Cappuccinonovell

Muminnostalgi

 

När jag fyllde nio år fick jag en bok som hette Mumintrollet i födelsedagspresent av mor och far. Boken bestod av svartvita tecknade serier som jag inte riktigt förstod mig på. Första episoden hette Mumintrollet blir förälskat och började så här: ” Jag undrar varför hjältinnan i en bok alltid är vackrare än den man har hemma.” Jag grubblade länge på vad detta kunde betyda. Vad är en hjältinna?  Nej, jag förstod mig inte på mumin och jag var nog lite besviken över att jag fått just den här boken och inte en Barbiedocka eller en Lotta-bok. Men eftersom jag var en mycket pliktskyldig liten flicka och eftersom mor och far säkert ansåg att Mumintrollet var god litteratur och något som varje finländskt barn borde läsa, läste jag boken om och om igen, pliktskyldigast, och småningom lärde jag mig tycka om muminvärlden. Jag identifierade mig innerligt med Snorkfröken som blev mycket förnärmad när mumintrollet blev förälskat i en cirkusprimadonna.

Jag växte upp, blev stor, och började intressera mig för annat än Barbiedockor och Lotta-böcker. Ord och språk blev mitt stora intresse och litteraturen upptog allt mer av min tid. Det blev också mitt yrke. Jag återvände till muminvärlden och såg sådant i den som jag inte hade upptäckt som barn.

Jag blev ännu större och fick en liten dotter. När hon lärde sig läsa gav jag henne min gamla muminbok. Serierna var vid det här laget ganska solkiga och boken hade blivit lös i ryggen. Dottern läste förstrött och verkade inte särskilt imponerad. ”Vad betyder hjältinna?” frågade hon efter en stunds läsning.

Boken glömdes bort.

Dottern växte upp och började läsa böcker. I skolan blev hon tvungen att bekanta sig med Tove Janssons författarskap. ”Jag förstod mig inte på mumin när jag var liten”, sa hon, ”men nu kan jag relatera sådant som händer i muminvärlden till händelser i verkligheten. Och jag har börjat förstå mig på Janssons stilla humor. Finns den där gamla boken kvar?”

Häromdagen höll jag en lektion i finlandssvensk litteratur. Tove Jansson har en självskriven plats bland runebergar, topeliusar och tavaststjernor. Jag tycker att varenda unge som bor i Finland bör ha läst någon novell av vår bäst kända författare. Jag läste Berättelsen om det osynliga barnet för en skock ointresserade elever. Ju längre in i berättelsen vi kom, desto fler elever var det som log igenkännande och jag kunde se hur det glimmade till i ögonen på dem. Några fnissade förtjust när Ninni högg tänderna i pappans svans.

Efter novellen ställde jag frågan som mången modersmålslärare före mig förmodligen har ställt: ”Vilken av muminfigurerna identifierar ni er med?” ”Lilla My”, sa Andrea tvärsäkert. Sebastian sa: ” Jag skulle vilja vara som Snusmumriken, men jag är nog mer som mumintrollet.”

Boken med serierna finns kvar. Jag läser i den ibland, av nostalgiska skäl. I slutet av första episoden besinnar sig mumintrollet och inser att Snorkfröken är bäst för honom. Det var länge sedan jag identifierade mig med Snorkfröken. Numera är jag mest lik Filifjonkan, är jag rädd. Men jag grubblar fortfarande på vad en hjältinna är.

 

Skön litteratur

 

Få sysselsättningar är så givande som att läsa en bra bok. Det skulle i så fall vara att lyssna till riktigt bra musik.

Jag ställer höga krav på de författare jag läser och väljer mina böcker med omsorg, för jag är en långsam och kräsen läsare.

När en nyutkommen bok blir upphaussad och omtalad som något man måste läsa blir jag genast misstänksam och när alla började tala om Karl Ove Knausgård blev jag nyfiken, och skeptisk som jag är till trender började jag smått motvilligt läsa Min kamp, men märkte ganska snabbt att succéförfattaren har kvaliteter som gör läsningen intressant. Den karln kan skriva! Knausgård ägnar sig åt att skriva om sitt liv, sina tillkortakommanden och nojor och gör det på ett sätt som trots att det är både personligt och privat är allmängiltigt och stundom berörande. Han är som bäst i sina filosofiska betraktelser om livet och kärleken, lyckan, eller kanske den uteblivna, svåruppnåeliga lyckan, och den ofrånkomliga sorgen.

