lördag 27 april 2013

Tal till mannen


Japansk afton i Jakobstads gymnasiums bibliotek den 26 april 2013

 
          

Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga

Ni som med solbarkad hand håller skotet i spänn

Ni starka, ni tysta, ni lugna, ni trygga

Som vet hur man splitsar ett tåg, som finner er kurs genom natten

Ni som för båten i hamn över svallande våg

Ni män som vet allt om vatten

Åh, vad jag beundrar er, ni män som kan meka med bilar, fixa en punktering, renovera ett hus, bygga en bastu, starta en trilskande båtmotor, som får i gång pannan när den stannat, ni som likt farbror Melker vigt klättrar upp på taket för att rensa skorstenen, eller ni som likt Oppfinnar-Jocke kommer på de mest geniala lösningar på praktiska problem!

Åh, vad jag beundrar er, ni män som kan framföra alla möjliga åkdon; snabba bilar, snöskotrar, segelbåtar, enhjulingar, isjakter . . . Ni som orädda hoppar fallskärm, ni som leder tuffa gympapass, ni som löser invecklade matematiska problem, ni som kan det mesta om datorer och kan hjälpa en teknisk idiot, ni som obehindrat springer ett maratonlopp, som skriver långa insändare med snärt i ÖT, ni som vet hur man fäller en älg, ni som gör nästan vad som helst för en six-pack öl, ni som kan ropa er hesa på en Jaro-match, ni som kan kasta fram rätt bibelcitat i rätt ögonblick, ni som är snälla med barnen, ni som med stoiskt lugn bemöter vardagens små förtretligheter, ni som försynt och i förbifarten ger oss kvinnor en komplimang, ni handlingens män som inte är rädda för att ta i där det behövs.

Men alla män som inte är intresserade av fartens tjusning, som inte bryr sig i fotboll och formel 1? Alla de män som hellre sjunger i kör än lyfter skrot, som hellre dansar än tränar karate? Visst finns de. Jag känner en man som stickar tröjor. Jag vet en som knyter ryor. Jag har en manlig släkting som älskar att laga mat.

Å andra sidan är en av mina bästa väninnor en hejare på att bygga och renovera, fixa och dona med allt som män traditionellt brukar göra. Hon behöver ingen karl som hjälper henne när kaklen lossnar på badrumsväggen. Hon kan själv.

De flesta av er, kära manliga kollegor, har kommit så långt i livet att ni inte bryr er om att passa in i den stereotypa mansrollen, liksom vi kvinnor inte heller tycker att det är så viktigt att vara en typisk kvinna. Men det är konstaterat många gånger att det är betydligt lättare och mer accepterat för en kvinna att ägna sig åt manliga sysslor än det är för män att ägna sig åt kvinnogöra. Det är en av mina käpphästar som vi ska lämna därhän den här gången.”It’s a man’s, man’s man’s world”, sjöng James Brown, ni vet, he who stayed on the scene like a sex machine på sjuttiotalet. Låttextens nästa rad lyder: ”But it wouldn’t be nothing without a woman or a girl.”

Allt detta har inte så mycket med Japan att göra, men en liten jämförelse kan vi göra. Jag läste härom dagen att japanska män hellre har ett virtuellt förhållande med en kvinna än en relation med en riktig mänska. De är inte intresserade av sex och detta håller på att bli ett problem i Japan. Men sådana är inte ni finländska män.

Ni är modiga, starka, veka, blyga, känsliga, stolta, typiska och otypiska män. Jag vill att ni ska vara som ni är, göra som ni vill. Jag vill att var och en ska vara den man de är, kanske inte en karl, utan ett moln i byxor, som min favoritpoet Vladimir Majakovskij deklarerar i en berömd dikt.
 
Ett moln i byxor
Dom tankar som drömmer på era hjärnors madrasser
som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor
och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.
Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad
och på min själ växer inga gråa hår.
Världen har jag med röstkanonader bedånat
här kommer jag - en vacker ung man på tjugotvå år.
Ni ömsinta
vill älska till violiner!
dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak.
Men ingen av er kan vända ut och in på er
tills ni blir bara läppar som jag!
Kom ska jag lära er -
byråkratissor korrekta som en liga av änglar
batsistklädda i de eleganta genmaken.
Som håglöst bläddrar genom läpparna
som köksorna genom sidorna i kokboken.
Om ni vill -
blir jag en kropp som kreverar
- i en annan tonart än himmelens lyror -
om ni vill -
kan jag uppträda ömt och belevat
- inte en karl men ett moln i byxor!
 
 

                                                                 

                     

 

söndag 21 april 2013

Morgonsamling den 18 april 2013



I påskas blev det mycket tal om död och uppståndelse. Och om hopp. Inom kristendomen lever man mycket på hoppet, verkar det som. För tre veckor sedan talade prästen här i salen om hur vi kan vara förtröstansfulla inför döden. Eftersom Jesus dog på korset och uppstod från de döda efter några dagar, inger det oss hopp om att vi en dag, kanske på domedagen, när vi redan är döda och begravda, ska återuppstå och få evigt liv. Fast det gäller ju bara dem som tror på Gud.
Lars Huldén beskriver den yttersta dagen så här i dikten Både Fadern och Sonen:

Både fadern och Sonen
måste riktigt skratta
på den yttersta dagen,
när mänskorna stod upp
ur sina gravar.
Så yra de var!
Som huvudlösa hönor
flängde de omkring
med flaxande armar och vingar.
Glada, glada!
Det dröjde en god stund
innan de kunde ta sig samman
så mycket att de lyckades
upprätta en provisorisk
hackordning.

