Straight Edge

 

När man kritiserar och ifrågasätter normer och traditioner händer det att man anses vara obekväm och kverulantisk. En norm och tradition som jag kritiserar å det skarpaste är den att dricka vin och sprit i tid och otid.

Att dricka är regel, att inte dricka är undantag. Det vill jag ändra på fastän jag vet att det är omöjligt. Alkoholvanorna är så djupt rotade att ett ifrågasättande av dem är tabu. Ändå är det just det jag gör, ifrågasätter. Jag går så långt att jag uppmanar alla som dricker alkoholhaltiga drycker att kritiskt granska sitt drickande, särskilt nu till jul då festerna avlöser varandra och många festprissar tar sig ett glas för mycket.

Det finns få traditioner som omges av så mycken förljugenhet som dricktraditionen. På sjuttiotalet förde Systembolaget i Sverige en kampanj som uppmanade kunderna att hålla en paus i alkoholförtäringen. ”Unna dig en vit vecka!”, stod det på en skylt bland vinflaskorna i Systemets butiksfönster. En sådan kampanj kunde vinbutiken initiera, viss om att kunderna skulle komma och köpa sitt vin igen efter den eventuella vita veckan och att bolaget aldrig skulle förlora sitt monopol. Hyckleri kallar jag ett sådant förfarande.

Jag vågar vara kaxig i min kritik mot alkoholbruk, för jag lever som jag lär och jag vet att jag har rätt. Jag är nykterist. Eller straight edge, som en del alkohol- och drogvägrande punkare säger att de är. Det låter lite mindre tråkigt än nykterist. Ungdomar som vågar stå emot trycket att dricka är beundransvärda. Vi vet alla hur hårt trycket är och hur vi växer in i alkoholkulturen och anammar den som en självklarhet. Jag är vuxen, knappast punkare, men straight edge, och för mig är det inget problem, men för andra.

I många situationer blir normdrickandet mycket tydligt. Här är några: En festlig kväll på ett språkseminarium inleds med bubbelvin. Vi är två som inte dricker. Servitören blir uppställd och kommer efter en god stund med två glas ljummet kranvatten åt alkoholvägrarna. På en fest står jag med tomt glas när det skålas för festföremålet. Det finns inget alkoholfritt alternativ och det känns onekligen lite fånigt att skåla utan drickbart i glaset. På en annan rolig fest sitter jag bredvid en person som hinkar in och blir allt lulligare. Frågan kommer som ett brev på posten: ” Du dricker inte, varför det?” Suck. När jag föreslår en fest utan alkohol för gänget jag umgås med är motståndet kompakt. Nej, det går inte. Sorglustiga situationer som dessa är legio.

Jag upprepar: Drickandet är norm, alkoholvägran undantag, fast det borde vara tvärtom, i alla fall i min värld. Det är säkert många som protesterar mot mina dogmer och tycker att jag står där med pekpinnen och försöker locka fram det dåliga samvetet. Precis så är det.  Alkoholen ödelägger mänskors hälsa, skapar enorma samhällsproblem och orsakar familjetragedier. Man kan inte nog hålla fram alkoholens skadeverkningar.

Tänk över dina alkoholvanor! Dricker du för mycket? Var ärlig mot dig själv och fråga dig om alkoholen spelar en alltför stor roll i ditt liv. Unna dig en vit vecka, en vit månad, eller gör som jag, var radikal och unna dig ett vitt liv!

En gång fick jag en vinflaska i present. Vad jag gjorde med den? Hällde ut innehållet i vasken? Nej, min man och min dotter fick den. De har ännu inte förstått charmen med ett alkoholfritt leverne.

Jag önskar mina läsare en glad och god och vit jul.

No Sun, No Joy, November

 

”Minns i november den ljuva september/ den tid då äpplet faller moget./ Grå är november men ljus är september/ för den som väntar troget.”

Så börjar en ofta spelad sång i radio på sextiotalet. Den slutar så här: ”Spar dina tårar, du vet ju att vårar ska följa.” Kanske det kan vara en tröst för dem som avskyr november och helst skulle hoppa över den här årstiden då mörkret lägger sig som ett täcke över allt och alla. De suckar och önskar att de vore långt härifrån, i något land där apelsinerna mognar. Somliga gör slag i saken och flyr till Spanien och bor där under vinterhalvåret.

Jag är väl konstig, men det skulle inte jag kunna tänka mig att göra. Jag gillar november, och december med. Jag tycker om grå, vindstilla dagar när naturen vilar och förbereder sig för sin vintersömn. Se ut över sjön där dimman och vattnet flyter ihop till ett mjukt töcken! Vackert.

Vissa dagar när det regnar och blåser och gammal snö blir till is som man kan halka sig halvt fördärvad på, avskyr också jag och längtar efter ett annat klimat. Ändå kan jag inte riktigt hålla med orden i rubriken; No Sun, No Joy, November. Den har jag snott av författaren Gertrud Zetterholm som på sextio- och sjuttiotalet skrev kåserier i den då lite radikala veckotidningen Femina. Nå, radikal är att ta i, men Femina var något så ovanligt som en damtidning som kunde kombinera intressanta artiklar och noveller med mode och skönhet. I varje nummer fanns det en dikt som jag klippte ut och jag samlade alla Feminas stickbeskrivningar i en pärm. Mönstren var lagom invecklade för ivriga stickerskor som mamma och jag var på den tiden. Min mamma prenumererade långa tider på Femina och veckans höjdpunkt var när tidningen damp ner på dörrmattan. Dåförtiden fick man posten genom ett brevinkast i dörren.

Nu börjar jag bli nostalgisk. Nostalgi drabbar mig allt oftare. Kan det ha med åldern att göra? Och med årstiden. Senhösten är en tid för kontemplation. Man kan dra sig tillbaka och tänka på den tid som flytt, men också planera för den vår som ska komma omsider. Det är slut på sommarstressen och rantandet till och från skären. Trädgården får stå otuktad. Snart täcker snön kvistar och löv.  Melankolin är liksom berättigad och kan ge livet en ny dimension. Man kan läsa poesi och lyssna på meditativ musik. Jag lyssnar på musik från 1500-talet, Palestrina och Allegri. Arvo Pärt är en annan höstfavorit. Det är musik som låter det stora vemodet rulla in och bejakar det. Jag myser, tänder ljus, dricker massor av te och tänker djupa tankar.

