söndag 22 december 2013

Julnostalgi


 

Min barndoms jular på sextio- och sjuttiotalet såg ut så här: Det var alltid snö i december – julmånaden. Förväntan låg i luften. I skolan firade vi första advent med Hosianna och första ljuset tänt i ljusstaken. Man fick ta med sig ett ljus att ha på pulpeten. Det var stämningsfullt och spännande.

I början av december fick jag julklappspengar, 10 mark, som förslog till julklappar till mor, far, bröderna, mormor, morfar, farbror och hans fru. Det var anspråkslösa men omsorgsfullt utvalda presenter. Ibland knåpade jag ihop något själv; kanske jag i skolan virkade en grytlapp som blev sned och ojämn, men en grytlapp likafullt, som mor fick.

Sent på julaftonseftermiddagen packade familjen sig i bilen och körde till Nykarleby där vi firade med Håkan och Maj-Lis, de två vuxna som näst efter mor och far, betydde mest i min barndom. Håkan var fars bror, Maj-Lis hans fru. I en skoluppsats skrev jag att de inte hade några barn och därför blev glada när vi kom och firade jul med dem.

Det hörde till att jag fick tända alla ljus i huset – och de var många – en ansvarsfull ceremoni som anförtroddes mig trots min ringa ålder. Maten på julbordet var god och vällagad; nötlåda, svamplåda, morotslåda, plommonkräm och jultårtor – allt som hör julen till, men ingen skinka eller lutfisk, för i det här huset var de strikta vegetarianer. Saknade vi köttet? Nej, inte jag i alla fall. Efter måltiden hjälpte jag Maj-Lis med disken i hennes primitiva kök, hon diskade och jag torkade. Därpå följde det som vi barn väntat på hela kvällen. Håkan tog på sig en gammal skråbock och klampade in med julklappssäcken.

Den julen jag skulle fylla nio år fick jag en Barbiedocka. Jag hade hett och innerligt önskat mig en sådan, men mor var motvillig. Hon tyckte att den oproportionerligt långbenta och bystiga mannekängdockan var en olämplig leksak, men den julen föll mor till föga och uppfyllde min heta önskan. Visserligen hade jag smygtittat i mors garderob där hon förvarade klapparna, och sett ett avlångt paket och läst ”Barbie” genom omslagspappret, så jag visste att jag skulle få den efterlängtade dockan. Den julaftonen var jag den lyckligaste lilla flickan i världen när vi satte oss i den kalla bilen, som stått på gården under kvällen. Någon motorvärmare fanns inte och knappast någon kupévärmare heller. Under kalla jular måste far gå ut och starta bilen med jämna mellanrum för att den skulle komma i gång. När vi körde hem till Jakobstad var vi den enda bilen på vägen och jag minns  hur jag räknade julstjärnor i fönstren och föreställde mig hur trevligt och ombonat de hade det i stugorna. Värmen kom småningom och vi dåsade till i baksätet där vi syskon satt.

Samma julaftonsresa gjorde vi på sjuttio- och åttiotalet då idyllen sprack. Antijulrörelsen nådde även oss. Visst firade vi jul, men kommersen blev alltmer påtaglig och motbjudande.  Julklappar, nej tack! En jul på sjuttiotalet hade mor stickat en tröja åt min vänsterradikale storebror, som inte uppskattade den som mor förväntade sig och jag minns hur ledsen hon blev. Lillebror som var god och glad, förstod inte alls varför man skulle vara avogt inställd till julen. Jag fick en bok som var alltför barnslig för min ålder, tyckte jag, men jag dolde min besvikelse. Min bror och jag satt i bilen på hemväg från Nykarleby och funderade på vad kompisarna kunde tänkas ha för sig. Det hände sig att ungdomarna gick ut i julnatten och dansade kring granen på torget. Inte jag. På julafton ville jag vara med familjen, något annat kunde jag inte tänka mig. Ändå gnagde det lite. Jag kunde ju ha missat något.

I mig bor en liten hemvävd traditionalist. På julen ska det vara julsånger, tro, hopp och kärlek, julkalender och julgran. På åttiotalet växte sig ambivalensen inför julen allt starkare, men fastän jag var och fortfarande är en ”juligan” kunde jag kombinera protesten och myset. Som ung och lite rebellisk lärare höll jag en morgonsamling (på den tiden turades lärarna om att hålla morgonsamling) då jag hånade varuhuset Sokos slogan ”Kom jul med gyllne sken!” och menade att det var pengarnas gyllne sken Sokosköpmännen hade i tankarna. Jag avslutade min betraktelse med att spela Simon & Garfunkels version av Silent Night. Sångduons milda röster ackompanjeras av en nyhetsuppläsares röst som i ett växande crescendo rapporterar om president Nixon och bombningarna i Vietnam.

Efter studierna i Umeå vid det röda universitetet, bodde jag och min man i kollektiv i en stor lägenhet på Storgatan i Jakobstad. Och visst firade vi jul! Granen hade levande ljus och band med flaggor där också den med hammaren och skäran ingick. I toppen satt ett egenhändigt tillverkat fredsmärke av glanspapper i stället för den traditionella betlehemsstjärnan. I fönstret hängde en högst personlig uppsättning av tro, hopp och kärlek, speciellt gjord för mig av en god vän. Vi mumsade på veganlussekatter och drack hemgjord glögg. Det var oljekris och vi ondgjorde oss över all onödig illumination som folk lyste upp sina gårdar med och den energislukande tillredningen av skinkan som folk hade i sina ugnar.

När vi flyttade till eget hus och odlade kärnfamiljen fick granen stå på verandan. Varje jul blåste den omkull , men man slapp barr inomhus. Vår enfödda dotter anlände och granen flyttade in igen med elljus och stjärna i toppen. Jag gjorde ett tappert försök att igen pryda julträdet med det gamla fredsmärket, men möttes av protester. Stjärna skulle det förstås vara! Barn är konservativa. Pepparkaksbaket på självständighetsdagen har alltid varit karlgöra hos oss – vi skröt med att våra nissar och nassar var av kvinnohand orörda – nu blev det far- och dottergöra. I början var den lilla mest intresserad av att äta av den goda degen, men ju äldre hon blev desto ivrigare deltog hon i baket. Numera sparar vi pepparkaksbaket tills den lilla, som inte är liten längre, kommer hem från stora världen för att fira jul med sina gamla föräldrar.

Då tar vi fram vi fram Tomten-boken, läser och begrundar Viktor Rydberg tankedikt och grubblar likt gubben över den underliga gåtan. Vi sjunker in i Bullerbybarnens jul och Pettson och Findus anspråkslösa julafton då båda blir nöjda till slut. Vi myser åt Tove Janssons Granen som berättar om all världens knytt och mumintroll som inte förstår vad julen är för något, för vi förstår vad julen är; en liten tid då vi vill återkalla barndomens jular med hyacintdoft, granbarr och smaken av pepparkakor.

tisdag 10 december 2013

Sibelius, Jansson och jag


 

Språk och identitet är intimt förknippade med varandra. Språk och kultur likaså. Mitt svenska modersmål är en  del av min identitet och den kultur jag representerar.

Språk är mer än ett kommunikationsmedel även om dess största och mest självklara uppgift är att ge uttryck för våra tankar och känslor. Vore språket enbart ett kommunikationsmedel kunde vi lika gärna övergå till engelska. Det vore praktiskt och billigt, men knappast önskvärt.

När ett språk är hotat och dör ut går också en kultur förlorad och ett sätt att tänka försvinner. Jag tror liksom Noam Chomsky att språket påverkar vårt sätt att tänka. Att spinna vidare på den tanken är hisnande och förklarar vissa skillnader mellan olika kulturers uppfattning av omvärlden. Jag ser kanske lite annorlunda på världen än vad en finskspråkig eller en somalisktalande gör.

