? Kanske det är bara i småstäder man överhuvudtaget annonserar att man firar eller inte firar, ber om ekonomiskt understöd eller föreslår att folk ska sms:a gratulationer  (en annan underlig uppmaning). Åtminstone har jag aldrig sett en sådan annons i Hufvudstadsbladet.

Misslyckade firmanamn

17 mars 2012

Det fina äldreboendet i Jakobstads centrum heter HötorgCentret. Det korrekta namnet vore Hötorgscentret och så säger de flesta eftersom det faller sig naturligt för den som är svenskspråkig att säga så. I många sammansatta ord blir det ett foge-s i skarven mellan de två sista leden. Språkörat brukar kunna avgöra hur det ska heta, men tydligen inte alltid. I utkanten av stan finns ett ålderdomshem som heter Ahlbäck Hemmet. Mitt i stan finns Runeberg Center.

I namn som består av ett geografiskt egennamn som slutar på vokal behövs inget genitiv-s, t ex Wasa Teater, Åbo slott, men egennamn som slutar på konsonant ska givetvis ha –s, t ex Jakobstads gymnasium, Korsholms centrum. Antagligen är det de s-lösa formerna som har inspirerat till felaktiga HötorgCentret och Ahlbäck Hemmet, det sistnämnda med särskrivning och allt. För övrigt ska substantivet efter en genitiv stå i obestämd form, naturligtvis. Det är alltså fel att benämna ett sällskap Jakobstads akademin; sällskapet bör heta Jakobstads akademi eller som sammansatt ord Jakobstadsakademin.  Jämför med Vasabladet och Vasa övningsskola.

I våra trakter finns det gott om misslyckade namn på firmor, affärer och andra inrättningar. Man har fått för sig att  sätta en apostrof när ett egennamn står i genitiv, typ Hasse’s pub. Det är förstås engelskan som står som modell och angliseringen går inte att stoppa. Engelska språket har ett enormt genomslag på alla samhällsområden. Nästan alla nya företag heter något på engelska, t ex Ocean Dealer. På en tvåspråkig ort är det praktiskt; ger man sitt företag ett engelskt namn slipper man hitta på något som går på båda språken eller ha två namn, ett på vartdera språket. Engelska är en sorts affärernas lingua franca. Tyvärr blir det fel ibland och alltid fungerar inte ett ”utrikiskt” namn. Ska Code uttalas på franska eller engelska? Jag har hört många säga ”kåde” med korta vokaler och det låter inte bra. Uttalet vittnar om den osäkerhet sådana namn för med sig. Att det finns två skoaffärer i Jakobstad med snarlika engelska namn är ganska fantasilöst.

De dialektala firmanamnen är också klumpiga hybrider och ofta misslyckade enligt min mening, dessutom obegripliga för utomstående. För att inte trampa fler affärsinnehavare på tårna nämner jag inga exempel. Var och en kan fundera över allehanda företagsnamn på skyltar i vår omgivning, skyltar som drar ett löjets skimmer över vår stad. Ett problem kan vara att många lyckade namn redan är upptagna och företagaren måste komma på ett namn som inte redan finns, vilket kan leda till konstiga uppfinningar.

Nog kverulerat. Det finns också riktigt bra, rejäla firmanamn här omkring: Jakobstads båtvarv, Café Fredrika, Noolan (dialekt, javisst, men det funkar), Textilshoppen (engelska, javisst, men försvenskat och det funkar), Rörman m fl. En del av dem har anor, men det skulle glädja mig  om fler nya företag skulle ha ett snyggt, korrekt svenskt namn.

 En gång gick jag in i en guldsmedsaffär som hette Näsman. ”Har ni nässmycken?” frågade jag. I samma stund jag formulerat frågan blev jag full i skratt och kunde knappt bärga mig innan jag gick ut igen. De hade inte nässmycken namnet till trots.

Varsågoda!

16 februari 2012

Vad är förklaringen till att servitörer och annan personal inom servicebranschen säger varsågoda fastän de vänder sig till en person? Det har hänt mig många gånger både på restaurang och i butiker.  ”Varsågoda!” säger servitrisen  som placerar tallriken framför mig. ”Varsågoda!” säger expediten som räcker mig varan jag köpt.

En förklaring kunde vara påverkan från finskans ”olkaa hyvä”, men då bekanta i Sverige berättar att de blir betjänade med ett varsågoda fast de är mol allena, måste teorin om finskan kullkastas. Jag  misstänker att pluralformen varsågoda används i tron att det är artigt,  som när man tilltalar någon med ni.  I konsekvensens namn borde man säga ”Var vänliga och sätt Er” när man ber en person sätta sig. Så säger ingen vad jag vet. Interjektionen varsågod säger man till en person och varsågoda till flera. Det borde vara en självklarhet.

Apropå ni. Har ni märkt att niandet håller på att komma tillbaka? Eller är det kanske så att jag har uppnått en så aktningsvärd ålder att en del personer tycker att de måste nia mig? Vara hur det vill. Jag tycker inte om att bli niad. Jag känner mig inte särskilt aktad när en läkare kallar mig ni eller när en försäljare tilltalar mig med ni.  Det känns obekvämt och fel. Du-reformen är ju genomförd för länge sedan.

Själv säger jag alltid du, också till mänskor  jag inte känner.

Det hände sig att jag var i Helsingfors på en tillställning ordnad av ett litterärt sällskap. Ordförande för sällskapet var en känd professor. Jag gick fram till honom och presenterade mig och sa: ”Det är visst du som är ordförande här.” Blicken jag fick var inte nådig. Han såg på mig med något som milt sagt kunde kallas avsmak. Där slutade vår konversation och jag drog mig tillbaka och förstod inte riktigt varför han varit så avvisande.

