Ideologier
som engagerade mig i min ungdom, när jag inte tänkte på pojkar och kläder, var
pacifism, feminism och vegetarism. Det var den sistnämnda som engagerade mig
mest under en period i tjugoårsåldern. Att vara vegetarian innebar för mig inte
bara att inte äta kött, utan också att leva sunt.
Min luddiga
tanke var att om alla mänskor levde hälsosamt skulle det förutom vara nyttigt
för allas hälsa, också gynna hela världen och jorden. Jag läste en bok av
waerlandismens fader, Are Waerland, som påstod att vi inte har med sjukdomar
att göra utan med livsföringsfel. Boken hade titeln Hälsans utvalda folk. Bara
titeln avslöjar den fascistoida filosofi som författaren gav uttryck för i
många av sina böcker. Waerlands inflytande på hälsorörelsen är bortglömt idag
och lika bra är det, även om en del levnadsregler som han förespråkade lever
kvar i idén om att motion i friska luften är sunt. ”Sol, luft, vatten och
lämplig föda skapar friska och glada människor”, var en annan trosviss
Waerland-sanning. Citatet återfanns på kruskapaketet som innehöll ingredienser
till den grova gröt som hälsogurun lanserade och som jag åt när jag var
övertygad hälsokostare, som det hette på den tiden.
Från
hälsoideologin var steget inte långt till ekosofen Pentti Linkola och hans
ekofascism, för vad annat kan man kalla de idéer han står för? Linkolas
miljötänk påverkade mig och jag tyckte att han hade rätt när han menade att för
att rädda vår planet måste vi bli färre mänskor som tär på naturen. Linkola
hade ett visst genomslag på 80-talet och blev uppmärksammad för sina böcker och
föreläsningar. Hans lösningar på miljöproblemen är långt ifrån humana när han
bl.a. hävdar att krig är bra för att det minskar jordens befolkning.
Nu när jag
har mera perspektiv på livet och världens gång tar jag naturligtvis avstånd
från de båda profeterna och deras minst sagt tvivelaktiga filosofier. Deras
värderingar skiljer sig markant från den livsåskådning och de ideal som jag
försöker vara trogen och som ryms inom humanismen. Ingen religion, ingen tro,
inga profeter övertygar mig. Ungdomens entusiasm och tvärsäkerhet är borta.
Visst saknar jag den ungdomliga glöden ibland och jag undrar ofta vilka
ideologier som engagerar dagens unga. Har de några ideal alls? Det ser ut som
om de skulle sakna engagemang i annat än sina telefoner. Världen ser annorlunda
ut än vad den gjorde på 70- och 80-talet, men än finns det mycket att göra och
kämpa för.
Jag vill
gärna veta var folk står ideologiskt, inte minst vilka värderingar våra
förtroendevalda har. Vår statsminister tycks ha en sak i huvudet:
nedskärningar. Han uppmanar oss alla att vara fosterländska, ta fram vår sisu
och få Finlands ekonomi på fötter genom att spara, men han har inte lyckats
skapa ett vi bland folket i den här frågan. Tvärtom. Hur skulle det kunna
uppstå någon gemensam sparvilja när sparkraven drabbar folk orättvist?
Regeringen kunde börja med att klämma åt skattesmitarna. Kläm åt de giriga som
styr sina vinster och sitt kapital till skatteparadisen i stället för att kräva
att de som redan har det knapert ska avstå från sina förmåner!
Har
statsministern, har regeringen någon ideologi? Björn Sundell undrar i en
kritisk artikel i Hufvudstadsbladet 13.9 varför regeringen inte behandlar de
ideologiska frågorna. Det undrar jag också. Tänk om det är så att de ingen
ideologi har, eller om det är så ”att de som styr oss inte vill visa vilka
värderingar som styr dem”, som Sundell frågar sig i sin artikel.
Redan på
60-talet talades det om ideologiernas död. Det finns ideologier som inte är
värda att överleva och efterlevas. Man måste överge gamla och unkna ideal. För
mig kan vi gärna glömma waerlandismen och linkolaismen och andra obskyra
ideologier. Men utan visioner och ideal kommer vi inte långt.
