onsdag 26 augusti 2015

Att cykla är nödvändigt


 

En gång varje sommar vill jag cykla från Briggvägen i Jakobstad till den gamla sommarvillan på Andrasjö strandväg i Nykarleby. Den 23 km långa cykelturen gör jag helst ensam, för ingen orkar hålla jämn fart med mig, jag cyklar nämligen långsamt på min gamla präktiga velociped med breda däck. Jag sitter upprätt och trampar i maklig takt, ser mig omkring och lägger märke till blommor och träd, fåglar och insekter – och bilar.

Bilar i en aldrig sinande ström svischar förbi mig och min cykel. Några chaufförer saktar in och svänger ut lite grann när de kör förbi mig, medan andra, de flesta faktiskt, inte bryr sig om en cyklist som förirrat sig ut på vägen, utan de kör så nära, så nära. Vad har hon här att göra? föreställer jag mig att de närgångna bilförarna tänker då de kör så tätt intill mig att de närapå nuddar styrstången och jag får hjärtat i halsgropen och ropar något fult efter dem, vilket de inte hör, förstås. När stora långtradare och lastbilar brummar förbi sugs jag nästan med i vinddraget efter dem. Det känns inte tryggt. En buss körde en gång så nära mig att bussidan tog i styret. Då blev jag riktigt rädd. Jag ska fästa en lång stingpinne försedd med en vass metalludd i änden på min cykel. Kanske bilförarna tar ut svängen när de ser mitt vapen, för jag vet att bilägare är mycket rädda om lackeringen. Förresten har jag all rätt att cykla på landsvägen.

Att färdas med cykel kräver att man är vaksam och alert i trafiken. Det händer alltför ofta när jag ska över gatan eller vägen att en bil stannar vid övergångsstället och jag får gå bara för att hejdas av en annan bil som pilar förbi bilen som har stannat för mig. Så får man väl inte göra! Jag blir så arg att jag visar fulfingret eller åtminstone blänger ilsket på den som sitter bakom ratten i bilen som inte stannar.

En sak som jag inte förstår är varför bilarna inte kan stanna när jag kommer med min fullastade cykel till en korsning. Är det så svårt att sakta in och stanna en bil? Jag är säker på att det är jobbigare för mig att bromsa och stiga av cykeln med alla kassarna.

När jag var ung och militant var jag mot privatbilism. Jag tänkte mig ett samhälle där alla gick, cyklade och åkte kollektivt. Jag förbannade bilarna som gjorde mänskorna förslappade  och spydde ut farliga avgaser. Bilar som gick på tomgång kunde jag sabotera genom att täppa till avgasröret med foten, eller så knackade jag på vindrutan och bad den som satt i bilen att stänga motorn.

Idag är jag inte lika militant, men jag hävdar fortfarande cyklisternas och fotgängarnas rätt i samhället.

På min väg till Nykarleby svänger jag in på cykelvägen som löper mellan Gästgivars och Karby. Jag njuter av tystnaden och ensamheten. I Sundby tar jag en kort drickpaus och fortsätter min färd, samlar mig inför den sista biten på landsvägen där jag måste gå i närkamp med bilarna igen. Vart ska alla? frågar jag mig när bil efter bil susar förbi. Alla har knappast en gammal sommarvilla på Andrasjön.

Solen skiner, himlen är intensivt blå, det är sommarens vackraste dag. Snart ser jag vattentornet och känner Nyko-lukten som slår emot mig när jag närmar mig staden. Sedan är det bara att cykla ner till Andrasjön och berätta för mamma, som väntar på mig i villan, om de hänsynslösa bilisterna och om hur skönt det är att cykla.

Dagen därpå cyklar jag tillbaka till Jakobstad. Då är det samma historia fast tvärtom.