När vi i min
generation var unga ville vi förändra världen. Vi trodde att vi kunde förbättra
världen. Vi ville gå ut och måla hela staden röd. Det finns fortfarande mycket
vi skulle vilja förändra, men vi har insett att det inte går.
Jag har för
länge sedan resignerat och kommit till insikt om att jag inte kan göra något åt
rådande förhållanden. Visst kan jag protestera ibland, men protesten faller
oftast platt och leder ingenvart. Visst kan jag ställa till bråk ibland, men
jag ångrar mig efteråt och får ge mig. Det betyder inte att den upproriska
tonåringen inom mig är helt avsomnad, nej, hon lever och reagerar på orättvisor
och missförhållanden, även om hon har blivit ganska tyst och lärt sig att välja
sina strider.
Det finns
många fakta och företeelser som verkar vara hopplösa att förändra.
Det går inte
att ändra på det faktum att vi får en borgerlig regering där sannfinländarna ,
som jag tycker illa om, ingår. Jag kan inte göra något åt att Vladimir Putin är
en egenmäktig despot, inte heller rår jag på alla andra maktfullkomliga ledare
som regerar här i världen. Jag kan inte ändra på den politik som strävar efter
evig tillväxt. Vad kan jag göra åt att vi håller på att förstöra vår jord? Inte
så mycket. Jag försöker leva miljövänligt fastän jag vet att mina
ansträngningar är som en droppe i havet. Jag kan inte stärka svenska språkets
försvagade ställning i vårt land (fast jag gör så gott jag kan).
Jag kan inte
påverka folks överdrivna alkoholkonsumtion. Jag kan inte göra något åt att
mänskor till och med på fester sitter försjunkna i sina telefoner och låter
förstå att det som händer i cybervärlden är viktigare än mänskorna omkring.
Minst lika
svårt som att ändra på världens gång är det att ändra på sig själv. Alla vet
hur jobbigt det är att få bukt med dåliga vanor och förändra sin livsstil. I
början av veckan har man goda föresatser; man ger sig själv löften om en
sundare livsföring, skriver göra-listor och planerar: den här veckan ska jag
äta hälsosamt, motionera minst tre gånger, lägga mig tidigt, vakna utsövd och
full av energi ta itu med dagens göromål, se positivt på arbetet och ha vänliga
veckan.
Har man
lyckats med allt detta när fredagen kommer kan man vara nöjd. Vi vet att det
inte är lätt. Man måste uppbåda hela sin viljestyrka för att cykla iväg till gymmet
eller för att sluta äta godis. I mitt fall är det allt eller intet som gäller
och det skulle jag vilja ändra på. Har jag en Fazers blå i skafferiet har jag
plötsligt ätit upp det mesta av den, trots att jag hade tänkt ta bara en rad.
Ännu svårare
än att bli kvitt dåliga vanor är att kunna tänka om. Man fastnar lätt i ett tankemönster och man håller benhårt
fast vid sitt eget sätt att se saker.
På en punkt
har jag ändrat inställning. Som världen ser ut idag är jag inte längre säker på
att total pacifism är möjlig, vilket jag trodde förr. När militanta fanatiker,
som i religionens namn rövar, plundrar och våldtar, slår till, hjälper det inte
att vända andra kinden till och vifta med fredsflaggan. Man måste slå tillbaka.
Mina
chokladvanor har jag inte kunnat ändra på, men gudarna ska veta att jag har
försökt. Jag kan inte ta bara en bit.
