Julnostalgi

 

Min barndoms jular på sextio- och sjuttiotalet såg ut så här: Det var alltid snö i december – julmånaden. Förväntan låg i luften. I skolan firade vi första advent med Hosianna och första ljuset tänt i ljusstaken. Man fick ta med sig ett ljus att ha på pulpeten. Det var stämningsfullt och spännande.

I början av december fick jag julklappspengar, 10 mark, som förslog till julklappar till mor, far, bröderna, mormor, morfar, farbror och hans fru. Det var anspråkslösa men omsorgsfullt utvalda presenter. Ibland knåpade jag ihop något själv; kanske jag i skolan virkade en grytlapp som blev sned och ojämn, men en grytlapp likafullt, som mor fick.

Sent på julaftonseftermiddagen packade familjen sig i bilen och körde till Nykarleby där vi firade med Håkan och Maj-Lis, de två vuxna som näst efter mor och far, betydde mest i min barndom. Håkan var fars bror, Maj-Lis hans fru. I en skoluppsats skrev jag att de inte hade några barn och därför blev glada när vi kom och firade jul med dem.

Det hörde till att jag fick tända alla ljus i huset – och de var många – en ansvarsfull ceremoni som anförtroddes mig trots min ringa ålder. Maten på julbordet var god och vällagad; nötlåda, svamplåda, morotslåda, plommonkräm och jultårtor – allt som hör julen till, men ingen skinka eller lutfisk, för i det här huset var de strikta vegetarianer. Saknade vi köttet? Nej, inte jag i alla fall. Efter måltiden hjälpte jag Maj-Lis med disken i hennes primitiva kök, hon diskade och jag torkade. Därpå följde det som vi barn väntat på hela kvällen. Håkan tog på sig en gammal skråbock och klampade in med julklappssäcken.

Den julen jag skulle fylla nio år fick jag en Barbiedocka. Jag hade hett och innerligt önskat mig en sådan, men mor var motvillig. Hon tyckte att den oproportionerligt långbenta och bystiga mannekängdockan var en olämplig leksak, men den julen föll mor till föga och uppfyllde min heta önskan. Visserligen hade jag smygtittat i mors garderob där hon förvarade klapparna, och sett ett avlångt paket och läst ”Barbie” genom omslagspappret, så jag visste att jag skulle få den efterlängtade dockan. Den julaftonen var jag den lyckligaste lilla flickan i världen när vi satte oss i den kalla bilen, som stått på gården under kvällen. Någon motorvärmare fanns inte och knappast någon kupévärmare heller. Under kalla jular måste far gå ut och starta bilen med jämna mellanrum för att den skulle komma i gång. När vi körde hem till Jakobstad var vi den enda bilen på vägen och jag minns  hur jag räknade julstjärnor i fönstren och föreställde mig hur trevligt och ombonat de hade det i stugorna. Värmen kom småningom och vi dåsade till i baksätet där vi syskon satt.

Samma julaftonsresa gjorde vi på sjuttio- och åttiotalet då idyllen sprack. Antijulrörelsen nådde även oss. Visst firade vi jul, men kommersen blev alltmer påtaglig och motbjudande.  Julklappar, nej tack! En jul på sjuttiotalet hade mor stickat en tröja åt min vänsterradikale storebror, som inte uppskattade den som mor förväntade sig och jag minns hur ledsen hon blev. Lillebror som var god och glad, förstod inte alls varför man skulle vara avogt inställd till julen. Jag fick en bok som var alltför barnslig för min ålder, tyckte jag, men jag dolde min besvikelse. Min bror och jag satt i bilen på hemväg från Nykarleby och funderade på vad kompisarna kunde tänkas ha för sig. Det hände sig att ungdomarna gick ut i julnatten och dansade kring granen på torget. Inte jag. På julafton ville jag vara med familjen, något annat kunde jag inte tänka mig. Ändå gnagde det lite. Jag kunde ju ha missat något.

I mig bor en liten hemvävd traditionalist. På julen ska det vara julsånger, tro, hopp och kärlek, julkalender och julgran. På åttiotalet växte sig ambivalensen inför julen allt starkare, men fastän jag var och fortfarande är en ”juligan” kunde jag kombinera protesten och myset. Som ung och lite rebellisk lärare höll jag en morgonsamling (på den tiden turades lärarna om att hålla morgonsamling) då jag hånade varuhuset Sokos slogan ”Kom jul med gyllne sken!” och menade att det var pengarnas gyllne sken Sokosköpmännen hade i tankarna. Jag avslutade min betraktelse med att spela Simon & Garfunkels version av Silent Night. Sångduons milda röster ackompanjeras av en nyhetsuppläsares röst som i ett växande crescendo rapporterar om president Nixon och bombningarna i Vietnam.

Efter studierna i Umeå vid det röda universitetet, bodde jag och min man i kollektiv i en stor lägenhet på Storgatan i Jakobstad. Och visst firade vi jul! Granen hade levande ljus och band med flaggor där också den med hammaren och skäran ingick. I toppen satt ett egenhändigt tillverkat fredsmärke av glanspapper i stället för den traditionella betlehemsstjärnan. I fönstret hängde en högst personlig uppsättning av tro, hopp och kärlek, speciellt gjord för mig av en god vän. Vi mumsade på veganlussekatter och drack hemgjord glögg. Det var oljekris och vi ondgjorde oss över all onödig illumination som folk lyste upp sina gårdar med och den energislukande tillredningen av skinkan som folk hade i sina ugnar.

