torsdag 21 mars 2013

Litterära klubben




En dag för tjugo år sedan frågade min vän bibliotekarien om jag skulle vara intresserad av att läsa och diskutera böcker tillsammans med några andra litteraturintresserade damer, under fria former, naturligtvis. Jag, modersmålsläraren, tyckte att det var en bra idé. Bibliotekarien kontaktade amanuensen och redaktören som båda nappade på förslaget och så hade Litterära klubben bildats.

I mars 1993 sammanstrålade vi fyra och diskuterade boken vi hade läst. Det var Merete Mazzarellas Hem från festen, en bok som vi tyckte var en läsvärd och trösterik bok om döden. Mazzarella blev en författare som vi har återkommit till flera gånger.

Under de tjugo år som gått har vi läst hundratals böcker. En tid följde vi principen ”varannan klassiker” och ett urval bland litteraturens eviga giganter vi har avverkat består av Voltaires Candide, Bröderna Karamazov av Dostojevskij,  Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset, Henry James Porträtt av en dam, Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf, Kartusianklostret i Parma av Stendhal  med flera.

Bland klassikerna finns många nobelpristagare, också det en kategori författare vi varje år läser. Coetzee, Le Clezio, Jellinek, Müller, Grass, Tranströmer med flera finns på vår lista. Vi håller oss à jour med bokutgivningen och läser nya omdiskuterade böcker. Sålunda har vi läst K O Knausgård, Jonathan Franzen, Siri Hustvedt, Ian McEwan och många fler. En del romaner leder till nya läsupplevelser och till och med musikupplevelser. När vi läste Hjalmar Söderbergs Doktor Glas läste vi också Bengt Ohlsons Gregorius där hela historien ses ur den i Söderbergs dagboksroman förhatliga pastor Gregorius synvinkel. För några år sedan skrev Kerstin Ekman Mordets praktik , en roman som utgår från Doktor Glas, nästan som ett slags fan fiction. Den romanen måste vi förstås läsa. Selambs av Sigfrid Siwertz väckte diffusa minnen av tv-serien om familjen Selamb till liv. Vi kom ihåg och lyssnade på Mahlers ödesmättade musik som ackompanjerade den dystra berättelsen. Robert Åsbackas orgelbyggare Thomasson fick oss att lyssna på Membra Jesu Nostri av Buxtehude.

Bland de böcker som inte fick godkänt av oss kan nämnas den för några år sedan hyllade Igelkottens elegans av Muriel Barberry, en bok som vi enades om att är en pretentiös och fånig roman med sin icke-trovärdiga skildring av ett brådmoget barn.

Nu låter det som om vi alltid vore överens och tycker lika om de böcker vi läser, men så är det inte. Jag ratade Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia, som jag tycker är en svulstig och alldeles för fullmatad roman, medan de andra gav den fullt godkänt. Lika svårt hade jag med Mästaren och Margarita av Bulgakov, en klassiker som man borde tycka om om man vill vara smart och intellektuell. Jag orkade inte ens halvvägs och jag skyller, som jag gjort förut, på min bristande fantasi och oförmåga att ta till mig fantastiska allegorier. De andra damerna var mycket roade av boken.

En läsupplevelse kanske man vill ha för sig själv, kan man tycka, men, säger jag, det är givande och roligt att  samlas kring en gemensam läsupplevelse. Ofta har vi i klubben olika åsikter och fäster oss vid olika saker och scener i boken vi läst. Det berikar läsningen och man kommer att tänka på sådant som man inte har uppmärksammat själv. En är bra på att se helheter (amanuensen), en är bra på att se sammanhang och följder (redaktören), en är bra på att se kopplingar till författarens biografi och bibliografi (bibliotekarien) och en är uppmärksam på språket och detaljerna (modersmålsläraren).

Det är inte bara skönlitteratur på vår agenda. Ibland läser vi essäer och samhällskritik. Förflutenhetens landskap av Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, gav oss en dos historia. Yrsa Stenius glasklara prosa i Makten och kvinnligheten och Susan Faludis Backlash gav upphov till tankar och diskussion om våra kvinnoliv. Nina Björk gör upp med konsumtionen och förljugenheten i vårt materialistiska samhälle i sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Vi läste den med en viss bävan och ett visst igenkännande och åtminstone jag nickade många gånger instämmande.

