Tal på fars begravning den 22 februari 2014

När jag besökte far på sjukhuset torsdagen den 6 februari var han inte längre nåbar, men jag såg hur han led och hade ont. Då jag gick därifrån den gången visste jag att nästa gång jag kom dit skulle han vara död. En dikt av Bruno K. Öijer beskriver känslan jag hade på ett gripande sätt.

"minnen och bestick/ togs ifrån dej/ träd och vattendrag bars bort/ från din säng/ allt som inte behövde säjas/ låg som en kam i min hand/ när jag strök ditt hår/ och lovade att komma tillbaka/ men jag visste att det inte var sant/ jag satt nere i bilen och grät/ jag förbannade livet/ jag visste att jag inte skulle komma tillbaka/ förrän allt var över/ och hur iskallt och bestämt/ hade inte döden gått igenom dina kläder/ hur snabbt hade inte det otäcka/ sökt igenom din kropp/ letat efter allt som var värdefullt"

                                                                                                                                                                                                                                                                                                        

Den 7 februari, dvs. nästa dag var far död. Lidandet var över och vi, hans anhöriga tyckte det var bra, men naturligtvis väldigt sorgligt. Han hade lidit tillräckligt. Det var slut nu. Fars sjukdomshistoria var lång och jag ska inte redogöra för den nu, men jag måste ändå nämna att i september förra året när han låg på intensiven i Vasa trodde vi att stunden var inne för hans död, men som genom ett under kom han igen och hoppet vaknade på nytt.  Tomas Tranströmer skriver i en dikt så här:

”Mitt i livet händer det att döden kommer/ och tar mått på människan. Det besöket/ glöms och livet fortsätter. Men kostymen/ sys i det tysta.”

Döden kom och tog mått på far, men han gav sig inte.

När vi ser mänskor lida och särskilt när vi ser lidandet på nära håll, är det vårt eget lidande vi tänker på. När vi gråter för att en närstående dör är det vår egen förestående död vi begråter. Vad är det för mening med lidandet, frågar vi oss, och svaret är enkelt: det är ingen mening med lidandet, även om det finns en del som säger att allt har en mening, även lidandet. Det tror jag inte på och det trodde inte far på heller. Han visste att han skulle dö snart och han önskade att han fick somna in och slippa smärtorna.

Far tog sitt öde med ett slags upphöjt lugn. När han blev allt mer orörlig och inte kunde ägna sig åt friluftsliv och pianospel som var hans liv, gjorde han det bästa av situationen. Visst hände det någon gång att han blev ledsen och bitter och sa att ”allt ska tagas ifrån mig”, men för det mesta var han på bra humör, också när han låg på sjukhus. När han inte kunde klippa häck på Andrasjötomten längre instruerade han Carl Johan i häckklippandets konst. När han inte kunde vara på sjön och ägna sig åt fiske längre, kunde han i alla fall sitta på verandan och blicka ut över fjärden och njuta av ” Neptuni förföriska blinkningar”, som han sa. Ännu i somras satt han på en pall i blåbärsriset och plockade långsamt och omsorgsfullt blåbär i ett gammalt litersmått som nu kommer att stå tomt. När han inte kunde spela piano längre kunde han åtminstone lyssna på sin älskade jazzmusik på Spotify, och dagen innan han insjuknade och blev sängliggande för gott körde jag honom i rullstol till O’Learys så han fick vara med på Jazzoos jam och träffa sina musikerkompisar. När Frippe hämtade honom därifrån var far nöjd och rörd över, som han sa, hur många snälla mänskor det finns. Han menade alla vänner som pratade med honom och tog hand om honom. Heder åt dem.

Hösten som gick och tiden fram till fars död var tung, särskilt för mor som satt vid hans sjukbädd flera timmar varje dag. Tungt för Carl Johan som kom med mat som far gillade, då han inte tyckte om sjukhusmaten. Tungt för Frippe som hade varit med om en stor förlust vintern innan. Alla som har upplevt sjukdom och död vet hur det känns och hur trött man blir både fysiskt och psykiskt. Värst är att man ingenting kan göra annat än vara där och visa att man finns vid den sjukes sida. Visst är det en lättnad att far inte behöver ha ont mer, men sorgen och saknaden är stor. Vi förstår hur ensamt det känns för mor. De var gifta i 63 år. 63 år fyllda av kärlek, barn, bekymmer och vardagsslit, Andrasjöliv, musik och mot slutet en tvåsamhet som också innebar ett ofrånkomligt beroende.