Ja, mänskorna förnekar sig aldrig, till och med på den yttersta dagen måste de få till stånd en hackordning.
Skämt åsido. Många gånger när jag hör präster och andra tala om uppståndelsen och det eviga livet skulle jag vilja  fråga: Varför är det så viktigt att få evigt liv? Varför talar man inom kristendomen och andra religioner om livet efter döden som om den vore en realitet? En del säger att livet här på jorden saknar mening om det är slut efter döden. Av det drar jag slutsatsen att det rentav är så att det är livet efter döden som gör livet värt att leva. Det kan uttryckas på ett annat sätt, inte så krasst, utan vackert som i diktsviten Rekviem av Karl Vennberg.

Döden är bara ränseln som vi lägger av
vid vägens slut
en blygrå skugga
som smälter ner i ljuset

Döden är bara plogen
som vänder livets mylla
det hårda rågbrödet
som håller våra tänder rena

Döden är bara överlöparen
som visar oss vägen
en desertör
som ger oss lösenordet

Döden är bara törnsnåret
kring genomlysta blommor
det mörka smycket
som ger oss tillträde till festen 

Det må sägas poetiskt och fint som i den där dikten, men det finns en annan syn på döden, en syn
som den antike romerske filosofen Epikuros uttrycker då han säger: ”Döden, som fruktas som det ohyggligaste av allt ont, är i verkligheten ingenting. Ty så länge vi är till  har den inte kommit och när den kommit är vi inte till.” I detta citat kommer en annan syn på döden fram, en mycket enkel syn: När vi dör är vi döda och that’s it. Varför skulle livet sakna mening för att det är slut när vi dör? Det har jag aldrig förstått. Jag tror att vi måste inse att kropp och själ är ett. När vi dör slocknar vårt liv och det är slut. Det är inte så farligt. Det finns ingen universell mening med livet. Var och en måste skapa mening i sitt liv. Men att det skulle vara meningslöst om man inte tror på ett liv efter döden går jag inte med på. Det är här och nu vi lever. När vi är döda är det slut. Det måste vi acceptera och vi måste tycka att det är helt ok. Det är så jag ser det.

Ragnar Thoursie har skrivit en hel del dikter om döden och ofta får fåglar stå som symboler eller metaforer för mänskor och det flyktiga livet.

Den blinda kråkan

Se fåglarna! Inte
förbereder sig de för den säkra
döden - men för det osäkra livet.
Nötkråkan samlar för vintern
tusen tallfrön, litar på väderleken.
Så ock jag, blind i min tro
på det flyktiga jordelivet.

                                                                        

                                                          

 

 

 

torsdag 11 april 2013

Ordning och reda




O, hur härligt aprilsol ler! Den väcker livsandarna. Allt som varit dött börjar spira och allt som varit dolt börjar synas, till exempel damm och smuts. Kanske det inte bara är livslusten som vaknar om våren, utan också städlusten. Dags för vårstädning!

En del mänskor avskyr att städa. Inte jag. Jag tycker om att städa, att ha det rent och snyggt. Att ha välstädat och ordning i skåp och lådor tyder på fantasilöshet, rigiditet och pedanteri, har jag läst någonstans. Det finns ordspråk och talesätt som stöder den tanken. Hör här: ”Better a creative mess than a tidy idleness.” Fritt översatt: ” Bättre en kreativ röra än en prydlig sysslolöshet.”  Och ännu: ”A clean house is a sign of a wasted life.” På svenska: ” Ett städat hem är ett tecken på ett förslösat liv.” Det är alltså det jag gör när jag när jag städar av hjärtans lust i mitt hem; förslösar mitt liv. Min väninna som hör till den råddiga (vilken trevlig finlandism!) sorten, säger att jag städar bort min ångest. Må så vara. Jag vet att min städiver går till överdrift. Ser jag en fläck på golvet eller bordet är jag genast där med trasan. Ligger min mans strumpor på golvet, på väg till tvättkorgen, dröjer det inte länge förrän jag plockar upp dem.

Jag har försökt vara lite slarvig, men det går inte. Det är mot min natur och jag har accepterat att jag är som jag är – en städtant. För mig är det ordning och reda som gäller och så har det alltid varit. När jag var tonåring behövde min mor aldrig tjata på mig att plocka upp efter mig, jag städade och höll perfekt ordning i mitt rum. Min princip är att ha få och utvalda saker och att inte samla på mig onödiga prylar. Kläder som jag inte använt på tio år gör jag mig av med. Förstås sparar jag plagg som har affektionsvärde, till exempel min dotters första lilla klänning och min studentkjol.

Länge har man idealiserat bohemiska och slarviga mänskor. De är charmigt slarviga, ”bohemian chic”. Ur kaos föds kreativitet och kreativa mänskor har många järn i elden och bryr sig inte om att städa. Med mig är det tvärtom; för att jag ska kunna vara kreativ måste det vara ordning runt mig och ju större kaos som råder i mitt huvud, desto mer städar jag. Förresten, att städa kan också vara kreativt.

Inredningsmagasin och damtidningar skriver då och då om hur man ska hålla ordning i sitt hem. Rensa i röran, helst med hjälp av feng shui, så får städandet och sorterandet en magisk och andlig dimension. Jag behöver minsann ingen sådan hjälp på traven, mitt ordningssinne är väl utvecklat.

Min råddiga väninna måste alltid gräva i sina lådor för att hitta vantar som hör ihop när vi ska ta vår söndagspromenad. Jag brukar försynt påpeka att hon kunde, just det, rensa i röran så skulle hon lättare hitta det hon söker. Hon bara grymtar till svar. På våra promenader brukar vi lägga märke till hur enormt stora hus folk bygger nuförtiden. Min väninna förfasar sig över den ekonomiska satsning sådana palats måste kräva och jag, förutom att jag undrar vad invånarna ska göra med allt utrymme när barnen flugit ut, reflekterar över hur många rum de har att städa.