Finlandssvenska författare har en självklar plats på vår litteraturlista. Mest uppskattade genom åren  är Bo Carpelan, Kjell Westö, Lars Sund, Tove Jansson och som sagt Merete Mazzarella. Säg hennes bok omTopelius, Ingen saknad, ingen sorg och vi får alla något drömmande i blicken. Frågan är om inte den boken är Mazzarellas bästa bok. I boken kryper hon in under skinnet på Zacharias Topelius och skriver alldeles underbart om en dag i den åldriga sagofarbrorns liv.

När vi då och då diskuterar vad vi läst under alla dessa år är det en del böcker vi alltid stannar upp vid. Mandarinerna av Simone de Beauvoir får att sucka unisont, ”Å, vad den var bra!” Samma sak gäller Kerstin Ekmans Guds barmhärtighet eller Imre Kertesz Mannen utan öde eller Toni Morrisons Jazz eller . . .

Jag frågade damerna vilka deras personliga favoriter varit under våra tjugoåriga historia.  Här kommer svaren:

Amanuensen: ”Bo Carpelans Barndom gjorde starkt intryck på mig. När en bok berör, nuddar den vid ens eget liv. Jag måste också få säga Kerstin Ekman; alla de böcker av henne vi valt var läsupplevelser, och jag nämner gärna Händelser vid vatten. Skulle jag få fortsätta skulle jag säga, för mig är underhållning av högsta klass en bok som Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne. Sen kastar jag ännu in författarnamnen Toni Morrison och Amos Oz.”

Bibliotekarien: ”Nej, jag vill inte välja! På min spontana lista finns tolv författarnamn varvade med titlar. Kerstin Ekman har varit vår gemensamma favorit, likaså Bo Carpelan. Merete Mazzarella har vi flera gånger återkommit till och Pär Lagerkvist gav mig en speciell stämning. Men för att luska fram några blir det Stäppvargen, Kristin Lavransdotter, Mandarinerna och Porträtt av en dam. Av nyare litteratur har jag tre favoriter: Orgelbyggaren, Spill och Den amerikanska flickan.”

Redaktören: ”Den bok som jag minns bäst från våra tjugo år i litteraturens tjänst är Cora Sandels Alberte och Jakob. Då och då, i mötet mellan mig och boken talade Cora Sandel på ett märkligt sätt direkt till mig. Identifikation?  Tre oförglömliga händelser i Alberte och Jakob: 1) Kylan. Alberte vaknar frysande på morgonen och försöker få upp värmen med kokhett kaffe som hon häller från den stora kaffepannan som puttrar på vedspisen. Kaffet är ransonerat och hon har egentligen inte rätt att till mer än en kopp.  2) Ljuset. Invånarna i det lilla samhället vid havet vet exakt när ljuset återvänder efter den långa, mörka vintern. Beskrivningen av deras väntan på den första lilla ljusglimten i granens topp är magisk.  3) Hurtigruten. När fartyget signalerar i hamninloppet vet invånarna i samhället att nu får de post och nyheter från den stora världen. Hurtigruten får invånarna att flockas på bryggorna i hamnen.”

Modersmålsläraren: ”Utan tvekan måste det bli Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, som vi läste första delen av. Jag fortsatte läsa hela romansviten och blev rikligt belönad. Ingen kan som Proust skriva om mänskans psykologi och ingen kan som han beskriva de små skiftningarna i mänskors beteende och reaktioner. Ingen kan porträttera kvinnor och män så närgånget och skoningslöst som Proust. Skildringen av den homosexuelle baronen Charlus och kärlekshistorien mellan demi-monden Odette de Crécy och den världsvane konstkännaren Charles Swann glömmer jag aldrig. Scenen där Swann ordnar cattleyor på Odettes bröst är alldeles underbar. På spaning har gett mig den bästa läsupplevelsen någonsin. Ska jag nämna en författare till är det Eyvind Johnson. Hans Krilon-trilogi gjorde djupt intryck på mig. Den läste vi efter Ekmans Gör mig levande igen som har en intressant koppling till Krilon.”