Ett litet språk som svenska och särskilt svenskan i Finland, behöver uppmärksammas med till exempel Svenska  dagen, som har föreslagits bli Tvåspråkighetens dag. Det tycker jag är ett dumt förslag. Varför skulle inte Svenska dagen få vara bara svensk? Är förslaget ännu ett utslag av den finlandssvenska hukarmentaliteten och av att många tvåspråkiga har svårt att förstå att finska kan vara ett problem för en del svenskspråkiga i vårt land? För dem som obehindrat talar båda språken är tvåspråkighet en självklarhet. Datumet för Svenska dagen är konstigt valt menar många och det kan jag hålla med om. Ebba Witt-Brattström tycker i en kolumn i Hbl att Edith Södergrans födelsedag den 4 april kunde vara flaggdag och jag föreslår att vi petar in Svenska dagen på samma datum.  

Att jag vill att Svenska dagen ska vara enspråkigt svensk betyder inte att jag exkluderar finskspråkiga eller mänskor med något annat modersmål för den delen. Jag välkomnar alla som vill fira svenskheten på Svenska dagen, och jag tycker att det var en sympatisk gest att bjuda in Paavo Lipponen som festtalare på årets huvudfest i Korsholm.

Att mitt hjärta klappar för svenskan i Finland betyder inte att jag är speciellt stolt över att vara finlandssvensk eller finländare. Varför skulle jag vara stolt över något som jag är råkar vara född till? Hur kan man alls vara stolt över något som man inte har åstadkommit eller presterat? Jag är glad och nöjd över att bo och leva i Finland så länge jag får göra det på mitt modersmål, men stolt? Nej. Stolt är jag över att jag en gång i mitt liv har lyckats ta mig igenom ett maratonlopp (med urusel tid, men ändå), stolt är jag över mina fågeltavlor som jag har broderat, de är så vackra. En gnutta yrkesstolthet kan jag känna ibland, men jag identifierar mig inte med mitt yrke.

I fredags på självständighetsdagen lyssnade jag på Sveriges radio P2. Man uppmärksammade Finlands dag med att spela finländska tonsättares verk, bland annat Lemminkäinensviten. Jag såg upp på den blåvita flaggan som vajade i decembervinden och för ett ögonblick tårades mina ögon av den vackra musiken. Vad var det jag kände? Jag måste bekänna: ett sting av stolthet över att jag hör till samma minoritet som Jean Sibelius, somTove Jansson, som Edith Södergran. De har åstadkommit verk som är oersättliga för vår finländska kultur.

onsdag 13 november 2013

Telefonimani


 

 Jakobstads gymnasium på rasterna: Eleverna sitter i klungor, alla med uppmärksamheten fäst på en sak, sina smarttelefoner. Ungdomarna ser upptagna ut, som om de höll på med något mycket viktigt. Sitter man ensam är det ännu viktigare att ha telefonen till hands; ingen ska tro att man saknar kontakter. Man tyr sig till telefonen, den är som en vän eller som en sköld mot omvärlden.

När jag är på väg till klassrummet och ser mänskorna som är uppslukade av det som händer i deras telefoner tänker jag att det finns ingenting som har ändrat vårt beteende så grundligt som mobil- och smarttelefonerna. Jag frågar mig om man ständigt måste ha tillgång till sin telefon. Måste man ha koll på vad som händer i cybervärlden?

Jag ställde samma frågor till eleverna i en klass och fick ett unisont  ”Ja!” som svar. De tar telefonen som en självklarhet och det är kanske just det som jag har svårt att fatta. Det är en klyfta mellan mig och den yngre generationen, men också mellan mig och många vuxna som inte kan låta bli sin telefon när man sitter på möte eller är på fest.

 Länge var jag motståndare till mobilen och länge var jag den enda i bekantskapskretsen och i kollegiet som inte hade en yuppienalle (man kallade tingesten så i mobiltelefonens barndom), ända tills min chef uppmanade mig att skaffa en. Det året, 2006, fick jag min första och hittills enda mobiltelefon i julklapp och snabbt insåg jag hur praktiskt det var med en bärbar telefon.

Länge var jag fruktansvärt irriterad på mänskor som mitt i ett möte kunde börja tala i telefon, mänskor som svarade på ett samtal och pratade på när man träffades på stan. Jag förvånades över unga mammor och pappor som talade i mobilen medan de var ute och promenerade med sina barn. Var inte de små viktigare och sällskap nog? Var det inte brist på vanlig artighet när en förälder satt med telefonen fullt synlig och pillade på den ett helt föräldramöte igenom? När jag ser sådant beteende idag höjer jag knappt på ögonbrynen. Jag har resignerat och jag har vant mig.

Telefonbeteendet har ändrat till det bättre och idag går de flesta avsides om de måste ta ett samtal. Med smarttelefonen är det annorlunda. Den används inte särskilt mycket för samtal, åtminstone inte bland ungdomar, de textar och surfar på nätet. Telefonen är som en förlängd kroppsdel i deras händer; de placerar klenoden framför sig på pulpeten eller, nästan tvångsmässigt, tar upp den ur fickan, kastar en blick på den och kanske förlorar sig i något meddelande tills jag hötter med fingret och telefonen glider ner i fickan igen.

Att vara utan mobiltelefon är omöjligt idag. Jag skulle inte vilja vara utan min som onekligen börjar bli lite gammalmodig, men den går att ringa och skicka sms med. Vad mer behöver jag? Det vet eleverna. Och vem vet, en vacker dag köper jag mig en Lumia eller en iPhone, sätter mig bland ungarna och låter fingret spela över touchscreenen som om det var den naturligaste saken i världen. Då skulle de minsann höja på ögonbrynen.

 

torsdag 10 oktober 2013

Solidaritet är inte på modet




Ända sedan 1967 har Operation Dagsverke, som det hette dåförtiden, arrangerats i skolorna i Finland. Idén kommer från Sverige där den religiöst och politiskt obundna insamlingskampanjen startades år 1961. I vårt land är det Dagsverke rf.,Taksvärkki ry. som bedriver samarbetsprojekt för att förbättra levnadsförhållandena för barn och unga i utvecklingsländer och uppmuntra finländska unga till globalt gemensamt ansvar. Konkret innebär det att eleverna jobbar en dag och donerar lönen de får för sitt dagsverke till insamlingen.

På 60-, 70- och 80-talet gick dagslönerna till gatubarn i Kenya, skolbyggen i Guatemala och Mocambique och många andra behjärtansvärda internationella projekt.

På 60-och 70-talet när jag gick i Jakobstads samlyceum tog vi, åtminstone mina kompisar och jag, dagsverket på allvar. Vi jobbade med allt möjligt; vi tvättade fönster, vi skötte barn, vi räfsade, vi jobbade på olika företag som gärna deltog i kampanjen och vi knackade dörr. Vi kände att vi gjorde en god gärning. Jag tror att vi rentav kände något som man kunde kalla solidaritet med de sämre lottade som vi arbetade för.

Engagemanget var förstås delvis styrt av mode och tidsanda. På den tiden skulle man ta ställning och protestera mot orättvisor i världen. Vi engagerade oss i fredsrörelsen. Vi ropade ”USA ut ur Vietnam!” På 80-talet grundade vi Fredsmarschkommittén som ordnade fredsmarscher i Jakobstad. 1982 var vi tvåtusen mänskor som marscherade i vår stad. Vi bildade aktionsgruppen SOS-Racisme, enligt fransk modell, mot våld och rasism. ”Touche pas a mon pote!” ”Rör inte min kompis!” stod det på märkena vi sålde. En gång var vi några sista entusiaster som ställde oss med egenhändigt tillverkade fredsduvor i händerna utanför kyrkan där man svor faneden.