Jag måste bekänna en sak. När jag inte orkar vara djupsinnig, när jag inte orkar skärpa intellektet, när jag inte orkar vara kritisk till konsumtionssamhället och när jag inte orkar koncentrera mig på god litteratur, vet ni vad jag gör då? Jag köper Femina, som numera är en månadstidning som gör anspråk på att vara ”Sveriges största magasin för kvinnor”. Magasinet är långt ifrån den tidning som den en gång var och innehåller mest reklam, bilder på fläckfria kvinnor och perfekta hem. Kändisreportage har sin givna plats och naturligtvis manar tidningen sina läsarinnor till konsumtion av dyra cremer och Vuittonväskor.

Jag sätter mig bekvämt, har tekoppen inom räckhåll, bläddrar i Femina och ägnar mig åt flärd och fåfänga. Det får man göra i november.

Komma hem

Det bästa jag vet är att komma hem. Det är så skönt att efter en dag på jobbet, efter att ha cyklat fullastad med matkassar i spöregn, att efter en resa låsa upp dörren och gå in i det välbekanta, det som jag själv har skapat – mitt hem, det ställe på jorden där jag trivs allra  bäst. I mitt hem får jag vara mig själv, den långsamma och trygghetsberoende mänska jag är. Jag kan slappna av och stänga ute världen omkring om jag vill.

Naturligtvis kan man känna sig hemma på andra ställen eller i andra sammanhang än i sitt hem. Det finns mänskor som kan skapa hemtrevnad var de än bor; man känner det genast när man kommer in i deras hem att här trivs man. Det är välkomnande, ombonat och inrett med omsorg.

Hemkänsla har också med igenkännandets glädje att göra. Även om det är givande att upptäcka nya världar och även om det är viktigt att försöka ta del av nya sätt att tänka är det sällan så tillfredsställande som att läsa något i en bok eller se något i ett konstverk som speglar ens världsåskådning, ens mentalitet eller den sinnesstämning man befinner sig i. En gång för länge sedan var jag på en Schjerfbeck-utställning och såg en oljemålning betitlad En liten flickas nacke. Bilden av den lilla flickan grep mig så starkt att när jag sett alla fantastiska tavlor och var på väg ut, måste jag gå upp för trapporna igen, det var på Ateneum i Helsingfors, för att betrakta målningen en gång till. Mina ögon tårades och jag erfor en intensiv längtan efter min lilla dotter som fanns hemma i Jakobstad.

Just nu läser jag Lars Sunds nya roman som utspelar sig i ett efterkrigstida Jakobstad. Jag ler ofta igenkännande, jag känner mig hemma i boken. Under läsandets gång undrar jag ibland hur den som inte vuxit upp i Jakobstad eller Österbotten uppfattar berättelsen. Det vimlar av finlandismer och dialektala uttryck i romanens språk och det vore intressant att veta hur en läsare i Sverige tar till sig boken. Men alla berättelser som förmedlar mänsklighet och allmängiltighet kan tala till läsaren om så de utspelar sig på någon avlägsen plats i världen eller i fantasin.

I den kristna föreställningsvärlden kommer man hem när man dör. I dödsannonser kan man då och då läsa att den döda ”fick hembud”, en eufemism för att dö och komma till himlen. I H.C. Andersens hjärtskärande saga om den lilla flickan med svavelstickorna, ni vet, hon som fryser ihjäl på nyårsafton, sägs det att hon tillsammans med mormor flög ”i glans og glæde så højt, så højt, og der var ingen kulde, ingen hunger, ingen angst, - de var hos Gud”. Den lilla flickan kom hem till Gud. För mig är det en konstig tanke, men en kristen mänska ser antagligen metaforen som en tröst. Mitt hem är här i Österbotten, här i ”marken och mullen och mörkret”, som Erik Blomberg skriver i sin kända dikt och avslutar med orden ”Jorden är människans hem”.

En släkting som emigrerade till USA på sextiotalet och återvände till Finland på nittiotalet, sa att när planet landade på finländsk mark tänkte hon att detta är hennes land.

För några dagar sedan kom jag hem från en veckas vistelse i främmande land och när planet tog mark i Tammerfors hade jag en liten aning om vad amerikasläktingen kände. Jag fortsatte från flygplatsen till järnvägsstationen och ute på perrongen träffade jag en bekant som också skulle med tåget till Jakobstad. Då kände jag mig lättad och – hemma. När tåget ilade mot Bennäs station tänkte jag på hur jag tidigt på morgonen samma dag hade tagit avsked av min dotter och jag erinrade mig några rader i inledningen till Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt: ”Den väg han färdas kommer att stå inristad i hans minne tack vare den spänning han erfarit vid kontakten med nya platser, vid ovana handlingar, vid samtalet för en stund sedan och avskedstagandet under den främmande lampan som följer honom i nattens tystnad, samt vid tanken på hur skönt det skall bli att snart komma hem.”

Vela, våga, vinna

Det finns mänskor som har ett grundmurat, mycket gott självförtroende. Dem avundas jag. Det finns mänskor som alltid vet bäst. Dem blir jag irriterad på. Det finns mänskor som saknar självkritik. Dem kritiserar jag. Och så finns det sådana som jag, som skulle vilja, men inte vågar, som står och velar och tvekar in i det sista, som måste övervinna sig själv varje gång en ny situation innebär ett språng ut idet okända. Den självkritiska trygghetsnarkomanen.

Idealet är den frejdiga, äventyrslystna mänskan som är nyfiken på allt och glatt tar sig an nya uppgifter och utmaningar och orädd prövar på bungyhopp, en strapatsrik vandring i Himalaya, eller är redo att byta jobb stup i kvarten.

 Men hur många gånger har man inte hört att man duger som man är och att man inte behöver klara av alla knepiga situationer och att man inte behöver vara bra på allt? Det är ett budskap som klingar falskt i en värld där det är vanligt att folk framhåller hur duktiga de är och hur många spinningpass de hunnit med under veckan, hur många spännande resor de gjort på sistone och mer än gärna visar upp en fasad av lycka och välgång – lyckade barn, mysigt hem och vacker hund – åtminstone på facebook.

