Under min
tid som skolelev och under mina drygt trettio år som lärare har religionen haft
sin självklara plats i skollivet.
I folkskolan
ställde sig barnen på led och tågade in i festsalen med psalmboken i hand. Man
gick till morgonbön. Religionsundervisningen bestod av berättelser ur Bibeln
och planscher som kunde avbilda t.ex. Abraham som skulle till att offra sin son
Isak för att visa sin gudsfruktan. Jag minns hur jag våndades över Isaks öde.
Hur kunde en pappa göra så? Men Gud -
deus ex machina – räddade den stackars gossen i sista stund och jag blev
lättad, men jag funderade på vilken fruktansvärd upplevelse det måste ha varit,
rena skenavrättningen.
I samskolan
fortsatte den konfessionella religionsundervisningen. Ofta var det KSG som höll
morgonsamling. KSG var en oförarglig grupp ungdomar som knäppte på gitarr och
sjöng om Jesus. Kyrkohistoria var ämnet läraren försökte förmedla till oss
ointresserade elever.
Trettio år
senare var det Ny generation, en betydligt aggressivare grupp unga, trosvissa
kristna, som missionerade i gymnasiet genom bönelistor (listor över vilka
elever och lärare som gruppen skulle be för), handpåläggning och dans till
kristen musik.
Elever som
inte hör till något religiöst samfund kan välja livsåskådningskunskap i stället
för religion. I praktiken blir det sällan någon grupp, för det är så få som
väljer ämnet. När jag i tiden för min dotters räkning hörde mig för om man
kunde ha livsåskådning i högstadiet, fick jag veta att det kunde man, men jag
blev avrådd från att placera henne i livsåskådningsgruppen eftersom det i den
var bara invandrare. Jag blev ganska paff när jag fick det svaret. Dottern
själv ville inte skilja ur, så det blev vanlig religionsundervisning för hennes
del. Det har hon knappast tagit skada av, men hon blev trött på att alla
morgonsamlingar i högstadiet hade kristet innehåll. Min reflektion: När har man
någonsin tagit hänsyn till ateister och fritänkare?
Länge har
det varit lugnt vad gäller religionens roll i skolan, åtminstone i gymnasiet.
Någon enstaka morgonsamling hålls av en präst, några elever har bönestunder på
rasten och religionsämnet handlar mest om olika religioner. Hur undervisningen
går till vet jag inte; vi lärare har så liten inblick i varandras undervisning,
men det är nog inte som när jag gick i skolan och fick lära mig att
kristendomen var den enda rätta tron.
Med det
ökade antalet icke-kristna elever har politiker yrvaket börjat ifrågasätta religionen
i skolan och om den alls ska få synas på fester och avslutningar. Och så dyker
man ner på sommarpsalmen Den blomstertid nu kommer, fastän det finns så mycket
annat att kritisera, t.ex. att man håller en andakt på studentdimissionen,
vilket är fallet i Jakobstads gymnasium.
Att Den
blomstertid som vi alltid har sjungit på skolavslutningar på något sätt skulle
kränka en muslim eller icke-kristen kan jag inte förstå. Visst sjunger man i en
vers om ”Guds godhets rikedom” och om att vi ska besinna hans nåd som räcker
året om, men det får man ha överseende med som icke-kristen och icke-troende.
Psalmen hör till vårt kulturarv och väcker en känsla av frihet inför det
stundande sommarlovet. Ingen mänska, vare sig hen är muslim, buddhist eller
ateist kan känna sig kränkt för att den sången och andra traditionella sånger
sjungs under högtider, även om de har ett kristet budskap. Inte ens jag.