Men tiderna förändras. Redan i slutet av 80-talet började individualismens högervindar blåsa och de blåser än. Skolorna deltar fortfarande i dagsverket, men man kan inte säga att eleverna är särskilt engagerade. De flesta kan inte stava till ordet solidaritet. Visst finns det alltid sådana som engagerar sig för en bra sak, men jag skulle tro att många tar dagen som en extra lovdag, betalar en tia och tycker att det är ok. Det visar också placeringen av dagsverket; fredagen före höstlovet. Så bra, då kan man starta sin höstlovsresa lite tidigare!

I år har Jakobstads gymnasium valt att skänka dagsverkspengarna till diakonin. Jag tvivlar inte på att man inom diakonin gör ett viktigt arbete. Ändå tycker jag att idén med dagsverket som en internationell kampanj går förlorad. Dagsverke rf. stöder i år ett utvecklingsprojekt i Sierra Leone. Det är synd att gymnasieeleverna inte deltar i projektet.

Varje år predikar jag för eleverna att de ska arbeta på dagsverksdagen och skänka alla pengar de får, inte bara den föreskrivna summan, till insamlingen. Då ler de lite generat och tänker på en extra sovmorgon.

Det är dags att tänka om. Operation Dagsverke har spelat ut sin roll. Kanske det är dags att slopa dagsverket.

 

torsdag 12 september 2013

En humanistisk manifestation



Ateism är inte en tro. Att inte tro är inte att tro. Ateism är inte en ideologi. ”Ateism är namnet på uppfattningen att gudar inte existerar.” Så definierar Christer Sturmark ateism i sin bok Tro och vetande 2.0. Ordet ateist består av prefixet a som betyder ”inte” och teist som betyder ”gudstroende”. Teist går tillbaka på theos, grekiska för gud.

Humanism är en ideologi som ofta innefattar ateism. Humanisten har ett mänskovänligt och inkluderande förhållningssätt till sin omvärld. En humanist tycker att ”världen är tillräckligt fascinerande som den är utan magi och övernaturliga väsen”, säger Sturmark i sin bok. En ateist behöver inte nödvändigtvis omfatta en humanistisk livssyn, hen kan vara lika konservativ som en fundamentalist i andra frågor fastän hen inte har någon gud.

En ateist och humanist har tänkt över sin ståndpunkt och är det inte bara av gammal vana. De flesta i Finland och antagligen i övriga världen föds in i någon religion. Därför har man som ateist-humanist varit tvungen att fundera på livsåskådningsfrågor innan man tagit avstånd från religionen. Man kan anta att existentiella frågor diskuteras och att religiösa dogmer och riter ifrågasätts oftare i icke-religiösa kretsar än bland t. ex. vanekristna, dvs. mänskor som hör till kyrkan av slentrian och för att det kristna arvet genomsyrar vårt samhälle och vår kultur.

Det går en klar skiljelinje i livssyn mellan icke-troende och troende. Det märks inte minst i den debatt som planerna på en pridefestival i Jakobstad nästa sommar har väckt. Humanisten välkomnar en sådan manifestation, för att hen har en tolerant syn på annorlunda sätt att leva och vara. En humanist kan inte förstå varför homosexualitet skulle vara syndig och onaturlig. En humanist kan inte förstå hur någon har mage att lägga sig i hur ens medmänskor lever sitt liv, allra minst deras sexliv. Är inte den kristna guden en god gud som med öppna armar välkomnar alla sorters mänskor i sin stora famn? Visst, men inte hbt-mänskor. Var inte Jesus den som förbarmade sig över de annorlunda och utstötta? Visst, men inte över homosexuella, tycks de värdekonservativa kristna mena. Inkonsekvent, säger humanisten.

Skiljelinjen mellan konservativ kristen livssyn och humanistisk livssyn är svår att överbrygga. De representerar två oförenliga synsätt. Aldrig mötas de två.

Trots min pessimism önskar jag att homosexuella, heterosexuella, bisexuella, transsexuella, asexuella, ateister och religiösa kommer att delta i en glad och livsbejakande prideparad på Jakobstads gator sommaren 2014.

 

söndag 11 augusti 2013

Välkommen till bibelbältet!



Man måste akta sina ord när man är minister och partiboss. Många, både partimedlemmar, kyrkliga ledare och vanligt folk blev upprörda över det som kd-ledaren Päivi Räsänen sa på ett möte härförleden. Andra blev upprörda över att hon blev kritiserad för att hon sa sitt hjärtas mening.

Nu är det faktiskt så att många kristna tycker precis som inrikesministern att abort är förkastligt, att homosexualitet är synd, eller som de säger, det är inte bögen som är syndig utan hans handlingar, i klarspråk, sex mellan mänskor av samma kön, som är synd. Hur man kan skilja på en mänska och hennes handlingar övergår mitt förstånd. Man är vad man gör. Man väljer vad man gör.

Vissa kristna anser att sex före äktenskapet är fel, en del tycker att kvinnor ska tiga i församlingen. Det finns t.o.m. kristna som säger att det är synd att gå på teater. Det måste de få tycka. Det måste man respektera, men inte förstå. Jag har frågat mänskor som har ovannämnda åsikter varför de tycker som de gör, men jag har aldrig fått någon plausibel förklaring. Det vore intressant om någon kunde förklara för mig hur det hänger ihop, t. ex. varför det är synd att använda preventivmedel. Kom inte och slå mig med bibeln i huvudet! Tänk själv!

Det finns många kristna som är liberala och godkänner kvinnopräster och homoäktenskap. Och det finns sådana, om ock få, som jag , icke-troende ateister som inte hör till kyrkan och som har en humanistisk livsåskådning. Det brister ofta i hänsyn och respekt för oss trolösa. Yttrar man något negativt om kristna blir det debatt och de menar att man är ojuste. En insändarskribent i Hbl påstår att det inte är ok eller coolt att säga att man är troende och att han inte får hålla fast vid sin tro, utan måste följa med samhället och ändra övertygelse. Till honom säger jag bara: Välkommen till bibelbältet! Här är det coolt att vara kristen.

En insändare i ÖT andas samma indignation och tar upp flykten från kyrkan efter Räsänens uttalande. Skribenten konstaterar att kyrkans officiella företrädare reagerar bekymrat. Det är förståeligt att folk går ur kyrkan när kd-ministern säger att personlig moral går före lag. Kyrkfolket måste inse att ministern representerar kristenheten och således kyrkan. Den som går ur kyrkan förvärrar sin situation, tycker en församlingspastor i Vasa och menar att ”utskrivning innebär att man inte stöder fattiga” och vidare att man inte vill ha tillgång till kyrkan för vigslar, dop och begravningar. Till pastorn säger jag att man inte behöver höra till kyrkan för att stöda fattiga. Det kan man göra på tusen olika sätt. Man kan gifta sig borgerligt, man kan ha en sekulär begravning. (En språklig aspekt: man skriver inte ut sig ur kyrkan, man går ur kyrkan.)

Jag hör inte till kyrkan av den enkla anledningen att jag inte tror på Gud, ett skäl som enligt mitt sätt att se borde väga tyngst, men som ofta glöms bort.

Oförståelsen för icke-troende är stor här hos oss och det kan vi stå ut med, men respekt vill vi ha, precis som de troende.

En elev frågade mig en gång hur man kan leva utan att tro på Gud. Jag svarade: ”Det går fan så bra.” Jag borde förstås ha aktat mina ord, men det var mitt hjärtas mening.

måndag 15 juli 2013

Mejkade och fejkade modeslavar



Låt mig vara lite ytlig och ägna mig åt mode och utseende en lat semesterdag i juli. Först av allt konstaterar jag att mode och utseende till stor del handlar om tycke och smak och att ögat vänjer sig vid nymodigheter, hur konstiga och oestetiska de än är de introduceras.

Vi är styrda av modet långt mer än vi vill medge och tar det till oss i tron att vi gillar det som är modernt i klädväg och makeup. Allt fler är beredda att undergå skönhetsoperationer för att motsvara det gällande kroppsidealet.