Kanske det ändå är bättre än att vara så självkritisk att man aldrig förverkligar sina drömmar, att man rent av avstår från att göra något man skulle vilja skapa eller åstadkomma, men inte vågar av rädsla för att misslyckas. Det finns alltid de som är bättre än man själv. Det finns de som är bättre att sjunga, bättre att laga mat, bättre att skriva . . .

Kritiken riktar den självkritiska också mot andra. Särskilt hårt kritiserar hen konstnärer, författare och andra som ägnar sig åt skapande verksamhet. En sångare som man kan tycka sjunger hellre än bra, en författare som man menar kunde ha väntat med att publicera sig, jämför man med eliten: Cecilia Bartoli, hon kan sjunga hon! Marcel Proust, det är en riktig författare det!

En dag fick jag i min hand ett paket tepåsar i vars snören det satt en lapp med visdomsord på. Det var banaliteter som ”Tänk positivt” och ”Fånga dagen”, men på en lapp stod det ”Let everybody be better than you”. Vad är det för dumheter, tänkte jag först, för att efter ett tag börja begrunda vad de små orden faktiskt sa mig, Låt alla vara bättre än du. Hur befriande är inte de orden! Man måste inte vara bäst, inte ens bra. Man behöver inte sträva efter perfektion. Jag kom att tänka på ett annat ofta citerat visdomsord: ”Bruka den begåvning du fått. Skogen skulle vara mycket tyst, om inga andra fåglar sjöng än de som sjunger bäst.”

Det gäller att våga tro på sig själv. Ibland måste man få en puff för att våga. I somras vandrade jag i bergen på Isle of Skye i Skottland. Stigarna var ställvis så branta att jag måste gå med sidan före i nedförsbackarna. Under en utfärd kom mitt sällskap och jag till en stenig stig som gick en knapp kilometer rakt uppåt, tyckte jag alltså. Jag tvärstannade och vägrade fortsätta. Min envisa medvandrare uppmuntrade mig och försäkrade mig att jag skulle klara av klättrandet. Jag repade mod och tog mig upp för stenarna, ivrigt påhejad av bräkande får och medvandraren. Uppe på krönet hade vi en vidunderlig utsikt över en vik med turkosblått vatten och höga berg som reste sig majestätiskt ur havet. Nere vid vattenbrynet låg en strand med fin vit sand som kändes som sammet när jag silade den mellan fingrarna.

Ni förstår symboliken.

Tillvarons olidliga kontraster

Vår värld är full av konflikter, motsägelser och kontraster. Det är svårt att begripa och handskas med kriser som pågår ute i världen, men också med sådana som direkt drabbar en själv. För det mesta står man maktlös och handfallen inför Ukrainakrisen, svälten i Sudan, Gazakriget och alla andra oroshärdar som blossar upp utan ände på vår jord.

Lika maktlös kan man vara inför problem i närsamhället. Jag känner vanmakt och sorg när jag ser alkoholisten som vinglar gatan fram och pratar för sig själv. Jag tycker synd om den ensamma åldringen som mödosamt tar sig fram med sin rollator, och jag ryser vid tanken på att det kan vara jag som går där inom en överskådlig framtid. Jag känner närmast ursinne när jag hör om någon som blir mobbad i skolan.

Tillvaron blir allt mer konfliktfylld och när jag konstaterar det menar jag inte bara alla konflikter i stora världen, utan också i vårt personliga liv. Åtminstone jag tycker att det är jobbigt med de olika budskap vi ideligen nås av, uppmaningar som motsäger varandra. Konsumera mera – downshifta och värna om jordens resurser. Res till länder där man kan turista billigt – betänk att lokalbefolkningen lever på existensminimum. Njut av livets goda, unna dig lite fine dining – gå ner i vikt, börja motionera. Var nöjd med din kropp, några bilringar kring midjan spelar ingen roll – låt fettsuga din mage, förstora dina bröst.

Nästan varje dag måste vi göra val som kräver att vi tänker över konsekvenserna av våra beslut. Det är val som försvårar vårt liv och det ska det också göra. Ett världssamvete är det få av oss som har; det räcker så bra med det dåliga samvetet man lider av i sitt eget liv, men ibland sammanfaller de två. Jag menar så här: Köper du Roundup för att utrota ogräs i din trädgård kanske du får dåligt samvete när du tänker på att medlet är skadligt för miljön.

På ett privat plan kan konflikterna och kriserna röra sig om plågsamma minnen som jagar en, relationsproblem som ställer till det, släktfejder som gör livet surt, ofrivillig ensamhet och hälsoproblem. När man inte mår bra, det gäller både det fysiska och det psykiska måendet, är det förstås det som bekymrar en mest. Har man ont i ryggen är det hart när omöjligt att koncentrera sig på något annat än den onda ryggen. Kanske man tänker att mänskor som har allvarliga sjukdomar har det värre ställt. Men vad hjälper det när magen krånglar eller man har drabbats av en svår förlust? Har man ett liv fullt av bekymmer väger ebolaepidemin i Liberia ganska lätt.

Var och en står sig själv närmast. Var och en strävar vi efter harmoni och lycka och kanske till och med efter något slags förhöjd livskänsla. Och varför skulle vi inte det? Det är vår plikt att vara lyckliga.

Jag vill att allt ska vara bra och att alla ska må bra. Särskilt jag själv. För att undvika obehag och weltschmerz bläddrar jag snabbt förbi tidningssidorna med bilder av flyktingar på väg ur ett krigshärjat land. Jag vänder bort blicken när tevebilderna på hungrande barn blir för närgångna. Jag motar bort de ångestfyllda tankarna och lever i min kokong.

Världen står i brand och jag grubblar över hurdan tröskel som blir snyggast i vårt nyrenoverade kök.

Världens största romance

 

Sommar är lästid. Mamma läser Haruki Murakami och fascineras av hans universum och avskyr våldet i hans böcker. Brorsan läser Thomas Piketty och tänker och analyserar. Svägerskan läser Neil Gaiman och förlorar sig i främmande världar. Dottern läser Richard Yates och vill inte att boken ska ta slut. Maken läser Torgny Lindgrens nyaste och tycker att den är läsvärd om än inte författarens bästa. Själv läser jag Karl Ove Knausgård och ler, våndas och gäspar.