Romaner är fiktion, fiktionen liknar verkligheten och egentligen är det ovidkommande om berättelsen är sann eller inte. Författare hävdar ofta när de får frågan om huvudpersonen är författaren själv, att så inte är fallet, men att protagonisten har drag av författaren. Inom autofiktionen är det vanligt att jagpersonen har samma namn som författaren och ändå kan denne förneka att berättaren och författaren är samma person. Knausgård själv säger så här: ”Det man säger är sant kan man alltid också säga är osant. Det är en nollpunkt och platsen varifrån nollvärdet breder ut sig. Men det är inte en död punkt, inte heller för litteraturen, för litteraturen är inte bara ord, litteraturen är det orden väcker i den som läser. Det är överskridandet som gör litteraturen giltig, inte de formella överskridandena som sådana, som så många tror.”

Knausgård påminner lite, lite grann om min ständige favorit och husgud Marcel Proust, men är inte lika subtil,  har inte samma insikt i mänskans psykologi som denne oöverträffade författare. I sitt fantastiska romanbygge På spaning efter den tid som flytt skriver Proust: ”Författarens verk är bara ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle ha sett hos sig själv.”

Klarar en författare av att öppna något hos en och sätta ord på något som man dunkelt tänkt men inte formulerat för sig själv, är det en läsvärd författare. Att komma till insikt om sig själv och sitt liv, när man läser en träffande uttryckt tanke eller idé, är en oslagbar upplevelse, en riktig läsupplevelse. Med detta inte sagt att all läsning av skönlitteratur måste vara identifikatorisk. I bästa fall lär man sig något och vidgar sina vyer genom att läsa om främmande kulturer och om mänskor som är annorlunda än en själv. Sådant ger läsaren nya tankar att jämföra med och väga sina egna tankar och uppfattningar mot.

Alla författare är barn av sin tid, det måste man komma ihåg. När jag upptäcker en författare som inte hänger sig åt den rådande litterära trenden, när jag läser en författare som skapat en alldeles egen stil, ett eget idiom, då jublar jag. En debutant som lyckats med det är fjolårets Augustprisvinnare Tomas Bannerhed. I sin roman Korparna ger han en gripande skildring av en jordbrukarfamilj i brytningen mellan det urbana samhället och glesbygden. Den unge pojken i romanen flyr in i fåglarnas värld och fåglarna är ständigt närvarande både som pojkens säregna hobby och som metafor i berättelsen. Pappan i romanen arbetar frenetiskt med nödvändiga och onödiga sysslor på gården som håller på att förfalla. Hans vansinne och frenesi blir värre och värre och han måste tas in på psyket. Sonens förtvivlan och rädsla beskrivs så intensivt att läsaren kan känna den i sig själv. Mamman försöker hålla hushållet flytande, på kvinnors vis. Tomas Bannerhed begår en lysande debut och jag har höga förväntningar på hans nästa bok, om det blir en sådan.

En av mina läsande vänner säger att hen bara läser döda författare. Vännen håller säkert med Harold Bloom, en amerikansk litteraturkritiker och auktoritet som i sin bok med den uppfordrande titeln Hur du bör läsa och varför bara rekommenderar klassiker, mest döda sådana. Shakespeare, Dostojevskij, Henry James, Emily Brontë med flera. Klassiker är alltid läsvärda och själv är jag svag för Henry James. The Portrait of a Lady (Porträtt av en dam) är en spännande och inkännande roman om den unga Isabel Archer som finner sig fångad i ett äktenskap med den beräknande och känslokalla Gilbert Osmond (superbt tolkad av John Malkovich i en filmversion av romanen). Den irländske författaren Colm Tobín har skrivit en njutbar roman om Henry James , Mästaren, som jag rekommenderar för alla James-fans.

När jag vill läsa något lättsamt och underhållande, men ändå inte banalt och intetsägande, läser jag gärna Edith Wharton. Hon är vad man kunde kalla Amerikas svar på Jane Austen. En av mina favoriter bland Whartons romaner är Oskuldens tid.