De flesta kvinnor och män vill vara till sin fördel. Förr ville man framhäva det som var snyggt i sitt utseende och dölja brister. Man var noggrannare med vad som var klädsamt, vad som passade ens färger och figur (det måste vara ett k-märkt ord!). Det fanns också regler för hur man skulle klä sig vid olika tillfällen och fester; kort klänning eller kjol på en dagen, långklänning på en finare kvällsfest.

Nu har klädkoden luckrats upp och folk klär sig som de vill oberoende av ålder och kroppstyp, tror de i alla fall. Det finns många exempel på idiotiskt mode som kvinnor och också män slaviskt följer utan att reflektera över om det är vettigt eller ens snyggt. Igen; det är en fråga om smak, men jag tycker att det finns vissa grundläggande estetiska värden och regler som alltid håller.

Skyhöga klackar är modernt och anses vara kvinnligt och snyggt. Visst, på dem som klarar av konsten att gå i högklackat. Jag har sett många som knäar sig fram och som tydligen tycker att klackskorna är obekväma eftersom de sparkar dem av sig redan tidigt på kvällen och går i strumplästen.

Svart behå som syns under en ljus transparent blus är bara fult i mina ögon, ävensom svarta leggings under en vit spetsklänning mitt i sommaren. Byxorna är nu ofta så tajta att de korvar sig runt knäna och ibland får jag för mig att de som har de allra tajtaste benkläderna har glömt kjolen hemma.

För ett antal år sedan gick alla, såväl tjocka som smala, i korta toppar som lämnade magen bar. Till det bars extremt lågt skurna jeans. Var man riktigt inne hade man stringtrosor som gärna fick synas ovanför byxlinningen. På tal om stringtrosor, sådana har jag aldrig haft, men jag kan tänka mig att de är obekväma när de skär in i stjärten.

Det konstlade är högsta mode. Många kvinnor, och män med för den delen, färgar håret superblont fastän de är mörka i sig själva. Svart hår har länge varit på modet, men få nordbor klär i det. Korpsvart hår mot ett åldrande ansikte är onaturligt och missklädsamt i mitt tycke och jag frågar mig vad det är för fel på grått hår. Det mest vämjeliga är ändå när utväxten syns i ett färgat hår.

Ju mer mejkad och fejkad med färgat hår, lösnaglar, piercingar på de mest konstiga ställen, vulgära tatueringar, silikonbröst mm. , desto modernare. Ursäkta, mina damer, men ibland undrar jag om modeskaparna och trendsättarna kan få kvinnor att klä sig och manipulera sin kropp precis hur som helst.

Har ni märkt att modet föreskriver accentuerade ögonbryn idag? Mina har med stigande ålder blivit ljusare, så en dag i våras gick jag i min fåfänga till en skönhetssalong och lät färga ögonbrynen mörkbruna.

 

onsdag 12 juni 2013

Berusa er!




Enivrez-vous! Man måste alltid vara berusad, sa den dekadente poeten Charles Baudelaire i adertonhundratalets Paris, där han prövade olika droger och skrev sina banbrytande, makabra och vackra dikter. Han led av spleen, en sorts mal du siècle, som författare och intellektuella led av och kanske fortfarande lider av. Mjältsjuka, som tillståndet heter på svenska, tristess och melankoli spred sig och här i Norden talade man om sekelskiftespessimism.

Är det spleen som har drabbat mänskor som till varje pris vill berusa sig? Det finns massor av droger som man kan ta i berusande syfte, droger som man kan använda sig av när livet känns meningslöst och ledan griper tag i en. Man kan ta sig ett haschrus, man kan snorta kokain, man kan ta amfetamin, ecstasy eller inhalera den nya partydrogen lustgas. Vanligast är förstås att dricka sig full. Vin och sprit finns överallt och intas i alla sammanhang. Champagne på festen, en snaps till sillen, ett, två, tre . . . glas vin till maten, ett par öl på fotbollsmatchen, några Koskenkorvasupar i parken. Man skålar, smuttar, man super för att bli full eller i alla fall lite  ”tipsy”, som engelsmännen kallar den behagliga graden av berusning man uppnår av en drink eller två.

För somliga stannar det där, somliga kan ägna sig åt den måttfulla njutningen, andra hemfaller åt ett mindre måttfullt drickande och kommer inte ur beroendet, för alkohol är beroendeframkallande, som bekant.

Det finns en lockelse i det dekadenta livet, en dekadensens charm, som unga mänskor dras till. Man känner sig lite erfaren och tuff, till och med lite lagom utlevad när man har baksmälla efter en bättre fest. Man har kanske släpat hem någon man på nyktert huvud inte ens skulle ha sett åt. Förutom dagen-efter-känslan har man en moralisk krapula som kan vara nog så ångestfylld, men ändå ha ett sting av tjusning i sig. Går drickandet över styr med allt vad det kan leda till, är det allt annat än tjusigt.

Naturligtvis är det inte bara den tråkiga vardagen, ångesten och ledan man vill fly när man dricker. Det handlar om att ha roligt, att bli uppsluppen och pratsam. Att lite tappa kontrollen.  Alkohol är ett slags konverseringsmedel, som någon fiffikus har sagt. Det är roligt att festa, festa som har blivit en eufemism för att dricka och ha roligt. Smaka, sa vi lite mera prosaiskt, vi som var unga på sjuttiotalet. Det handlar också om grupptryck. Dricker man inte på en fest är det lätt hänt att man känner sig utanför, åtminstone när man är ung och sårbar. Om det mest handlar om att förlusta sig och ha skoj, kan man fråga sig om det inte går att ha roligt utan dricka eller droga. I så fall är det beklagligt.

Berusa er! Gör det med musik, med konst, med motion, med dans, med naturens skönhet, med sol, med ett dopp i iskallt vatten efter bastun. Gör det med poesi, som Baudelaire, trots sin dragning till opium och hasch, kom till att var den oslagbara drogen.

 

tisdag 14 maj 2013

Krafs åt dig så har du!




När jag var liten kunde man bli kallad egennyttig om man hade godis och inte delade med sig eller om man var ovillig att låta andra barn leka med ens saker. Egennyttig och egennytta säger man inte längre, utan ordet på modet är girig. Och vilken girighet sedan!

Mina kunskaper om ekonomi är rudimentära för att inte säga obefintliga; jag klarar min egen ekonomi, men jag har svårt att förstå ekonomi i de stora sammanhangen.

Så mycket tror jag mig ändå förstå att allt inte står rätt till när högavlönade direktörer får jättebonusar oberoende av om företagen de basar för går bra eller dåligt. Skevt känns det också när högt uppsatta chefer pensionerar sig vid sextio med rundliga pensioner och tycker att vi vanliga dödliga ska gno på till sextiosju eller till och med sjuttio.

Nu ser jag för min inre syn hur farbröder och tanter ekonomer ler överseende, klappar mig på huvudet och säger att jag inte ska uttala mig om sådant som jag inte vet något om. Nej, det borde jag inte. Jag blir bara så arg och upprörd när jag läser om företag som på mer eller mindre sofistikerade sätt smiter undan beskattningen genom att överföra vinsten till skatteparadis. Jag blir heligt förbannad när företag i vårdbranschen skrupelfritt skor sig på skattebetalarnas bekostnad utan att skämmas. Jag drar mig inte för att kalla det svineri.

Det är svårt att förstå hur man kan riskera sitt anseende för att få lite pengar eller för att slippa punga ut med pengar ur egen ficka. Jag tänker på en museichef som köpte skor och möbler åt sig med stadens kreditkort. Jag tänker på den mänska som jobbade inom Röda korsets förvaltning och försnillade en massa pengar. En sådan mänska måste vara mycket girig och tro att hen inte blir avslöjad.