Ingen av oss läser romance som lär vara den största genren inom skönlitteraturen just nu. I vintras hade Babel i SVT ett inslag om romance i USA där genren är så stor att man ordnar bokmässor som har enbart romance som tema. För ett par veckor sedan ägnades en hel timme i Radio Vega åt romance. Några kvinnor, alla i litteraturbranschen, diskuterade fenomenet och en svensk romanceförfattare försvarade genren och beskrev den som fängslande verklighetsflykt och menade att kvinnor vill läsa om kärlek och romantik, relationer och sex. Här följer ett smakprov ur en populär romanceförfattares bok:   

- Lek inte med mig, Jax. Det är under din värdighet.

- Under dig är precis där jag vill ha dig.

Jag hade vetat att han skulle säga så om jag gav honom tillfälle till det, men jag var tvungen att höra det. Jag var tvungen att höra det från honom själv. När det gällde sex var han rakt på sak, sensuell och naturlig som ett djur. Jag älskade det eftersom han lockade fram samma sidor hos mig. Ivrig. Omättlig. Ingen annan hade fått mig att känna mig lika tillfredsställd.

                                                                                                      

Vad är den här textsnutten annat ett exempel på en dialog och ett språk som är fyllt av klichéer? Likheten mellan romance och alla de teveprogram med kärlek som tema, t.ex. Kärlekskoden och Bonde söker fru, är uppenbar. Både böckerna och programmen är lättsmälta, billiga och fördummande.

Det är kvinnor som läser romance. Och det är massor av kvinnor som läser de romantiska berättelserna. Varför? Vad jag kan förstå befäster romancehistorierna den gamla tanken om att kvinnan längtar efter mannen som ska svepa henne med i ett kärlekens lyckorus, ta henne i besittning och beskydda henne och deras avkomma. En del menar att denna längtan är nedärvd och ofrånkomlig. Men den tanken har vi väl övergett för länge sedan, eller? Hur som helst måste det finnas något i romanceböckerna som vädjar till kvinnors känslor och får dem att drömma om himlastormande passion. En annan förklaring till romanernas popularitet är att  de inte kräver någon tankeverksamhet att tala om. Man behöver inte anstränga sig när man läser dem. Det är bara att gapa och svälja.

Att kritisera folks läsvanor och att avfärda en hel genre som dålig och rent av strunt gör man inte ostraffat. Nuförtiden verkar det som om all läsning, vare sig lektyren består av romance, deckare eller s.k. kvalitetslitteratur, bör bejakas. Det gäller också ungdomars läsning eller snarare brist på läsvana. Många säger t.o.m. att det inte gör någon skillnad vad de läser bara de läser. Det är en fråga att återkomma till.

En lektion tog jag mig till att kritisera en bok i den omtalade genren, en ofta läst bok, som en flicka hade läst och presenterat för klassen. Efter lektionen kom hon fram till mig med tårar i ögonen och förklarade hur fel jag hade och hur orättvis jag var i min kritik. Då fick jag mig en tankeställare. Vem är jag att komma med pekpinnar?                                                                                                         

 

Vemodssommar

Jag skulle kunna skriva om hur jätteskönt mitt sommarlov ska bli. Jag skulle kunna skriva om blåbär med socker och kylskåpskall fil. Jag skulle kunna skriva om doften av Kung Liljekonvalje och om älskliga blommor små. Och om hur fönsterna öppnas mot sommarnatten och om hur det fladdrar till i en tyllgardin.

Men jag skriver om vemodet som fyller mig när jag återser den gamla sommarvillan som sakta förfaller. Dörren skevar; man kan se dagern genom en springa. Träet i verandan ruttnar, en planka gungar när man går på golvet. Uppe på vinden lossnar bitar av kitt när man öppnar fönstren. Döda flugor och getingar ligger i hörnen.

På tunet står ladan som flyttades från en åker och byggdes upp någon gång på sjuttiotalet. En massa bråte har samlats i ladan och det är dags att röja upp bland gamla gummistövlar, fisknät som ingen använder längre, burkar med intorkad målarfärg och förbrukade penslar.

Jag går stigen ner till stranden där stickigt gräs breder ut sig över sanden. Viken växer igen, vass och sjögräs tar över. Jag skulle vilja ta mig ett dopp, men vattnet är brunt och sjöbottnen dyig; man sjunker ner till fotknölarna. I min barndom var vattnet klart och bottnen räfflad sand som kändes behaglig mot fotsulorna. Och hur vi simmade och plaskade i det grunda vattnet! Vi ritade i sanden, gjorde solklockor och grävde djupa gropar ända till Kina. Föga visste vi om vuxenlivets vedermödor. Vi var soliga barn av luft och ljus.

Nu leker ingen på stranden. Ingen simmar i vattnet. Ingen gammal träbåt kommer töffande och lägger till vid en av pålarna. Båten är såld, pålarna försvunna. Färgen flagar på båthuset.

Vi sitter runt kaffebordet på trädäcket och talar om allt som borde göras. Den gamla villan borde rätas upp och verandan förnyas, dasset städas, båthuset målas. Viken borde muddras, den sjuka björken huggas ner, gräset klippas . . . Det är en evig och ojämn kamp att slåss mot naturen. Den vinner till slut.

Senare på kvällen går jag upp från stranden och tänker som den store poeten att minnena ser mig. Mina minnen sitter i stenarna, i tallarnas synliga rötter på stigen och i det blommande blåbärsriset. Kvällssolen lyser på de höga furornas stammar. Myggorna inar. Taltrasten flöjtar. Allting är som förr. Ingenting är som förr.

Den heliga valfriheten

                                                    

Ju längre jag jobbar desto mer kritisk blir jag till min arbetsplats – skolan. Jag arbetar i ett s.k. årskurslöst gymnasium där läsåret är indelat i sex perioder.  Så kallat årskurslöst, skriver jag, för gymnasiet är inte årskurslöst. När årskurslöshet infördes i gymnasiet tog jag ordet på allvar och föreställde mig en skola där eleverna fick välja och vraka bland kurser utan att bry sig om årskurser och klasser. Min första tanke var, wow, vilken frihet, nästan lite anarki i skolan! (Jag har alltid varit lite svag för anarkistiska idéer.)

