Jag skulle
kunna skriva om hur jätteskönt mitt sommarlov ska bli. Jag skulle kunna skriva
om blåbär med socker och kylskåpskall fil. Jag skulle kunna skriva om doften av
Kung Liljekonvalje och om älskliga blommor små. Och om hur fönsterna öppnas mot
sommarnatten och om hur det fladdrar till i en tyllgardin.
Men jag
skriver om vemodet som fyller mig när jag återser den gamla sommarvillan som
sakta förfaller. Dörren skevar; man kan se dagern genom en springa. Träet i
verandan ruttnar, en planka gungar när man går på golvet. Uppe på vinden
lossnar bitar av kitt när man öppnar fönstren. Döda flugor och getingar ligger
i hörnen.
På tunet
står ladan som flyttades från en åker och byggdes upp någon gång på
sjuttiotalet. En massa bråte har samlats i ladan och det är dags att röja upp
bland gamla gummistövlar, fisknät som ingen använder längre, burkar med
intorkad målarfärg och förbrukade penslar.
Jag går
stigen ner till stranden där stickigt gräs breder ut sig över sanden. Viken
växer igen, vass och sjögräs tar över. Jag skulle vilja ta mig ett dopp, men
vattnet är brunt och sjöbottnen dyig; man sjunker ner till fotknölarna. I min
barndom var vattnet klart och bottnen räfflad sand som kändes behaglig mot
fotsulorna. Och hur vi simmade och plaskade i det grunda vattnet! Vi ritade i
sanden, gjorde solklockor och grävde djupa gropar ända till Kina. Föga visste
vi om vuxenlivets vedermödor. Vi var soliga barn av luft och ljus.
Nu leker
ingen på stranden. Ingen simmar i vattnet. Ingen gammal träbåt kommer töffande
och lägger till vid en av pålarna. Båten är såld, pålarna försvunna. Färgen
flagar på båthuset.
Vi sitter
runt kaffebordet på trädäcket och talar om allt som borde göras. Den gamla
villan borde rätas upp och verandan förnyas, dasset städas, båthuset målas.
Viken borde muddras, den sjuka björken huggas ner, gräset klippas . . . Det är
en evig och ojämn kamp att slåss mot naturen. Den vinner till slut.
Senare på
kvällen går jag upp från stranden och tänker som den store poeten att minnena
ser mig. Mina minnen sitter i stenarna, i tallarnas synliga rötter på stigen
och i det blommande blåbärsriset. Kvällssolen lyser på de höga furornas
stammar. Myggorna inar. Taltrasten flöjtar. Allting är som förr. Ingenting är
som förr.