Något år senare fick jag förklaringen när jag läste om nämnda professor i Hbl att han inte vill bli duad innan man lagt bort titlarna.  I hans ögon hade jag gjort bort mig. Träffar jag honom igen, vilket är föga troligt, tänker jag ändå dua honom. Han lever i en förgången tid, en tid då klasskillnaderna var stora och att dua en högreståndsperson eller en obekant ansågs som oartigt och mindre belevat. Man skulle hålla sig på sin kant och visa vördnad genom att nia eller ännu hellre använda titlar som fru, fröken, herr, professor osv och vederbörandes efternamn.  ”Vill fru Svinhufvud ha en kopp kaffe?” förväntades man säga till den fina frun medan ni i sådana situationer kunde upplevas nästan som nedsättande. Att dua någon innan man hade blivit mer bekant och kanske druckit du-skål var inte att rekommendera. Tack och lov är de tiderna förbi. Nu får man kalla alla mänskor du, t o m presidenten. Men, tevereportern som intervjuade vår nya president på valdagskvällen sa att han kände sig manad att nia Niinistö hädanefter. Alla har alltså inte tagit du-reformen till sig.

Visste ni förresten hur ordet ni har uppstått? För länge sedan hette det I. Ni kommer från gamla uttryck som ären I, kunnen I vilka har missuppfattats som ”äre ni”, ”kunne ni”.

Svenskt och osvenskt

25 januari 2012

Mediespråksseminariet i Vasa förra veckoslutet gav den språk- och medieintresserade mycket att tänka på.

Vår mesta språkvårdare Mikael Reuter öppnade seminariet med att slå fast att det är viktigt att finlandssvenskan har gemensam norm med rikssvenskan, så att vår svenska inte blir till ett antal obegripliga rotvälskor, för att tala med Jens Berg, chefredaktör på Hufvudstadsbladet och tillika ständig konferencier, eller som det heter nuförtiden, moderator, för seminariet.

Att vi bör ha samma språknorm som rikssvenskarna kan vi hålla med om. Tyvärr har klyftan mellan de två språkvarianterna vidgats en hel del och skillnaderna mellan finlandssvenskt och rikssvenskt språkbruk är märkbara – i vissa sammanhang. Att det är finskan som påverkar och hotar vårt svenska språk behöver knappast påpekas, om än påverkan här i Österbotten inte är lika stark som i södra Finland.

Bland avvikelserna i finlandssvenska kan man nämna klassiska exempel som ”inkommande lördag” och ”före jag går ut”, ord som ”halare” och ”knäpptröja”.Hur ska man förhålla sig till ord och uttryck av den här typen? De två förstnämnda exemplen vill jag helst ändra till på lördag och innan jag går ut, medan de två senare orden kan godkännas med lite välvilja.

Gamla talspråksformer som ”husena”, ”barnena”, ”benena” förekommer mest i Nyland. Sådana plurala substantivformer kan jag tycka att t o m är charmiga och visar på det ålderdomliga drag som finlandssvenskan präglas av. Samma sak gäller vårt sätt att uttala, eller snarare inte uttala ändelsen –t i ord som ”huse”, ”take ”, ”simma” (huset, taket, simmat) och preteritumändelsen i regelbundna verb som ”diska”,  ”hoppa” i stället för diskade, hoppade som man så gott som alltid säger i Sverige.  ”Katten klättra opp på take”, säger vi; det är naturligt för oss att säga så och inte på något sätt felaktigt. Det är finlandssvenska.

Värre är det med de otympliga översättningarna från finska och överhuvudtaget konstiga, osvenska formuleringar som t ex ”situationshastighet” och ”händelseplats”. I en tidningsannons för ett känt varumärke kunde man läsa : ”Vi syr in ändorna på jultyger utan kostnad till och med 5.12.” Varje veneziansk afton flabbar vi åt texten på raketerna: ”Avlägsna dig från närheten!” På en påse torkad frukt står det att innehållet består bl a av ”jörguppar”.

Man kan skratta åt sådana grodor, men när de dyker opp allt oftare blir åtminstone jag irriterad, för att inte säga arg på att se mitt modersmål rådbråkat på detta sätt. Varför är det så svårt för annonsmakare och varutillverkare att be någon svenskspråkig om hjälp med språket? Bryr man sig inte? Tror man att man kan svenska? Eller är det ren och skär nonchalans?

Det behöver inte ens vara översättningar från finska, utan de felaktiga   formuleringarna statuerar exempel och gör så att det blir en sorts indirekt påverkan på vår svenska med osmidiga konstruktioner och oidiomatiska uttryck som följd. Vem vet, kanske de också bidrar till en bristande språkkänsla bland oss finlandssvenskar.

Andra vanliga fel som inte är specifikt finlandssvenska är missuppfattningar som ”en öppenhjärtlig intervju”, bör vara öppenhjärtig, ”priviligerad”, bör vara privilegierad (från privilegium) och i och för sig alldeles logiska talesätt som att ”man kan skratta sig lycklig” (skatta sig lycklig) eller som det heter här i trakten, att man får något ”på handeln”, dvs man får något på köpet. Det uttrycket heter egentligen att man får något på handen. Exemplen är legio. Här skulle jag kunna fortsätta räkna upp hur många som helst. Bara med exempel ur varuhusens och företagens vilda annonsflora kunde jag fylla många kolumner.

Ett exempel till. En bilfirma annonserar så här: ”Alla bil ackun -20%” ;lägg märke till särskrivningen, pluralformen och själva substantivet.

Jag undrar om en rikssvensk läsare skulle förstå vad det är som firman säljer med rabatt.