Men nej, fortfarande är eleverna indelade i årskurser och kurserna ska läsas i en bestämd ordning. Vi talar om att eleverna går i ettan, tvåan eller trean, fast vi ska helst säga att de som inledde sina gymnasiestudier, för så heter det, hösten 2011 är elvor och de som började i höstas är, vad ska man säga, trettonor? Förresten ska man inte tala om elever längre, utan studerande, som om gymnasiet vore någon sorts miniuniversitet. Den käringen mot strömmen jag är, vägrar jag kalla ungdomarna för studerande. För mig är de elever.

Honnörsordet i dagens gymnasium är valfrihet. Eleverna väljer när de ska gå kurserna och pusslar själva ihop sina läsordningar. Man avlägger kurser i rask takt och valfriheten gör att antalet elever i kurserna varierar kraftigt, vilket är ganska jobbigt för lärarna. Jag ser få fördelar med att inte ha fasta klasser som är ungefär lika stora. Att gå i en egen klass skapar trygghet och samhörighet.

Kursbundenheten och valfriheten har lett till snuttifiering, stress och bristande kontinuitet, både vad gäller elevernas arbete och lärarnas möjlighet att följa upp eleverna. Alla elever kan inte axla det ansvar som det innebär att välja rätt antal kurser och också avlägga dem i tid.

Marknadsföring, profilering och strategi är ord som jag inte skulle vilja använda i skolsammanhang. Begreppen hör inte hemma i skolan, enligt min åsikt, men har rotat sig djupt i skolvokabulären, och vi måste marknadsföra skolan, profilera oss och ha en strategiplan för än det ena, än det andra. Detta har lett till en osund konkurrens mellan gymnasierna i vår region.  Skolorna lockar med gratis bussresor till skolan, gratis pekplattor, flygcertifikat och resor till metropoler. Tiden när det var självklart att gå i den skola som var närmast hemmet är definitivt förbi. Nu får ungdomarna välja den skola som lockar mest och vars inriktning tilltalar dem.

Samarbetet mellan gymnasierna inom Team Nord, dvs. gymnasierna i Karleby, Kronoby, Pedersöre, Jakobstad och Nykarleby, har utvecklats till en tävlan om elever. Det man har åstadkommit är digitala kurser, vilka anses vara nödvändiga både för små gymnasiers fortsatta existens och för att vänja eleverna och lärarna vid att jobba digitalt. Snart blir man student på tangent, det är ofrånkomligt. Kurser på nätet är en välsignelse ur ekonomiskt perspektiv, och det är det som räknas i dessa tider. Huruvida nätkurser är pedagogiskt fördelaktiga kan man diskutera, även om det är en diskussion som sällan förs i skolan.

Snart får vi andra problem att brottas med. Om det går som regeringen vill måste ett gymnasium ha minst 500 elever för att få existera. Då kan vi säga goodbye till JG, PG, TG och de andra små gymnasierna och skrota Team Nord. Då kanske regionens gymnasium finns i Karleby och heter NÖG, Norra Österbottens gymnasium.

Religion i skolan

Under min tid som skolelev och under mina drygt trettio år som lärare har religionen haft sin självklara plats i skollivet.

I folkskolan ställde sig barnen på led och tågade in i festsalen med psalmboken i hand. Man gick till morgonbön. Religionsundervisningen bestod av berättelser ur Bibeln och planscher som kunde avbilda t.ex. Abraham som skulle till att offra sin son Isak för att visa sin gudsfruktan. Jag minns hur jag våndades över Isaks öde. Hur kunde en pappa göra så? Men Gud  - deus ex machina – räddade den stackars gossen i sista stund och jag blev lättad, men jag funderade på vilken fruktansvärd upplevelse det måste ha varit, rena skenavrättningen.

I samskolan fortsatte den konfessionella religionsundervisningen. Ofta var det KSG som höll morgonsamling. KSG var en oförarglig grupp ungdomar som knäppte på gitarr och sjöng om Jesus. Kyrkohistoria var ämnet läraren försökte förmedla till oss ointresserade elever.

Trettio år senare var det Ny generation, en betydligt aggressivare grupp unga, trosvissa kristna, som missionerade i gymnasiet genom bönelistor (listor över vilka elever och lärare som gruppen skulle be för), handpåläggning och dans till kristen musik.

Elever som inte hör till något religiöst samfund kan välja livsåskådningskunskap i stället för religion. I praktiken blir det sällan någon grupp, för det är så få som väljer ämnet. När jag i tiden för min dotters räkning hörde mig för om man kunde ha livsåskådning i högstadiet, fick jag veta att det kunde man, men jag blev avrådd från att placera henne i livsåskådningsgruppen eftersom det i den var bara invandrare. Jag blev ganska paff när jag fick det svaret. Dottern själv ville inte skilja ur, så det blev vanlig religionsundervisning för hennes del. Det har hon knappast tagit skada av, men hon blev trött på att alla morgonsamlingar i högstadiet hade kristet innehåll. Min reflektion: När har man någonsin tagit hänsyn till ateister och fritänkare?

Länge har det varit lugnt vad gäller religionens roll i skolan, åtminstone i gymnasiet. Någon enstaka morgonsamling hålls av en präst, några elever har bönestunder på rasten och religionsämnet handlar mest om olika religioner. Hur undervisningen går till vet jag inte; vi lärare har så liten inblick i varandras undervisning, men det är nog inte som när jag gick i skolan och fick lära mig att kristendomen var den enda rätta tron.

Med det ökade antalet icke-kristna elever har politiker yrvaket börjat ifrågasätta religionen i skolan och om den alls ska få synas på fester och avslutningar. Och så dyker man ner på sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer, fastän det finns så mycket annat att kritisera, t.ex. att man håller en andakt på studentdimissionen, vilket är fallet i Jakobstads gymnasium.

Att Den blomstertid som vi alltid har sjungit på skolavslutningar på något sätt skulle kränka en muslim eller icke-kristen kan jag inte förstå. Visst sjunger man i en vers om ”Guds godhets rikedom” och om att vi ska besinna hans nåd som räcker året om, men det får man ha överseende med som icke-kristen och icke-troende. Psalmen hör till vårt kulturarv och väcker en känsla av frihet inför det stundande sommarlovet. Ingen mänska, vare sig hen är muslim, buddhist eller ateist kan känna sig kränkt för att den sången och andra traditionella sånger sjungs under högtider, även om de har ett kristet budskap. Inte ens jag.

