måndag 14 juli 2014

Världens största romance



 

Sommar är lästid. Mamma läser Haruki Murakami och fascineras av hans universum och avskyr våldet i hans böcker. Brorsan läser Thomas Piketty och tänker och analyserar. Svägerskan läser Neil Gaiman och förlorar sig i främmande världar. Dottern läser Richard Yates och vill inte att boken ska ta slut. Maken läser Torgny Lindgrens nyaste och tycker att den är läsvärd om än inte författarens bästa. Själv läser jag Karl Ove Knausgård och ler, våndas och gäspar.

Ingen av oss läser romance som lär vara den största genren inom skönlitteraturen just nu. I vintras hade Babel i SVT ett inslag om romance i USA där genren är så stor att man ordnar bokmässor som har enbart romance som tema. För ett par veckor sedan ägnades en hel timme i Radio Vega åt romance. Några kvinnor, alla i litteraturbranschen, diskuterade fenomenet och en svensk romanceförfattare försvarade genren och beskrev den som fängslande verklighetsflykt och menade att kvinnor vill läsa om kärlek och romantik, relationer och sex. Här följer ett smakprov ur en populär romanceförfattares bok:   
- Lek inte med mig, Jax. Det är under din värdighet.
- Under dig är precis där jag vill ha dig.
Jag hade vetat att han skulle säga så om jag gav honom tillfälle till det, men jag var tvungen att höra det. Jag var tvungen att höra det från honom själv. När det gällde sex var han rakt på sak, sensuell och naturlig som ett djur. Jag älskade det eftersom han lockade fram samma sidor hos mig. Ivrig. Omättlig. Ingen annan hade fått mig att känna mig lika tillfredsställd.
                                                                                                      

Vad är den här textsnutten annat ett exempel på en dialog och ett språk som är fyllt av klichéer? Likheten mellan romance och alla de teveprogram med kärlek som tema, t.ex. Kärlekskoden och Bonde söker fru, är uppenbar. Både böckerna och programmen är lättsmälta, billiga och fördummande.

Det är kvinnor som läser romance. Och det är massor av kvinnor som läser de romantiska berättelserna. Varför? Vad jag kan förstå befäster romancehistorierna den gamla tanken om att kvinnan längtar efter mannen som ska svepa henne med i ett kärlekens lyckorus, ta henne i besittning och beskydda henne och deras avkomma. En del menar att denna längtan är nedärvd och ofrånkomlig. Men den tanken har vi väl övergett för länge sedan, eller? Hur som helst måste det finnas något i romanceböckerna som vädjar till kvinnors känslor och får dem att drömma om himlastormande passion. En annan förklaring till romanernas popularitet är att  de inte kräver någon tankeverksamhet att tala om. Man behöver inte anstränga sig när man läser dem. Det är bara att gapa och svälja.

Att kritisera folks läsvanor och att avfärda en hel genre som dålig och rent av strunt gör man inte ostraffat. Nuförtiden verkar det som om all läsning, vare sig lektyren består av romance, deckare eller s.k. kvalitetslitteratur, bör bejakas. Det gäller också ungdomars läsning eller snarare brist på läsvana. Många säger t.o.m. att det inte gör någon skillnad vad de läser bara de läser. Det är en fråga att återkomma till.

En lektion tog jag mig till att kritisera en bok i den omtalade genren, en ofta läst bok, som en flicka hade läst och presenterat för klassen. Efter lektionen kom hon fram till mig med tårar i ögonen och förklarade hur fel jag hade och hur orättvis jag var i min kritik. Då fick jag mig en tankeställare. Vem är jag att komma med pekpinnar?