Jag har befunnit mig i ett välsignat tillstånd i sju
månader. Jag har varit alterneringsledig hela hösten, men nu är det slut på det
roliga.
För att kunna anhålla om alterneringsledighet måste man ha
jobbat i minst sexton år och varit anställd hos samma arbetsgivare i minst
tretton månader. Man kan vara ledig minst 100 dagar och högst 360 dagar. Den
som vikarierar för den lediga ska vara arbetssökande. Den skattepliktiga
ersättningen är 70 % eller 80 % av den dagpenning som man skulle få som
arbetslös, beroende på hur länge man arbetat.
Att vara alterneringsledig är ett utmärkt sätt att ta en
välbehövlig paus för den som har jobbat länge och en bra möjlighet för en
arbetslös att få ett längre vikariat och kanske få in en fot på en framtida
arbetsplats.
När man ska vara ledig en längre tid får man ofta svara på
frågan vad man ska göra under sin ledighet. Det är som om folk skulle vänta sig
att man ska gå på kurser, resa, uträtta stordåd eller i alla fall åstadkomma
något. Men mitt svar på frågan har varit: Ingenting särskilt. Ingenting
särskilt har inneburit att jag har läst och begrundat, motionerat rätt flitigt,
skött om hus och hem, tillbringat tid med min mor. Det bästa av allt har varit
att jag fått rå om min tid, slå av på takten och njuta av långa förmiddagar
utan stress och kvällar utan förberedelser för nästa dag. Varje morgon när jag
vaknat har min första tanke varit: Jag är ledig!
I början kände jag mig lite skyldig; här går jag ledig medan
mina kollegor arbetar, dessutom får jag betalt. Så djupt rotad är iden om att
man ska göra rätt för sig att man kan vara skuldmedveten för att man inte
jobbar. Dock, efter halva ledigheten hade jag blivit så van att slå dank att
jag inte ägnade jobbet en tanke.
Tankarna har i stället kretsat kring mig själv, mitt liv,
mina relationer och vad jag vill. Det är lätt hänt att man blir en smula
introvert i det välsignade ledighetstillståndet. En insikt har jag kommit till.
Jag skulle utan vidare kunna vara ledig resten av livet. Jag har varit lärare i
trettiofyra år. Det är en lång tid. Nya krafter får gärna ta vid. Eleverna är
betjänta av alerta lärare som behärskar tekniken, nu när hela skolan ska
digitaliseras och en stofil som jag har svårt att lära sig och ta till sig allt
det nya.
En gång i världen var jag en ung, progressiv pedagog. Nu är
jag en bakåtsträvande surgumma som tycker att tekniken tagit över och nästan
blivit ett självändamål. Å andra sidan har jag lång arbetserfarenhet som jag
har stor nytta av när jag kliver in i lärarrollen.
Ledigheten gav mersmak. Jag kommer att trivas förträffligt
som pensionär, tror jag, om jag lever och har hälsan, som man ska säga i min
ålder. Pensionsåldern höjs hela tiden och det var sista chansen för mig att
vara alterneringsledig. Jag är glad att jag tog den chansen nu när jag just har
inlett mitt sextionde levnadsår
Jag gick faktiskt på
en kurs i höstas. Den hette Hur man använder en iPad.