Det händer något med mänskor som får makt. Makt korrumperar. I Finland förekommer ingen korruption, sägs det. Men vad är det när toppolitiker och höjdare inom näringslivet håller varandra om ryggen och ger varandra specialförmåner, utnyttjar stiftelser och förser sig på alla upptänkliga sätt? Korruption kallar jag det.

Jutta Urpilainen har så rätt när hon i en kolumn 27.4 skriver att det måste bli ett slut på skattefifflet. Men hur? Vad gör vi? Vi är indignerade och maktlösa och kan ingenting göra.

Det är slut på solidariteten, den kollektiva strävan som en gång styrde utvecklingen mot den välfärd vi nu håller på att demontera i individualismens och marknadskrafternas namn. Egennyttan och egoismen styr och devisen för dagen lyder, ”Krafs åt dig så har du!” som man skämtsamt sa i min ungdom. Idag är det allvar. Och handen på hjärtat. Är du beredd att tumma på sanningen för att få ut så stor ersättning som möjligt på försäkringen? Tillåter din moral att du utnyttjar din förenings eller din firmas tillgångar för din privata konsumtion? Kan du tänka dig att använda dig av svart arbetskraft eller själv arbeta svart?

lördag 27 april 2013

Tal till mannen


Japansk afton i Jakobstads gymnasiums bibliotek den 26 april 2013

 
          

Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga

Ni som med solbarkad hand håller skotet i spänn

Ni starka, ni tysta, ni lugna, ni trygga

Som vet hur man splitsar ett tåg, som finner er kurs genom natten

Ni som för båten i hamn över svallande våg

Ni män som vet allt om vatten

Åh, vad jag beundrar er, ni män som kan meka med bilar, fixa en punktering, renovera ett hus, bygga en bastu, starta en trilskande båtmotor, som får i gång pannan när den stannat, ni som likt farbror Melker vigt klättrar upp på taket för att rensa skorstenen, eller ni som likt Oppfinnar-Jocke kommer på de mest geniala lösningar på praktiska problem!

Åh, vad jag beundrar er, ni män som kan framföra alla möjliga åkdon; snabba bilar, snöskotrar, segelbåtar, enhjulingar, isjakter . . . Ni som orädda hoppar fallskärm, ni som leder tuffa gympapass, ni som löser invecklade matematiska problem, ni som kan det mesta om datorer och kan hjälpa en teknisk idiot, ni som obehindrat springer ett maratonlopp, som skriver långa insändare med snärt i ÖT, ni som vet hur man fäller en älg, ni som gör nästan vad som helst för en six-pack öl, ni som kan ropa er hesa på en Jaro-match, ni som kan kasta fram rätt bibelcitat i rätt ögonblick, ni som är snälla med barnen, ni som med stoiskt lugn bemöter vardagens små förtretligheter, ni som försynt och i förbifarten ger oss kvinnor en komplimang, ni handlingens män som inte är rädda för att ta i där det behövs.

Men alla män som inte är intresserade av fartens tjusning, som inte bryr sig i fotboll och formel 1? Alla de män som hellre sjunger i kör än lyfter skrot, som hellre dansar än tränar karate? Visst finns de. Jag känner en man som stickar tröjor. Jag vet en som knyter ryor. Jag har en manlig släkting som älskar att laga mat.

Å andra sidan är en av mina bästa väninnor en hejare på att bygga och renovera, fixa och dona med allt som män traditionellt brukar göra. Hon behöver ingen karl som hjälper henne när kaklen lossnar på badrumsväggen. Hon kan själv.

De flesta av er, kära manliga kollegor, har kommit så långt i livet att ni inte bryr er om att passa in i den stereotypa mansrollen, liksom vi kvinnor inte heller tycker att det är så viktigt att vara en typisk kvinna. Men det är konstaterat många gånger att det är betydligt lättare och mer accepterat för en kvinna att ägna sig åt manliga sysslor än det är för män att ägna sig åt kvinnogöra. Det är en av mina käpphästar som vi ska lämna därhän den här gången.”It’s a man’s, man’s man’s world”, sjöng James Brown, ni vet, he who stayed on the scene like a sex machine på sjuttiotalet. Låttextens nästa rad lyder: ”But it wouldn’t be nothing without a woman or a girl.”

Allt detta har inte så mycket med Japan att göra, men en liten jämförelse kan vi göra. Jag läste härom dagen att japanska män hellre har ett virtuellt förhållande med en kvinna än en relation med en riktig mänska. De är inte intresserade av sex och detta håller på att bli ett problem i Japan. Men sådana är inte ni finländska män.

Ni är modiga, starka, veka, blyga, känsliga, stolta, typiska och otypiska män. Jag vill att ni ska vara som ni är, göra som ni vill. Jag vill att var och en ska vara den man de är, kanske inte en karl, utan ett moln i byxor, som min favoritpoet Vladimir Majakovskij deklarerar i en berömd dikt.
 
Ett moln i byxor
Dom tankar som drömmer på era hjärnors madrasser
som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor
och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.
Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad
och på min själ växer inga gråa hår.
Världen har jag med röstkanonader bedånat
här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år.
Ni ömsinta
vill älska till violiner!
dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak.
Men ingen av er kan vända ut och in på er
tills ni blir bara läppar som jag!
Kom ska jag lära er -
byråkratissor korrekta som en liga av änglar
batsistklädda i de eleganta genmaken.
Som håglöst bläddrar genom läpparna
som köksorna genom sidorna i kokboken.
Om ni vill -
blir jag en kropp som kreverar
- i en annan tonart än himmelens lyror -
om ni vill -
kan jag uppträda ömt och belevat
- inte en karl men ett moln i byxor!
 
 

                                                                 

                     

 

söndag 21 april 2013

Morgonsamling den 18 april 2013



I påskas blev det mycket tal om död och uppståndelse. Och om hopp. Inom kristendomen lever man mycket på hoppet, verkar det som. För tre veckor sedan talade prästen här i salen om hur vi kan vara förtröstansfulla inför döden. Eftersom Jesus dog på korset och uppstod från de döda efter några dagar, inger det oss hopp om att vi en dag, kanske på domedagen, när vi redan är döda och begravda, ska återuppstå och få evigt liv. Fast det gäller ju bara dem som tror på Gud.
Lars Huldén beskriver den yttersta dagen så här i dikten Både Fadern och Sonen:

Både fadern och Sonen
måste riktigt skratta
på den yttersta dagen,
när mänskorna stod upp
ur sina gravar.
Så yra de var!
Som huvudlösa hönor
flängde de omkring
med flaxande armar och vingar.
Glada, glada!
Det dröjde en god stund
innan de kunde ta sig samman
så mycket att de lyckades
upprätta en provisorisk
hackordning.

Ja, mänskorna förnekar sig aldrig, till och med på den yttersta dagen måste de få till stånd en hackordning.
Skämt åsido. Många gånger när jag hör präster och andra tala om uppståndelsen och det eviga livet skulle jag vilja  fråga: Varför är det så viktigt att få evigt liv? Varför talar man inom kristendomen och andra religioner om livet efter döden som om den vore en realitet? En del säger att livet här på jorden saknar mening om det är slut efter döden. Av det drar jag slutsatsen att det rentav är så att det är livet efter döden som gör livet värt att leva. Det kan uttryckas på ett annat sätt, inte så krasst, utan vackert som i diktsviten Rekviem av Karl Vennberg.