 

 

 

 

 

Tal på fars begravning den 22 februari 2014

När jag besökte far på sjukhuset torsdagen den 6 februari var han inte längre nåbar, men jag såg hur han led och hade ont. Då jag gick därifrån den gången visste jag att nästa gång jag kom dit skulle han vara död. En dikt av Bruno K. Öijer beskriver känslan jag hade på ett gripande sätt.

"minnen och bestick/ togs ifrån dej/ träd och vattendrag bars bort/ från din säng/ allt som inte behövde säjas/ låg som en kam i min hand/ när jag strök ditt hår/ och lovade att komma tillbaka/ men jag visste att det inte var sant/ jag satt nere i bilen och grät/ jag förbannade livet/ jag visste att jag inte skulle komma tillbaka/ förrän allt var över/ och hur iskallt och bestämt/ hade inte döden gått igenom dina kläder/ hur snabbt hade inte det otäcka/ sökt igenom din kropp/ letat efter allt som var värdefullt"

                                                                                                                                                                                                                                                                                                        

Den 7 februari, dvs. nästa dag var far död. Lidandet var över och vi, hans anhöriga tyckte det var bra, men naturligtvis väldigt sorgligt. Han hade lidit tillräckligt. Det var slut nu. Fars sjukdomshistoria var lång och jag ska inte redogöra för den nu, men jag måste ändå nämna att i september förra året när han låg på intensiven i Vasa trodde vi att stunden var inne för hans död, men som genom ett under kom han igen och hoppet vaknade på nytt.  Tomas Tranströmer skriver i en dikt så här:

”Mitt i livet händer det att döden kommer/ och tar mått på människan. Det besöket/ glöms och livet fortsätter. Men kostymen/ sys i det tysta.”

Döden kom och tog mått på far, men han gav sig inte.

När vi ser mänskor lida och särskilt när vi ser lidandet på nära håll, är det vårt eget lidande vi tänker på. När vi gråter för att en närstående dör är det vår egen förestående död vi begråter. Vad är det för mening med lidandet, frågar vi oss, och svaret är enkelt: det är ingen mening med lidandet, även om det finns en del som säger att allt har en mening, även lidandet. Det tror jag inte på och det trodde inte far på heller. Han visste att han skulle dö snart och han önskade att han fick somna in och slippa smärtorna.

Far tog sitt öde med ett slags upphöjt lugn. När han blev allt mer orörlig och inte kunde ägna sig åt friluftsliv och pianospel som var hans liv, gjorde han det bästa av situationen. Visst hände det någon gång att han blev ledsen och bitter och sa att ”allt ska tagas ifrån mig”, men för det mesta var han på bra humör, också när han låg på sjukhus. När han inte kunde klippa häck på Andrasjötomten längre instruerade han Carl Johan i häckklippandets konst. När han inte kunde vara på sjön och ägna sig åt fiske längre, kunde han i alla fall sitta på verandan och blicka ut över fjärden och njuta av ” Neptuni förföriska blinkningar”, som han sa. Ännu i somras satt han på en pall i blåbärsriset och plockade långsamt och omsorgsfullt blåbär i ett gammalt litersmått som nu kommer att stå tomt. När han inte kunde spela piano längre kunde han åtminstone lyssna på sin älskade jazzmusik på Spotify, och dagen innan han insjuknade och blev sängliggande för gott körde jag honom i rullstol till O’Learys så han fick vara med på Jazzoos jam och träffa sina musikerkompisar. När Frippe hämtade honom därifrån var far nöjd och rörd över, som han sa, hur många snälla mänskor det finns. Han menade alla vänner som pratade med honom och tog hand om honom. Heder åt dem.

Hösten som gick och tiden fram till fars död var tung, särskilt för mor som satt vid hans sjukbädd flera timmar varje dag. Tungt för Carl Johan som kom med mat som far gillade, då han inte tyckte om sjukhusmaten. Tungt för Frippe som hade varit med om en stor förlust vintern innan. Alla som har upplevt sjukdom och död vet hur det känns och hur trött man blir både fysiskt och psykiskt. Värst är att man ingenting kan göra annat än vara där och visa att man finns vid den sjukes sida. Visst är det en lättnad att far inte behöver ha ont mer, men sorgen och saknaden är stor. Vi förstår hur ensamt det känns för mor. De var gifta i 63 år. 63 år fyllda av kärlek, barn, bekymmer och vardagsslit, Andrasjöliv, musik och mot slutet en tvåsamhet som också innebar ett ofrånkomligt beroende.

Far var kanske inte alltid så lätt att leva med. Han hade sina rutiner och vanor som han inte gärna ruckade på. Man kan säga att han inte var särskilt flexibel, men han hade ett rörligt intellekt och han var en bildad man. Han var kreativ, beläst och musikalisk. Han spelade piano, han fiskade, han fotograferade. Han var mycket händig; han renoverade sommarvillan på nittiotalet, han band in böcker, en hobby som han tog upp på äldre dagar. Han var mycket naturintresserad och en tid fångade han fjärilar tillsammans med Frippe som tyckte att det var häftigt att vara lepidopterolog. Han hade också litterära ambitioner och på 70-talet skrev han noveller i fisketidningar och på sista tiden skrev han långa bidrag på Nykarlebyvyer. Hans sista oavslutade projekt var hans memoarer som han började skriva för ett par år sedan.

Fars memoarer handlar mycket om barndomen i Nykarleby. Till flydda tider gick hans tankar ofta, särskilt när han blev äldre och gärna berättade om alla upptåg han var med om som pojke och om alla originalen som befolkade den lilla staden. Fars uppväxt och ungdomstid tycks ha varit en idyll, en sorglös tid som han omhuldade och återvände till gång på gång. Kanske han idealiserade sin barndom lite grann, men det gör vi så lätt. Alla historier blev som någon sorts sägner i vår familj. Vi har hört om hur far och hans barndomsvän Tor-Björn, som han har hållit kontakt med under alla år, brevväxlade när far hade scharlakansfeber och måste vara isolerad flera veckor. Vi har hört om hur spännande det var under islossningen i älven då barnen sprang omkring och ropade ”Isen räker!” En gång när far och mor var på promenad i stan och de nyligen hade börjat sällskapa kom Håkan, fars äldre bror som var ett original redan då, barfota med håret på ända, iklädd säckiga byxor som hölls uppe av ett snöre i midjan, och ropade: ”Kalle, du ska hem.” Mor undrade vem den underliga typen var och far hade helst sjunkit genom jorden.