Far var kanske inte alltid så lätt att leva med. Han hade sina rutiner och vanor som han inte gärna ruckade på. Man kan säga att han inte var särskilt flexibel, men han hade ett rörligt intellekt och han var en bildad man. Han var kreativ, beläst och musikalisk. Han spelade piano, han fiskade, han fotograferade. Han var mycket händig; han renoverade sommarvillan på nittiotalet, han band in böcker, en hobby som han tog upp på äldre dagar. Han var mycket naturintresserad och en tid fångade han fjärilar tillsammans med Frippe som tyckte att det var häftigt att vara lepidopterolog. Han hade också litterära ambitioner och på 70-talet skrev han noveller i fisketidningar och på sista tiden skrev han långa bidrag på Nykarlebyvyer. Hans sista oavslutade projekt var hans memoarer som han började skriva för ett par år sedan.

Fars memoarer handlar mycket om barndomen i Nykarleby. Till flydda tider gick hans tankar ofta, särskilt när han blev äldre och gärna berättade om alla upptåg han var med om som pojke och om alla originalen som befolkade den lilla staden. Fars uppväxt och ungdomstid tycks ha varit en idyll, en sorglös tid som han omhuldade och återvände till gång på gång. Kanske han idealiserade sin barndom lite grann, men det gör vi så lätt. Alla historier blev som någon sorts sägner i vår familj. Vi har hört om hur far och hans barndomsvän Tor-Björn, som han har hållit kontakt med under alla år, brevväxlade när far hade scharlakansfeber och måste vara isolerad flera veckor. Vi har hört om hur spännande det var under islossningen i älven då barnen sprang omkring och ropade ”Isen räker!” En gång när far och mor var på promenad i stan och de nyligen hade börjat sällskapa kom Håkan, fars äldre bror som var ett original redan då, barfota med håret på ända, iklädd säckiga byxor som hölls uppe av ett snöre i midjan, och ropade: ”Kalle, du ska hem.” Mor undrade vem den underliga typen var och far hade helst sjunkit genom jorden.

Far brukar berätta om hur familjen i juni tog sitt pick och pack och flyttade ut till Andrasjön och sommarvillan, som för övrigt byggdes samma år som far föddes, 1928. Far har alltså tillbringat varje sommar i sitt liv på Andrasjön och naturligtvis satt sin prägel på stället.

Som jag redan nämnt var far mycket naturintresserad.  Han reste sällan, men blev det resor var det till Lappland och Nordnorge. En del av resorna gjorde han tillsammans med vännen Einar som gick bort alldeles för tidigt. Einar och far var ett lustigt par som blev som två pojkar i varandras sällskap. De sjöng och skämtade mest hela tiden.

En annan mångårig vän som far gjorde utflykter med var Birger. Också han är borta sedan länge.

Under tiden på Schaumans lärde far känna Åke som blev hans mycket uppskattade sällskap under pensionärstiden. Varje tisdag gick de på café och far kallade Åke sin butler. En butler behövde far när han tog sig fram med rollator och rullstol.

Far var hjälpsam, och som jag nämnde tidigare, händig, en bra kombination för en far. Alltid när jag behövde hjälp med praktiska problem hade far lösningen. En gång behövde jag en torkställning för ylletröjor. Far fixade en hopfällbar ram med nät att lägga tröjan på. Jag har ett gammalt smyckeskrin av trä som jag ärvt efter min farfar. Det höll på att falla sönder. Far limmade och reparerade skrinet med varsam hand.

Far var också min skarpaste kritiker. Han hade åsikter om hur jag skulle ha håret, han kritiserade mitt sätt att sminka mig och klä mig. Han fick alltid ta del av mina krior och hade en del att säga om dem. Hur skarp kritiken än var kände jag mig alltid älskad och omtyckt av far. Jag var, jag är pappas flicka.