Döden är bara ränseln som vi lägger av
vid vägens slut
en blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

Döden är bara plogen
som vänder livets mylla
det hårda rågbrödet
som håller våra tänder rena

Döden är bara överlöparen
som visar oss vägen
en desertör
som ger oss lösenordet

Döden är bara törnsnåret
kring genomlysta blommor
det mörka smycket
som ger oss tillträde till festen 

Det må sägas poetiskt och fint som i den där dikten, men det finns en annan syn på döden, en syn
som den antike romerske filosofen Epikuros uttrycker då han säger: ”Döden, som fruktas som det ohyggligaste av allt ont, är i verkligheten ingenting. Ty så länge vi är till  har den inte kommit och när den kommit är vi inte till.” I detta citat kommer en annan syn på döden fram, en mycket enkel syn: När vi dör är vi döda och that’s it. Varför skulle livet sakna mening för att det är slut när vi dör? Det har jag aldrig förstått. Jag tror att vi måste inse att kropp och själ är ett. När vi dör slocknar vårt liv och det är slut. Det är inte så farligt. Det finns ingen universell mening med livet. Var och en måste skapa mening i sitt liv. Men att det skulle vara meningslöst om man inte tror på ett liv efter döden går jag inte med på. Det är här och nu vi lever. När vi är döda är det slut. Det måste vi acceptera och vi måste tycka att det är helt ok. Det är så jag ser det.

Ragnar Thoursie har skrivit en hel del dikter om döden och ofta får fåglar stå som symboler eller metaforer för mänskor och det flyktiga livet.

Den blinda kråkan

Se fåglarna! Inte
förbereder sig de för den säkra
döden - men för det osäkra livet.
Nötkråkan samlar för vintern
tusen tallfrön, litar på väderleken.
Så ock jag, blind i min tro
på det flyktiga jordelivet.

                                                                        

                                                          

 

 

 

torsdag 11 april 2013

Ordning och reda




O, hur härligt aprilsol ler! Den väcker livsandarna. Allt som varit dött börjar spira och allt som varit dolt börjar synas, till exempel damm och smuts. Kanske det inte bara är livslusten som vaknar om våren, utan också städlusten. Dags för vårstädning!

En del mänskor avskyr att städa. Inte jag. Jag tycker om att städa, att ha det rent och snyggt. Att ha välstädat och ordning i skåp och lådor tyder på fantasilöshet, rigiditet och pedanteri, har jag läst någonstans. Det finns ordspråk och talesätt som stöder den tanken. Hör här: ”Better a creative mess than a tidy idleness.” Fritt översatt: ” Bättre en kreativ röra än en prydlig sysslolöshet.”  Och ännu: ”A clean house is a sign of a wasted life.” På svenska: ” Ett städat hem är ett tecken på ett förslösat liv.” Det är alltså det jag gör när jag när jag städar av hjärtans lust i mitt hem; förslösar mitt liv. Min väninna som hör till den råddiga (vilken trevlig finlandism!) sorten, säger att jag städar bort min ångest. Må så vara. Jag vet att min städiver går till överdrift. Ser jag en fläck på golvet eller bordet är jag genast där med trasan. Ligger min mans strumpor på golvet, på väg till tvättkorgen, dröjer det inte länge förrän jag plockar upp dem.

Jag har försökt vara lite slarvig, men det går inte. Det är mot min natur och jag har accepterat att jag är som jag är – en städtant. För mig är det ordning och reda som gäller och så har det alltid varit. När jag var tonåring behövde min mor aldrig tjata på mig att plocka upp efter mig, jag städade och höll perfekt ordning i mitt rum. Min princip är att ha få och utvalda saker och att inte samla på mig onödiga prylar. Kläder som jag inte använt på tio år gör jag mig av med. Förstås sparar jag plagg som har affektionsvärde, till exempel min dotters första lilla klänning och min studentkjol.

Länge har man idealiserat bohemiska och slarviga mänskor. De är charmigt slarviga, ”bohemian chic”. Ur kaos föds kreativitet och kreativa mänskor har många järn i elden och bryr sig inte om att städa. Med mig är det tvärtom; för att jag ska kunna vara kreativ måste det vara ordning runt mig och ju större kaos som råder i mitt huvud, desto mer städar jag. Förresten, att städa kan också vara kreativt.

Inredningsmagasin och damtidningar skriver då och då om hur man ska hålla ordning i sitt hem. Rensa i röran, helst med hjälp av feng shui, så får städandet och sorterandet en magisk och andlig dimension. Jag behöver minsann ingen sådan hjälp på traven, mitt ordningssinne är väl utvecklat.

Min råddiga väninna måste alltid gräva i sina lådor för att hitta vantar som hör ihop när vi ska ta vår söndagspromenad. Jag brukar försynt påpeka att hon kunde, just det, rensa i röran så skulle hon lättare hitta det hon söker. Hon bara grymtar till svar. På våra promenader brukar vi lägga märke till hur enormt stora hus folk bygger nuförtiden. Min väninna förfasar sig över den ekonomiska satsning sådana palats måste kräva och jag, förutom att jag undrar vad invånarna ska göra med allt utrymme när barnen flugit ut, reflekterar över hur många rum de har att städa.

torsdag 21 mars 2013

Litterära klubben




En dag för tjugo år sedan frågade min vän bibliotekarien om jag skulle vara intresserad av att läsa och diskutera böcker tillsammans med några andra litteraturintresserade damer, under fria former, naturligtvis. Jag, modersmålsläraren, tyckte att det var en bra idé. Bibliotekarien kontaktade amanuensen och redaktören som båda nappade på förslaget och så hade Litterära klubben bildats.

I mars 1993 sammanstrålade vi fyra och diskuterade boken vi hade läst. Det var Merete Mazzarellas Hem från festen, en bok som vi tyckte var en läsvärd och trösterik bok om döden. Mazzarella blev en författare som vi har återkommit till flera gånger.

Under de tjugo år som gått har vi läst hundratals böcker. En tid följde vi principen ”varannan klassiker” och ett urval bland litteraturens eviga giganter vi har avverkat består av Voltaires Candide, Bröderna Karamazov av Dostojevskij,  Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset, Henry James Porträtt av en dam, Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf, Kartusianklostret i Parma av Stendhal  med flera.

Bland klassikerna finns många nobelpristagare, också det en kategori författare vi varje år läser. Coetzee, Le Clezio, Jellinek, Müller, Grass, Tranströmer med flera finns på vår lista. Vi håller oss à jour med bokutgivningen och läser nya omdiskuterade böcker. Sålunda har vi läst K O Knausgård, Jonathan Franzen, Siri Hustvedt, Ian McEwan och många fler. En del romaner leder till nya läsupplevelser och till och med musikupplevelser. När vi läste Hjalmar Söderbergs Doktor Glas läste vi också Bengt Ohlsons Gregorius där hela historien ses ur den i Söderbergs dagboksroman förhatliga pastor Gregorius synvinkel. För några år sedan skrev Kerstin Ekman Mordets praktik , en roman som utgår från Doktor Glas, nästan som ett slags fan fiction. Den romanen måste vi förstås läsa. Selambs av Sigfrid Siwertz väckte diffusa minnen av tv-serien om familjen Selamb till liv. Vi kom ihåg och lyssnade på Mahlers ödesmättade musik som ackompanjerade den dystra berättelsen. Robert Åsbackas orgelbyggare Thomasson fick oss att lyssna på Membra Jesu Nostri av Buxtehude.

Bland de böcker som inte fick godkänt av oss kan nämnas den för några år sedan hyllade Igelkottens elegans av Muriel Barberry, en bok som vi enades om att är en pretentiös och fånig roman med sin icke-trovärdiga skildring av ett brådmoget barn.

Nu låter det som om vi alltid vore överens och tycker lika om de böcker vi läser, men så är det inte. Jag ratade Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia, som jag tycker är en svulstig och alldeles för fullmatad roman, medan de andra gav den fullt godkänt. Lika svårt hade jag med Mästaren och Margarita av Bulgakov, en klassiker som man borde tycka om om man vill vara smart och intellektuell. Jag orkade inte ens halvvägs och jag skyller, som jag gjort förut, på min bristande fantasi och oförmåga att ta till mig fantastiska allegorier. De andra damerna var mycket roade av boken.

