onsdag 21 januari 2015

Konsten att slå dank


 

Jag har befunnit mig i ett välsignat tillstånd i sju månader. Jag har varit alterneringsledig hela hösten, men nu är det slut på det roliga.

För att kunna anhålla om alterneringsledighet måste man ha jobbat i minst sexton år och varit anställd hos samma arbetsgivare i minst tretton månader. Man kan vara ledig minst 100 dagar och högst 360 dagar. Den som vikarierar för den lediga ska vara arbetssökande. Den skattepliktiga ersättningen är 70 % eller 80 % av den dagpenning som man skulle få som arbetslös, beroende på hur länge man arbetat.

Att vara alterneringsledig är ett utmärkt sätt att ta en välbehövlig paus för den som har jobbat länge och en bra möjlighet för en arbetslös att få ett längre vikariat och kanske få in en fot på en framtida arbetsplats.

När man ska vara ledig en längre tid får man ofta svara på frågan vad man ska göra under sin ledighet. Det är som om folk skulle vänta sig att man ska gå på kurser, resa, uträtta stordåd eller i alla fall åstadkomma något. Men mitt svar på frågan har varit: Ingenting särskilt. Ingenting särskilt har inneburit att jag har läst och begrundat, motionerat rätt flitigt, skött om hus och hem, tillbringat tid med min mor. Det bästa av allt har varit att jag fått rå om min tid, slå av på takten och njuta av långa förmiddagar utan stress och kvällar utan förberedelser för nästa dag. Varje morgon när jag vaknat har min första tanke varit: Jag är ledig!

I början kände jag mig lite skyldig; här går jag ledig medan mina kollegor arbetar, dessutom får jag betalt. Så djupt rotad är iden om att man ska göra rätt för sig att man kan vara skuldmedveten för att man inte jobbar. Dock, efter halva ledigheten hade jag blivit så van att slå dank att jag inte ägnade jobbet en tanke.

Tankarna har i stället kretsat kring mig själv, mitt liv, mina relationer och vad jag vill. Det är lätt hänt att man blir en smula introvert i det välsignade ledighetstillståndet. En insikt har jag kommit till. Jag skulle utan vidare kunna vara ledig resten av livet. Jag har varit lärare i trettiofyra år. Det är en lång tid. Nya krafter får gärna ta vid. Eleverna är betjänta av alerta lärare som behärskar tekniken, nu när hela skolan ska digitaliseras och en stofil som jag har svårt att lära sig och ta till sig allt det nya.

En gång i världen var jag en ung, progressiv pedagog. Nu är jag en bakåtsträvande surgumma som tycker att tekniken tagit över och nästan blivit ett självändamål. Å andra sidan har jag lång arbetserfarenhet som jag har stor nytta av när jag kliver in i lärarrollen.

Ledigheten gav mersmak. Jag kommer att trivas förträffligt som pensionär, tror jag, om jag lever och har hälsan, som man ska säga i min ålder. Pensionsåldern höjs hela tiden och det var sista chansen för mig att vara alterneringsledig. Jag är glad att jag tog den chansen nu när jag just har inlett mitt sextionde levnadsår

 Jag gick faktiskt på en kurs i höstas. Den hette Hur man använder en iPad.