Lättläst men djuplodande är en annan amerikan, Richard Yates. Yates är en författare som lyfts fram igen och det är på tiden. Hans dialoger är realistiska och han skriver om desillusionerade kvinnor så att det nästan gör ont. Easter Parade och Revolutionary Road är små mästerverk, nästan Hemingwayska.

På min lista över författare, levande och döda, som jag uppskattar och rekommenderar finns Amos Oz, Toni Morrison, Kerstin Ekman, Eyvind Johnson, Imre Kertész, Bo Carpelan, Ian McEwan, Margaret Atwood, Hjalmar Söderberg, Fernando Pessoa, Philip Larkin, Tomas Tranströmer, Edith Södergran och många, många fler.

Kanske det ändå är som Virginia Woolf skriver i en essä: ”. . . det enda råd man kan ge en annan mänska när det gäller hennes lektyr, det är att hon inte ska lyda några råd.”

 

Detta kan jag vara utan: alkoholhaltiga drycker

 

Livet behöver inga droger. Det är en romantisk inställning, men jag är ändå så naiv att jag tror på den devisen som användes som slogan i en kampanj riktad till ungdomar på 90-talet.

Egentligen tycker jag att en nykterist, eller kanske man kunde kalla en sådan mänska alkoholvägrare, inte behöver förklara varför hen inte dricker alkoholhaltiga drycker, men eftersom jag ofta i situationer där sådana drycker förekommer får frågan varför jag inte dricker, ser jag mig föranledd att en gång för alla reda ut frågan för mig själv och för dem som frågar. För mig är det så naturligt och självklart att inte dricka vin och sprit att jag sällan tänker på det. Det är ungefär lika självklart för mig som att inte äta kött. Jag har inte druckit alkohol, inte heller ätit kött, med undantag av fisk som jag började äta för tio år sedan, på trettiosju år. Det är en livsstil.

Det hela började när jag i min ungdom blev starkt påverkad av hälsorörelsen på sjuttiotalet. Budskapet löd: Lev så giftfritt som möjligt, avstå från vitt socker, vitt bröd, kött, kaffe, tobak och alkohol. Så ville jag leva! Sunt, naturligt! Jag var övertygad om att det var det rätta sättet att leva. Det är jag inte längre. Jag har fått ompröva många av idéerna och fastän min inställning i stort sett är likadan som förr är min livsstil numera modifierad och nyanserad. En sak hänger dock med oförändrad: min alkoholvägran.

Jag tycker inte att vin, öl, konjak, whisky, brännvin osv smakar särskilt gott. Det har jag aldrig tyckt. Det är förstås smaker som man kan lära sig tycka om, men inte heller i min ungdom då jag drack gjorde jag det för att jag tyckte om smaken på dryckerna, utan för att bli berusad, helt enkelt. Jag tyckte det var roligt att vara full, allt blev mer spännande, kontakter med andra mänskor blev lättare att knyta, jag kände mig ”inne”. Men framför allt drack jag för att andra gjorde det och för att vara lika tuff som de. Jag misstror dem som säger att de dricker för att det är gott. Varför inte dricka alkoholfritt i så fall? Är det så att alkoholen förhöjer smaken? Det vet jag inte. Vad jag däremot vet är att man dricker för att bli berusad. Även om man bara tar en öl eller ett glas vin tror jag att man vill uppnå den avslappning och det välbefinnande som en liten mängd alkohol ger. Och inte är det något fel med det. Måttlighet är ok, som i så många andra sammanhang. Tyvärr är det allför många som inte klarar av att vara måttliga när det gäller spriten.

Jag har varit full så många gånger när jag var ung att jag vet hur det är. Jag vet hur det känns när man fyllnar till, börjar prata en massa strunt, säger och gör saker som man kanske ångrar nästa dag. (Det kan man förvisso göra när man är nykter också!) En del blir grälsjuka när de är fulla, en del blir otroligt fåniga och många rent ut sagt obehagliga. Endast ett fåtal som jag vet om blir trevliga av alkohol. De som dricker för mycket under t ex en fest blir så gott som utan undantag otrevliga och påstridiga. De börjar tala om sådant som de inte vågar ta upp på nyktert huvud. Då tycker jag att det bara är att beklaga att man inte vågar prata om vissa saker  utan att vara påverkad.