En läsupplevelse kanske man vill ha för sig själv, kan man tycka, men, säger jag, det är givande och roligt att  samlas kring en gemensam läsupplevelse. Ofta har vi i klubben olika åsikter och fäster oss vid olika saker och scener i boken vi läst. Det berikar läsningen och man kommer att tänka på sådant som man inte har uppmärksammat själv. En är bra på att se helheter (amanuensen), en är bra på att se sammanhang och följder (redaktören), en är bra på att se kopplingar till författarens biografi och bibliografi (bibliotekarien) och en är uppmärksam på språket och detaljerna (modersmålsläraren).

Det är inte bara skönlitteratur på vår agenda. Ibland läser vi essäer och samhällskritik. Förflutenhetens landskap av Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, gav oss en dos historia. Yrsa Stenius glasklara prosa i Makten och kvinnligheten och Susan Faludis Backlash gav upphov till tankar och diskussion om våra kvinnoliv. Nina Björk gör upp med konsumtionen och förljugenheten i vårt materialistiska samhälle i sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Vi läste den med en viss bävan och ett visst igenkännande och åtminstone jag nickade många gånger instämmande.

Finlandssvenska författare har en självklar plats på vår litteraturlista. Mest uppskattade genom åren  är Bo Carpelan, Kjell Westö, Lars Sund, Tove Jansson och som sagt Merete Mazzarella. Säg hennes bok omTopelius, Ingen saknad, ingen sorg och vi får alla något drömmande i blicken. Frågan är om inte den boken är Mazzarellas bästa bok. I boken kryper hon in under skinnet på Zacharias Topelius och skriver alldeles underbart om en dag i den åldriga sagofarbrorns liv.

När vi då och då diskuterar vad vi läst under alla dessa år är det en del böcker vi alltid stannar upp vid. Mandarinerna av Simone de Beauvoir får att sucka unisont, ”Å, vad den var bra!” Samma sak gäller Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet eller Imre Kertesz Mannen utan öde eller Toni Morrisons Jazz eller . . .

Jag frågade damerna vilka deras personliga favoriter varit under våra tjugoåriga historia.  Här kommer svaren:

Amanuensen: ”Bo Carpelans Barndom gjorde starkt intryck på mig. När en bok berör, nuddar den vid ens eget liv. Jag måste också få säga Kerstin Ekman; alla de böcker av henne vi valt var läsupplevelser, och jag nämner gärna Händelser vid vatten. Skulle jag få fortsätta skulle jag säga, för mig är underhållning av högsta klass en bok som Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne. Sen kastar jag ännu in författarnamnen Toni Morrison och Amos Oz.”

Bibliotekarien: ”Nej, jag vill inte välja! På min spontana lista finns tolv författarnamn varvade med titlar. Kerstin Ekman har varit vår gemensamma favorit, likaså Bo Carpelan. Merete Mazzarella har vi flera gånger återkommit till och Pär Lagerkvist gav mig en speciell stämning. Men för att luska fram några blir det Stäppvargen, Kristin Lavransdotter, Mandarinerna och Porträtt av en dam. Av nyare litteratur har jag tre favoriter: Orgelbyggaren, Spill och Den amerikanska flickan.”

Redaktören: ”Den bok som jag minns bäst från våra tjugo år i litteraturens tjänst är Cora Sandels Alberte och Jakob. Då och då, i mötet mellan mig och boken talade Cora Sandel på ett märkligt sätt direkt till mig. Identifikation?  Tre oförglömliga händelser i Alberte och Jakob: 1) Kylan. Alberte vaknar frysande på morgonen och försöker få upp värmen med kokhett kaffe som hon häller från den stora kaffepannan som puttrar på vedspisen. Kaffet är ransonerat och hon har egentligen inte rätt att till mer än en kopp.  2) Ljuset. Invånarna i det lilla samhället vid havet vet exakt när ljuset återvänder efter den långa, mörka vintern. Beskrivningen av deras väntan på den första lilla ljusglimten i granens topp är magisk.  3) Hurtigruten. När fartyget signalerar i hamninloppet vet invånarna i samhället att nu får de post och nyheter från den stora världen. Hurtigruten får invånarna att flockas på bryggorna i hamnen.”

Modersmålsläraren: ”Utan tvekan måste det bli Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som vi läste första delen av. Jag fortsatte läsa hela romansviten och blev rikligt belönad. Ingen kan som Proust skriva om mänskans psykologi och ingen kan som han beskriva de små skiftningarna i mänskors beteende och reaktioner. Ingen kan porträttera kvinnor och män så närgånget och skoningslöst som Proust. Skildringen av den homosexuelle baronen Charlus och kärlekshistorien mellan demi-monden Odette de Crécy och den världsvane konstkännaren Charles Swann glömmer jag aldrig. Scenen där Swann ordnar cattleyor på Odettes bröst är alldeles underbar. På spaning har gett mig den bästa läsupplevelsen någonsin. Ska jag nämna en författare till är det Eyvind Johnson. Hans Krilon-trilogi gjorde djupt intryck på mig. Den läste vi efter Ekmans Gör mig levande igen som har en intressant koppling till Krilon.”

 Bibliotekarien, amanuensen, redaktören och modersmålsläraren fortsätter att träffas och föra litterära diskussioner som ibland far all världens vägar. Vi håller oss inte alltid strikt till våra böcker; vi måste också ventilera sådant som har timat sedan vi senast träffades. Vi kommer att läsa och samtala om böcker så länge vi lever. Det vill jag tro.

Vad vi läser nu? Ulla-Lena Lundbergs finlandiaprisroman Is, förstås. Jag har en känsla av att vi kommer att vara rörande eniga om att den är en utomordentligt välskriven och fängslande, om än traditionell, roman.

måndag 18 mars 2013

Shoppa tills du stupar


 

Allting går att köpa. Och vi köper allt. Samlandet av saker och upplevelser har drivits in absurdum. Det har skett en varufiering, som Nina Björk i sin bok Lyckliga i alla sina dagar, kallar detta att ”förflytta saker, handlingar och aktiviteter som tidigare inte ingått i ett köp- och säljsystem” till vårt ekonomiska system för att hålla det intakt. Vi shoppar förutom materiella ting som köksinredningar och elektronik också upplevelser och tjänster.

Shopping har blivit en livsstil. Och det ska börjas i tid. När min dotter gick i lågstadiets fjärde klass åkte hela årskursen på resa. På programmet stod besök på nöjesfält och shopping.  ”Shopping?! Vad ska barnen köpa?” utbrast jag när ungen berättade om planerna för resan. Då förstod jag hur långt det hade gått i synen på shopping som tidsfördriv och nöje.

Arbetsplatser ordnar resor till Ikea och Tuuri där det lär finnas ett köpcenter som saknar motstycke, Oftast är det kvinnor som vill shoppa. ”Vi måste hinna shoppa”, säger mången kvinna när det blir tal om resor. En kvinna som går omkring och nyper i plaggen på hängarna och en man som sitter uttråkad på en stol i en klädaffär är en vanlig syn.

När man i Jakobstad vill locka folk till staden och vända kundströmmen från Karleby, dit vi har förlorat vår köpkraft, anställer Citygruppen en projektchef som ska göra gågatan till ett ”Quality Shopping District” finansierat av självaste EU. Varför måste det vara på engelska? Det går förstås bra ihop med ordet shopping som sedan länge är införlivat i svenskan. Men vår lilla stad kan aldrig bli så stor att vi kan tala om city, ännu mindre om distrikt.

Kvalitetsshopping måste innebära fina butiker vars målgrupp är kräsna, köpsugna kunder som vill handla märkesvaror, dyra kläder och accessoarer. Kanske man tänker sig fler små ”livsstilsshoppar” som saluför saker vi tror oss behöva i våra hem. Sådana butiker finns det tillräckligt av i vår stad. De dyker opp och försvinner i snabb takt. Citygruppen kan glömma kvalitet. Jakobstad är loppmarknadernas förlovade stad. En gågata kantad av loppisar vore en mer realistisk idé.