Far brukar berätta om hur familjen i juni tog sitt pick och pack och flyttade ut till Andrasjön och sommarvillan, som för övrigt byggdes samma år som far föddes, 1928. Far har alltså tillbringat varje sommar i sitt liv på Andrasjön och naturligtvis satt sin prägel på stället.

Som jag redan nämnt var far mycket naturintresserad.  Han reste sällan, men blev det resor var det till Lappland och Nordnorge. En del av resorna gjorde han tillsammans med vännen Einar som gick bort alldeles för tidigt. Einar och far var ett lustigt par som blev som två pojkar i varandras sällskap. De sjöng och skämtade mest hela tiden.

En annan mångårig vän som far gjorde utflykter med var Birger. Också han är borta sedan länge.

Under tiden på Schaumans lärde far känna Åke som blev hans mycket uppskattade sällskap under pensionärstiden. Varje tisdag gick de på café och far kallade Åke sin butler. En butler behövde far när han tog sig fram med rollator och rullstol.

Far var hjälpsam, och som jag nämnde tidigare, händig, en bra kombination för en far. Alltid när jag behövde hjälp med praktiska problem hade far lösningen. En gång behövde jag en torkställning för ylletröjor. Far fixade en hopfällbar ram med nät att lägga tröjan på. Jag har ett gammalt smyckeskrin av trä som jag ärvt efter min farfar. Det höll på att falla sönder. Far limmade och reparerade skrinet med varsam hand.

Far var också min skarpaste kritiker. Han hade åsikter om hur jag skulle ha håret, han kritiserade mitt sätt att sminka mig och klä mig. Han fick alltid ta del av mina krior och hade en del att säga om dem. Hur skarp kritiken än var kände jag mig alltid älskad och omtyckt av far. Jag var, jag är pappas flicka.

Och det är så här vi vill minnas far: en tänkande mänska med många intressen. Vi vill minnas honom när han kom hem brunbränd efter att ha tillbringat soliga vinterdagar på isen med sina lakakrokar och sitt pimpelspö. Vi vill komma ihåg honom sittande vid pianot spelande sina evergreens, strosande omkring på Andrasjön bland buskar och träd, ständigt pynjande med något som behövde göras.

Jag tror att det är i sommar när vi sitter vid kaffebordet på verandan vi kommer att sakna vår far, make, morfar och farfar allra mest.

Edit som inte kunde vara med oss idag skriver så här: "Skönt att morfar inte behöver lida mer. Han var den bästa och mest originella morfar man kan tänka sig och stod mig nära under hela min uppväxt. Jag kommer att ha många fina minnen av honom. Vila i frid, älskade morfar."

Pappa Kalle vi saknar dig. Du kommer att fattas oss.

 

 

 

En sekulär begravning

I mitt liv har jag hittills varit på nitton begravningar. Alla utom en har varit religiösa. Det är säkert vanligare i större städer och i andra delar av världen att man har sekulära begravningar, men här i våra trakter är det sällsynt. Man kan fråga sig varför. Naturligtvis är en av orsakerna att de flesta här är religiösa och vill ha en präst som leder ceremonin.  En annan orsak är att det är att det är enklast så, det är tradition.

Under religiösa begravningar som jag har varit på har jag tänkt hädiska tankar och tyckt att det känts konstigt med en präst som talar om att komma hem till Gud och om uppståndelse på den yttersta dagen, särskilt när den avlidna mig veterligen inte har varit särskilt religiös. Men som sagt, det är lätt att låta prästen vara officiant; man har ändå så mycket att ordna och ställa med inför en begravning. En praktisk detalj som jag inte förstår mig på är den underliga seden att lägga ner blommorna två gånger, först vid kistan, för att sedan när prästen talat färdigt, gå upp och hämta blommorna igen och lägga dem en andra gång ute på graven. Det skulle räcka med en gång, tycker jag.

Jag skrev inledningsvis att en av begravningarna jag bevistat inte varit religiös. Det var min älskade fars begravning.

Min far dog för en dryg månad sedan och när vi, mor, mina bröder och jag, skulle ställa till begravning var vi eniga om att det skulle vara en sekulär sådan. Far hörde inte till kyrkan och han var inte det minsta troende. Att anlita en präst och blanda in Gud och Jesus på hans begravning hade känts fel och förljuget. Det skulle ha gett mig samvetsbetänkligheter.

Begravningen hölls i Johanneskapellet. Kapellet är snyggt och inte uttalat religiöst, även om där syns en och annan kristen symbol. Helst skulle vi ha haft både ceremonin och minnesstunden på ett och samma ställe, men det fanns ingen annan lämplig lokal tillgänglig. Dessutom får man inte ta in en kista var som helst.

Ceremonin inleddes med musik. Fars musikervänner spelade en melankolisk jazzballad och därefter höll jag tal. Blommorna som lades vid kistan fick ligga kvar. Ceremonin avslutades med musik och sång, närmare bestämt Erroll Garners Misty, en av fars favoritlåtar som han själv gärna spelade på piano.

Minnesstunden blev en jamsession med svängig musik, kaffe och tårta. Ni vet hur det kan bli på minnesstunder, när högtidligheten släpper och kaffet lossar tungans band kan det rentav bli lite uppsluppet. Så blev det nu. Och jag tror, jag vet att far skulle ha uppskattat arrangemanget. Far fick en värdig, ärlig och stämningsfull begravning.

Nästa dag tog vi blommorna, som begravningsentreprenören samlat ihop, och körde till Nykarleby gravgård och lade dem på familjegraven. Efter kremeringen ska far enligt hans egen önskan begravas i Nykarleby, hans barndomsstad och sommarstad.

Själv har jag i plånboken ett litet kort som Fritänkarnas förbund och Finlands humanistförbund har sammanställt och finns på www.siviilihautajaiset.fi. På kortet står det: ”Jag vill ha sekulär begravning. Jag önskar att alla till min död hörande arrangemang sköts utan religion och utan präst.”