När vi flyttade till eget hus och odlade kärnfamiljen fick granen stå på verandan. Varje jul blåste den omkull , men man slapp barr inomhus. Vår enfödda dotter anlände och granen flyttade in igen med elljus och stjärna i toppen. Jag gjorde ett tappert försök att igen pryda julträdet med det gamla fredsmärket, men möttes av protester. Stjärna skulle det förstås vara! Barn är konservativa. Pepparkaksbaket på självständighetsdagen har alltid varit karlgöra hos oss – vi skröt med att våra nissar och nassar var av kvinnohand orörda – nu blev det far- och dottergöra. I början var den lilla mest intresserad av att äta av den goda degen, men ju äldre hon blev desto ivrigare deltog hon i baket. Numera sparar vi pepparkaksbaket tills den lilla, som inte är liten längre, kommer hem från stora världen för att fira jul med sina gamla föräldrar.

Då tar vi fram vi fram Tomten-boken, läser och begrundar Viktor Rydberg tankedikt och grubblar likt gubben över den underliga gåtan. Vi sjunker in i Bullerbybarnens jul och Pettson och Findus anspråkslösa julafton då båda blir nöjda till slut. Vi myser åt Tove Janssons Granen som berättar om all världens knytt och mumintroll som inte förstår vad julen är för något, för vi förstår vad julen är; en liten tid då vi vill återkalla barndomens jular med hyacintdoft, granbarr och smaken av pepparkakor.

Sibelius, Jansson och jag

 

Språk och identitet är intimt förknippade med varandra. Språk och kultur likaså. Mitt svenska modersmål är en  del av min identitet och den kultur jag representerar.

Språk är mer än ett kommunikationsmedel även om dess största och mest självklara uppgift är att ge uttryck för våra tankar och känslor. Vore språket enbart ett kommunikationsmedel kunde vi lika gärna övergå till engelska. Det vore praktiskt och billigt, men knappast önskvärt.

När ett språk är hotat och dör ut går också en kultur förlorad och ett sätt att tänka försvinner. Jag tror liksom Noam Chomsky att språket påverkar vårt sätt att tänka. Att spinna vidare på den tanken är hisnande och förklarar vissa skillnader mellan olika kulturers uppfattning av omvärlden. Jag ser kanske lite annorlunda på världen än vad en finskspråkig eller en somalisktalande gör.

Ett litet språk som svenska och särskilt svenskan i Finland, behöver uppmärksammas med till exempel Svenska  dagen, som har föreslagits bli Tvåspråkighetens dag. Det tycker jag är ett dumt förslag. Varför skulle inte Svenska dagen få vara bara svensk? Är förslaget ännu ett utslag av den finlandssvenska hukarmentaliteten och av att många tvåspråkiga har svårt att förstå att finska kan vara ett problem för en del svenskspråkiga i vårt land? För dem som obehindrat talar båda språken är tvåspråkighet en självklarhet. Datumet för Svenska dagen är konstigt valt menar många och det kan jag hålla med om. Ebba Witt-Brattström tycker i en kolumn i Hbl att Edith Södergrans födelsedag den 4 april kunde vara flaggdag och jag föreslår att vi petar in Svenska dagen på samma datum.  

Att jag vill att Svenska dagen ska vara enspråkigt svensk betyder inte att jag exkluderar finskspråkiga eller mänskor med något annat modersmål för den delen. Jag välkomnar alla som vill fira svenskheten på Svenska dagen, och jag tycker att det var en sympatisk gest att bjuda in Paavo Lipponen som festtalare på årets huvudfest i Korsholm.

Att mitt hjärta klappar för svenskan i Finland betyder inte att jag är speciellt stolt över att vara finlandssvensk eller finländare. Varför skulle jag vara stolt över något som jag är råkar vara född till? Hur kan man alls vara stolt över något som man inte har åstadkommit eller presterat? Jag är glad och nöjd över att bo och leva i Finland så länge jag får göra det på mitt modersmål, men stolt? Nej. Stolt är jag över att jag en gång i mitt liv har lyckats ta mig igenom ett maratonlopp (med urusel tid, men ändå), stolt är jag över mina fågeltavlor som jag har broderat, de är så vackra. En gnutta yrkesstolthet kan jag känna ibland, men jag identifierar mig inte med mitt yrke.

I fredags på självständighetsdagen lyssnade jag på Sveriges radio P2. Man uppmärksammade Finlands dag med att spela finländska tonsättares verk, bland annat Lemminkäinensviten. Jag såg upp på den blåvita flaggan som vajade i decembervinden och för ett ögonblick tårades mina ögon av den vackra musiken. Vad var det jag kände? Jag måste bekänna: ett sting av stolthet över att jag hör till samma minoritet som Jean Sibelius, somTove Jansson, som Edith Södergran. De har åstadkommit verk som är oersättliga för vår finländska kultur.