Kultur och konst i all ära, men det är shopping som ska göra en bra stad bättre. Nya köpcenter, som  ska sätta fart på kommersen, byggs. Det är beklämmande att det är köplust som är en drivkraft för många mänskor.

Vi utsätts för dubbla budskap: På samma gång som vi ska shoppa loss för att hålla ekonomin i gång uppmanas vi värna miljön och spara på jordens resurser. Är det någon annan än jag som har svårt att få överdriven konsumtion att gå ihop med miljötänk?

I höstas bidrog min lilla familj och jag till miljöförstöringen när vi flög over there för att närvara på emigrerade släktingars femtioårskalas. Vi besökte ett enormt köpcenter för att inhandla ett par äkta amerikanska jeans. Och vilket ställe! Ljudnivån var nästan olidlig, snabbmatskedjorna konkurrerade om hungriga kunder, enorma reklamplakat hängde på väggarna. ”Detta måste vara helvetet på jorden”, sa min man. Jag köpte mina jeans och så tog vi oss snabbt ut ur infernot. Hemma i Jakobstad märkte jag att jeansen var tillverkade i Kina.

måndag 11 februari 2013

Dialektalt


Dialektalt

Här i vår del av Österbotten säger vi att en person som talar Pedersöre-, Larsmo-  eller någon annan lokal dialekt, talar dialekt. Jag undrar om man någon annanstans i världen säger så om en dialektal person. Jag har för mig, men jag kan ha fel, att man i Sverige säger vilken dialekt vederbörande talar, till exempel ”Han talar dalmål, hon talar skånska, gubben talar en norrbottnisk dialekt.”

Länge ansågs dialekten vara en sämre variant av svenska. Ville man vara fin skulle man tala högsvenska, en benämning som jag helst skulle vilja skippa. Säg standardsvenska i stället! Man kan inte säga neutral svenska, för någon sådan finns inte. Närhelst en finlandssvensk, och varför inte också en rikssvensk, öppnar munnen hörs det varifrån hen kommer. Vi talar, om inte en dialekt, så ändå lokalt färgad svenska, allmänt sagt, regionalt standardspråk. Skillnaderna kan vara små, men vi kan genast skilja en Jakobstadsbo från en Karlebybo med ledning av respektives sätt att tala, även om båda talar standardsvenska.

Nu har attityden till dialekten förändrats radikalt. När jag var ung tyckte vi stadsbor att dialekten var töntig; det var landsbornas idiom och vi härmade och förlöjligade deras sätt att tala. Idag är det precis tvärtom. Ungdomar talar kanske inte en genuin dialekt, utan en blandning mellan dialekt, slang och regional standardsvenska. Det är coolt att tala dialekt. Kanske det är ett resultat av att man på 80-90-talet började inse att dialekterna var på utdöende och att de behövde bevaras. Kanhända är detta också ett led i värdesättandet av vår egenart, vår kultur. Vi blir uppmanade att vara stolta över det finlandssvenska och våra dialekter. Kampanjen har burit frukt.

Själv talar jag ingen dialekt, även om jag gärna strör in dialektord som ped, snåto och roko i mitt språk.  

Min inställning till dialekten är ambivalent. Dels tycker jag att det är bra att dialekterna bevaras, dels tycker jag att man måste kunna tala standardsvenska och anpassa sitt språk efter situationen. När man håller tal, när man talar med någon obekant och i offentliga sammanhang bör man tala standardsvenska, enligt min mening. Förstås kan man göra som min salig onkel som hade bestämt sig för att tala sin Nykarlebydialekt i alla lägen. Han ville inte verka fin på något sätt, allra minst i sitt språk; han talade dialekt.

Jag var sju-åtta år när The Beatles slog igenom på allvar. Min kompis och jag blev hängivna fans. Vi sjöng Schilavsjujejeje och Klåsjårajsändajkissju på vår hemgjorda engelska. Vi köpte Beatlestuggummi och en gång rentav en tidning som hette The Beatles. Tyvärr var den på finska, ett språk som inte var obekant, men som vi var okunniga i. Vi bad en förälder berätta vad som stod i tidningen och döm om vår förvåning och glädje när det stod att Beatlespojkarna talade dialekt! Det innebar för oss att John, Paul, George och Ringo talade den bredaste Pedesidialekt. Så bra, då skulle vi förstå varandra den dag vi skulle träffas och förklara dem vår kärlek. Det slog oss inte att deras dialekt förmodligen var en Liverpoolvariant av engelska.

 

måndag 14 januari 2013

Mannen är norm


 

Vi är många, vi är hälften och ändå är det så få av oss kvinnor som är proffsidrottare, kunde vi läsa i bladet för en tid sedan. Än sen? Är det ett problem att färre kvinnor än män viger sitt liv åt idrotten?

Jämlikhet mellan könen tycks innebära att kvinnor ska få ägna sig åt aktiviteter som anses typiskt manliga. Det finns många exempel på det. Flickor spelar ishockey, sparkar boll, boxas mm. En flicka som ger sig in på en manlig yrkesbana blir uppmärksammad och man tycker att hon är tuff och beundransvärd. Tidningarna skriver uppskattande artiklar om flickor som blir truckförare, unga kvinnor som gör militärtjänst och tjejer som är bilintresserade. Kanske är sådant som män gör roligare än sådant som kvinnor av hävd gör. Många tycker uppenbarligen så och värderar också s.k. manliga sysslor högre.

Män som ägnar sig åt typiskt kvinnliga göromål anses däremot inte vara särskilt tuffa. Tvärtom. En ung man som tycker om att brodera, en kille som tränar konståkning eller en pojke som utbildar sig till barnmorska (ett nog så tufft yrke!) anses omanlig. Om en man håller på med sådant som kvinnor alltid har gjort utmärker han sig ofta genom att bli extra skicklig inom området och vips har t ex den kockande mannen blivit stjärnkock och fått matlagning att bli någonting prestigefyllt och fint. En man som jobbar inom barnomsorgen klättrar uppåt på karriärstegen och slutar som chef för dagvården. En man som handarbetar skapar sin egen stil och blir berömd på kuppen. Tänk på Kaffe Fassett , mannen som introducerade stickning och brodering i konstsalongerna.

Nu har en del i sin jämlikhetssträvan börjat ropa efter könsneutrala barnkläder. Man kräver att klädaffärernas barnavdelningar inte ska dela in plaggen i pojk- och flickkläder. Kläderna ska vara neutrala i färg och form, inte ljusblå och rosa. Det betyder antagligen att småflickor ska få ha pojkkläder, knappast att småpojkar ska kläs i klänning och röda lackskor.

På sextio- sjuttiotalet lanserades unisexmodet; likadana kläder för män och kvinnor, dvs. overaller, utsvängda jeans och mysiga plagg av velour. Velourmannen, den mjuka, snälla hemmapappan, blev ett alternativ till den tuffe karriäristen, men förpassades ganska snabbt till historien som osexig och omanlig. Inte ens under det radikala sjuttiotalet var kvinnliga egenskaper hos en man särskilt gångbart.

Så länge det manliga är norm och så länge det som anses vara kvinnogöra inte värderas lika högt som karlgöra, är vi inte jämlika.

Pojkflickan är en arketyp och har alltid haft en viss status, men den feminina pojken, sällan.

En dag i somras kom grannbarnen, en liten flicka och en liten pojke, för att leka på vår gård -  vi har nämligen ett ypperligt klätterträd. Ungarna lekte kanhända prinsessor, för den lilla tösen var klädd i spets och volanger och den lille gossen bar en klänning av rosa tyll. Han såg ut att trivas riktigt bra i sin superflickiga utstyrsel.