 Bibliotekarien, amanuensen, redaktören och modersmålsläraren fortsätter att träffas och föra litterära diskussioner som ibland far all världens vägar. Vi håller oss inte alltid strikt till våra böcker; vi måste också ventilera sådant som har timat sedan vi senast träffades. Vi kommer att läsa och samtala om böcker så länge vi lever. Det vill jag tro.

Vad vi läser nu? Ulla-Lena Lundbergs finlandiaprisroman Is, förstås. Jag har en känsla av att vi kommer att vara rörande eniga om att den är en utomordentligt välskriven och fängslande, om än traditionell, roman.

måndag 18 mars 2013

Shoppa tills du stupar


 

Allting går att köpa. Och vi köper allt. Samlandet av saker och upplevelser har drivits in absurdum. Det har skett en varufiering, som Nina Björk i sin bok Lyckliga i alla sina dagar, kallar detta att ”förflytta saker, handlingar och aktiviteter som tidigare inte ingått i ett köp- och säljsystem” till vårt ekonomiska system för att hålla det intakt. Vi shoppar förutom materiella ting som köksinredningar och elektronik också upplevelser och tjänster.

Shopping har blivit en livsstil. Och det ska börjas i tid. När min dotter gick i lågstadiets fjärde klass åkte hela årskursen på resa. På programmet stod besök på nöjesfält och shopping.  ”Shopping?! Vad ska barnen köpa?” utbrast jag när ungen berättade om planerna för resan. Då förstod jag hur långt det hade gått i synen på shopping som tidsfördriv och nöje.

Arbetsplatser ordnar resor till Ikea och Tuuri där det lär finnas ett köpcenter som saknar motstycke, Oftast är det kvinnor som vill shoppa. ”Vi måste hinna shoppa”, säger mången kvinna när det blir tal om resor. En kvinna som går omkring och nyper i plaggen på hängarna och en man som sitter uttråkad på en stol i en klädaffär är en vanlig syn.

När man i Jakobstad vill locka folk till staden och vända kundströmmen från Karleby, dit vi har förlorat vår köpkraft, anställer Citygruppen en projektchef som ska göra gågatan till ett ”Quality Shopping District” finansierat av självaste EU. Varför måste det vara på engelska? Det går förstås bra ihop med ordet shopping som sedan länge är införlivat i svenskan. Men vår lilla stad kan aldrig bli så stor att vi kan tala om city, ännu mindre om distrikt.

Kvalitetsshopping måste innebära fina butiker vars målgrupp är kräsna, köpsugna kunder som vill handla märkesvaror, dyra kläder och accessoarer. Kanske man tänker sig fler små ”livsstilsshoppar” som saluför saker vi tror oss behöva i våra hem. Sådana butiker finns det tillräckligt av i vår stad. De dyker opp och försvinner i snabb takt. Citygruppen kan glömma kvalitet. Jakobstad är loppmarknadernas förlovade stad. En gågata kantad av loppisar vore en mer realistisk idé.

Kultur och konst i all ära, men det är shopping som ska göra en bra stad bättre. Nya köpcenter, som  ska sätta fart på kommersen, byggs. Det är beklämmande att det är köplust som är en drivkraft för många mänskor.

Vi utsätts för dubbla budskap: På samma gång som vi ska shoppa loss för att hålla ekonomin i gång uppmanas vi värna miljön och spara på jordens resurser. Är det någon annan än jag som har svårt att få överdriven konsumtion att gå ihop med miljötänk?

I höstas bidrog min lilla familj och jag till miljöförstöringen när vi flög over there för att närvara på emigrerade släktingars femtioårskalas. Vi besökte ett enormt köpcenter för att inhandla ett par äkta amerikanska jeans. Och vilket ställe! Ljudnivån var nästan olidlig, snabbmatskedjorna konkurrerade om hungriga kunder, enorma reklamplakat hängde på väggarna. ”Detta måste vara helvetet på jorden”, sa min man. Jag köpte mina jeans och så tog vi oss snabbt ut ur infernot. Hemma i Jakobstad märkte jag att jeansen var tillverkade i Kina.