Och det är så här vi vill minnas far: en tänkande mänska med många intressen. Vi vill minnas honom när han kom hem brunbränd efter att ha tillbringat soliga vinterdagar på isen med sina lakakrokar och sitt pimpelspö. Vi vill komma ihåg honom sittande vid pianot spelande sina evergreens, strosande omkring på Andrasjön bland buskar och träd, ständigt pynjande med något som behövde göras.

Jag tror att det är i sommar när vi sitter vid kaffebordet på verandan vi kommer att sakna vår far, make, morfar och farfar allra mest.

Edit som inte kunde vara med oss idag skriver så här: "Skönt att morfar inte behöver lida mer. Han var den bästa och mest originella morfar man kan tänka sig och stod mig nära under hela min uppväxt. Jag kommer att ha många fina minnen av honom. Vila i frid, älskade morfar."

Pappa Kalle vi saknar dig. Du kommer att fattas oss.

 

 

 

En sekulär begravning

I mitt liv har jag hittills varit på nitton begravningar. Alla utom en har varit religiösa. Det är säkert vanligare i större städer och i andra delar av världen att man har sekulära begravningar, men här i våra trakter är det sällsynt. Man kan fråga sig varför. Naturligtvis är en av orsakerna att de flesta här är religiösa och vill ha en präst som leder ceremonin.  En annan orsak är att det är att det är enklast så, det är tradition.

Under religiösa begravningar som jag har varit på har jag tänkt hädiska tankar och tyckt att det känts konstigt med en präst som talar om att komma hem till Gud och om uppståndelse på den yttersta dagen, särskilt när den avlidna mig veterligen inte har varit särskilt religiös. Men som sagt, det är lätt att låta prästen vara officiant; man har ändå så mycket att ordna och ställa med inför en begravning. En praktisk detalj som jag inte förstår mig på är den underliga seden att lägga ner blommorna två gånger, först vid kistan, för att sedan när prästen talat färdigt, gå upp och hämta blommorna igen och lägga dem en andra gång ute på graven. Det skulle räcka med en gång, tycker jag.

Jag skrev inledningsvis att en av begravningarna jag bevistat inte varit religiös. Det var min älskade fars begravning.

Min far dog för en dryg månad sedan och när vi, mor, mina bröder och jag, skulle ställa till begravning var vi eniga om att det skulle vara en sekulär sådan. Far hörde inte till kyrkan och han var inte det minsta troende. Att anlita en präst och blanda in Gud och Jesus på hans begravning hade känts fel och förljuget. Det skulle ha gett mig samvetsbetänkligheter.

Begravningen hölls i Johanneskapellet. Kapellet är snyggt och inte uttalat religiöst, även om där syns en och annan kristen symbol. Helst skulle vi ha haft både ceremonin och minnesstunden på ett och samma ställe, men det fanns ingen annan lämplig lokal tillgänglig. Dessutom får man inte ta in en kista var som helst.

Ceremonin inleddes med musik. Fars musikervänner spelade en melankolisk jazzballad och därefter höll jag tal. Blommorna som lades vid kistan fick ligga kvar. Ceremonin avslutades med musik och sång, närmare bestämt Erroll Garners Misty, en av fars favoritlåtar som han själv gärna spelade på piano.

Minnesstunden blev en jamsession med svängig musik, kaffe och tårta. Ni vet hur det kan bli på minnesstunder, när högtidligheten släpper och kaffet lossar tungans band kan det rentav bli lite uppsluppet. Så blev det nu. Och jag tror, jag vet att far skulle ha uppskattat arrangemanget. Far fick en värdig, ärlig och stämningsfull begravning.

Nästa dag tog vi blommorna, som begravningsentreprenören samlat ihop, och körde till Nykarleby gravgård och lade dem på familjegraven. Efter kremeringen ska far enligt hans egen önskan begravas i Nykarleby, hans barndomsstad och sommarstad.

Själv har jag i plånboken ett litet kort som Fritänkarnas förbund och Finlands humanistförbund har sammanställt och finns på www.siviilihautajaiset.fi. På kortet står det: ”Jag vill ha sekulär begravning. Jag önskar att alla till min död hörande arrangemang sköts utan religion och utan präst.”