Itella tur - retur

 

 

Nu ska jag berätta vad som hände mig i min senaste kontakt med Itella. I god tid beställde jag två klädesplagg till mig och min dotter från en exklusiv affär i Stockholm. Jag betalade en ansenlig summa med visakort för plaggen och man lovade skicka paketet med kläderna redan samma dag. Dagen före julafton kom – inget paket. Jag gick till posten och frågade om paketet hade kommit, men man kunde inte hjälpa mig. Efter ett livligt mejlande och telefonerande med en trevlig och tillmötesgående dam i Stockholmsbutiken fick jag slutligen ett meddelande av henne om att paketet hade sänts tillbaka till affären med en anmärkning om att adressaten inte hade kommit och hämtat sitt paket. Jag hade inte fått någon avi! Affären skickade paketet på nytt och en vecka senare fick jag mitt paket med de efterlängtade julklapparna, över en månad för sent – två vackra, välgjorda Oleanakoftor. Jag medger att jag har en fäbless för vackra kläder av hög kvalitet.

På posten sa man att paketet troligtvis hade legat på postkontoret här i Jakobstad en tid innan det returnerades till avsändaren. Var det för mycket begärt att postfunktionären skulle ha kollat i hyllorna om mitt paket fanns där? Är det för mycket begärt att man innan man återsänder ett paket med en tydligt skriven adress skulle kontakta adressaten? Ja, det är det uppenbarligen.

Om man hade bemödat sig om att hjälpa mig och ringt mig; det går lätt att ta reda på ett telefonnummer, skulle det ha besparat mig och damen i Oleanabutiken mycken stress och oro samt dubbel fraktavgift.

Mitt missöde är ett exempel på en trend som är rådande och omöjlig att stoppa. Jag skulle kalla det brist på smidighet och god vilja. Det finns inte rum för personlig betjäning längre. Den lilla mänskan faller igenom och reduceras till ett nummer. Det är en följd av digitaliseringen, som i många fall är en välsignelse. Jag tycker t. ex. att det är behändigt att sköta mina bankärenden via nätet. Men det verkar som om datasystemen skulle vara väldigt sårbara. Jag antar att om man på posten hade hittat mitt paket och helt sonika gett det till mig, skulle det ha stört systemet och sett ut som om paketet aldrig hade avhämtats då det inte fanns någon avi att avläsa.

En annan sak är att ett statligt verk, vilket posten blev för några år sedan och bytte namn till Itella, måste gå med vinst. Då avskedar man folk och tar mera betalt för sin service. Itella, förresten, vad är det för ett obegripligt namn?  Jag har försökt härleda ordets ursprung och kommit till att det möjligtvis är kopplat till  ’itinerary’,  som betyder rutt, färd, resplan. Det skulle alltså ha att göra med logistik.

Min dotter har rest iväg. Hon hann inte få sin julklapp. Jag vet inte om jag vågar skicka den fina tröjan till henne. Vågar jag lita på Itella efter allt detta strul?

Man ska inte tjata om att allt var bättre förr, för det var det inte. Men när det gäller posten, var det faktiskt bättre förr.

Infantiliseringen av teveunderhållningen

Fastän jag är en av dem som bedyrar att de sällan ser på teve måste jag bekänna att det blev en del tevetittande under julhelgen. För övrigt behöver man inte sitta länge framför teven för att kunna konstatera att tevemediet präglas av snuttifiering och förenkling.

All reklam och alla trailers för kommande program tyder på att särskilt underhållning på teve håller på att likriktas och infantiliseras. Jag går så långt att jag börjar undra om det finns ett syfte med denna, som jag ser det, undermåliga underhållning som vi översköljs av. Är det kanske så att man (vem?) vill vagga in tevetittarna i någon sorts värld där kändisar leker fåniga lekar, tävlar om vem som kan utstå de värsta prövningarna eller där celebriteter viker ut sig och berättar om sina privatliv, gråter en skvätt, kramas och berömmer varandra. Man kan fråga sig hur mycket av allt detta flamsande som är regisserat och tillrättalagt; för det mesta kokar man soppa på en spik. Jag menar, hur spännande är det se Lasse Åberg köra bil? Vill vi veta när Malena Ernman förlorade oskulden? Dessutom, när seriösa artister ställer upp i den här typen av program blir jag besviken och misstänksam. Men det gäller förstås för alla stjärnor att synas. Fjantandet på teve kanske ger karriären en skjuts om ens stjärna håller på att dala.

På tal om lek- och tävlingsprogram: Så ska det låta har definitivt överlevt sig själv. Finns det någon som orkar se programmet längre?

Talkshower som Skavlan, En kväll med Anne och Hannah och Bettinas soffmys finns det gott om. Igen samma koncept; kändisar talar ut. Programledarna försöker locka sensationella bekännelser ur gästerna, så att vi får gotta oss åt snaskiga detaljer i deras liv. En gång hände det sig att en känd skådespelare vägrade svara på fräcka frågor om dennes kvinnoäffärer.  Trots enträgna försök fick Skavlan ge sig och svaret uteblev. Någon enstaka gång kan det uppstå en intressant diskussion, men oftast klämmer man in så många gäster i studion att någon fördjupning aldrig hinner ske och det är knappast meningen heller. Man avrundar med kallprat och ett intetsägande musikstycke.

Matprogrammen är ett kapitel för sig, men sorterar också under kategorin onödig underhållning. Det finns en uppsjö av program där man lagar mat, tävlar i mat och röstar ut varandra i bästa robinsonstil, ni kommer ihåg mobbningsprogrammet Expedition: Robinson, som väckte indignation och upprörda känslor i början. Nu är vi så vana och avtrubbade av Idol och liknande shower att vi knappt reagerar på kritiken och avfärdandet som deltagarna får utstå.

Det finns ingen gräns för vad programmakarna kan hitta på för att förströ och på samma gång förslöa och fördumma tevepubliken. Bonde söker fru, Fångarna på fortet, Big Brother, Farmen, Halvåtta hos mig . . . Nya program kommer hela tiden. Som bäst gör SVT reklam för ett nytt program som säkert håller stilen. Trädgårdskampen heter det. Vi kan bara föreställa  oss vad det kommer att handla om.