Men invänder någon, man behöver inte dricka sig stupfull, man kan dricka lite lagom, bara för att höja stämningen. Det blir festligare med t ex champagne. Jag håller med. Det blir onekligen mera fart på fester där alkohol förtärs. Diskussionerna kanske blir intensivare just för att man våga säga mer när man är påverkad. Alkoholen är ett smörjmedel i vårt samhälle. Den är med överallt. ”Alkoholhaltiga drycker hör till vår kultur”, säger vindrickaren. ”Genom att avstå från alkoholdrycker avstår du från en del av vår kultur.” Ja, jag gör det. Andra får dricka, men jag vill inte.

Jag vill inte lägga sordin på stämningen och rynka på näsan åt dem som dricker. Det gör jag verkligen inte. Också jag kan tycka att en fest utan alkohol riskerar att bli en tråkig fest. Det är jävligt synd att det ska vara så. Det händer att jag själv bjuder på vin hemma hos mig fastän jag inte själv tar ett glas. Då håller jag mig till ”barncider” eller bubbelvatten. Jag är inkonsekvent, jag vet.

Vissa tror att min alkoholvägran handlar om kontroll. Visst är det så, åtminstone delvis. Jag är en kontrollfreak. Jag vill inte tappa kontrollen, i alla fall inte med hjälp av alkohol. Jag vill vara behärskad, ha kontroll över situationen och mig själv. En del amatörpsykologer tror när det gäller mig personligen att det vore bra för mig att släppa lite på kontrollen och att det vore bra, till och med nyttigt för mig att dricka ett glas vin eller två. Hur många gånger har jag inte hört, ”Ta nu lite, Ewa. Det skulle du behöva.”  Eller: ” Ska du inte ha lite champagne? Inte? Men nog är du envis!” Jag skulle kunna bli förbannad, men jag sväljer förtreten och fortsätter vara den tråkiga nykteristen. En annan variant är den här: ”Ska du inte ta lite? Inte? Ja, du kör!” Ibland ids jag inte förklara att jag inte kör, att jag inte ens har körkort, utan låter den trugande leva i tron att jag kör. Att köra bil tycks för en del vara den enda godtagbara ursäkten för att man inte dricker. Här i bibelbältet kan man till och med bli misstänkt för att alkoholvägra av religiösa skäl. Inget kunde vara mer felaktigt i mitt fall.

Så till ett skäl som har börjat väga allt tyngre. När jag läser och hör om det elände som alkoholen för med sig blir jag mer och mer övertygad om att den har tagit en alldeles för stor plats i vår värld. Speciellt i Finland håller det på att gå riktigt galet. Alkoholkonsumtionen ökar och därmed alla alkoholrelaterade sjukdomar och social utslagning. Vi vet alla vad alkoholmissbruk kan leda till. Jag vet vilka tragedier alkoholen kan ställa till med. Både i min släkt och i min mans familj har det funnits alkoholister. När jag ser alkoholisterna och andra missbrukare i skolparken eller i omgivningen kring Alko skulle jag kunna börja gråta och gör det också ibland. När jag läser om och ser vilken stor roll alkoholen spelar i många mänskors, för att inte tala om ungdomars liv, får jag en känsla av uppgivenhet. Nå, de flesta ungdomar blir naturligtvis inte alkoholister, men jag vet många i min ålder som inte har kommit ur ungdomstidens supande utan blivit fast i missbrukarträsket. Somliga klarar av att dricka måttligt, somliga inte.  Jag vill inte bidra till den förljugenhet och den ur min synvinkel löjliga kultur som omger salongsdrickandet  med vinprovning och andra tillbehör. Jag vill vara solidarisk med missbrukarna.

Vi kan förstås diskutera varför Jeppe super och kanske komma fram till ett svar; olycklig barndom, misslyckat äktenskap, tristess, alla möjliga bekymmer och problem. Dock, det är långt ifrån det svar jag väntar mig om jag ställer frågan till en vän eller en kollega.

Så när du frågar mig varför jag inte dricker borde jag med samma självklarhet fråga dig: Varför dricker du?