”God morgon,
allihop! Idag står argumentationsanalys på programmet. Har ni tänkt på att...”
Knack, knack på dörren. En försenad elev. Jag börjar på nytt. Efter någon minut
ramlar nästa försenade elev in i klassrummet. Jag tar sats och går vidare.
Efter ännu ett par förseningar börjar jag bli ganska irriterad och får
anstränga mig för att inte tappa fattningen. ”Försök komma i tid”, tjatar jag.
Småningom
lägger sig lugnet, eleverna läser en text och börjar analysera teser och argument.
Vi får i gång en intressant diskussion, om allt går som jag planerat, vill
säga.
Det går en
massa tid till lektionsplanering. Jag letar texter som jag tror kan engagera
eleverna. Nu har de fått en sådan text och jag pepprar dem med frågor. Ingen vill
diskutera. Det blir platt fall. Jag får föreslå svaren själv. När jag ställer
en enkel fråga, vänder mig till en elev och det omedelbara svaret är ”Jag vet
inte”, blir jag smått förargad, men måste hålla tand för tunga så att jag inte
säger något dräpande. Jag försöker febrilt hitta en annan infallsvinkel och
ställa frågan på ett annat sätt. Här gäller det att uppträda som en anka – vara
lugn på ytan, men paddla som en jävel under vattnet, som min kollega brukar
säga. Det hjälper inte. När tillräckligt många elever har ryckt på axlarna och
sneglat på sina telefoner i stället för att fundera över frågeställningen,
brister det för mig och jag uppmanar eleverna att tänka och använda det de har
under mössan. Jag kunde ha bitit tungan av mig, för så får en lärare inte säga.
Vad jag tänker är ännu värre: det är modernt att vara korkad. Efter en sådan lektion känner jag mig
misslyckad och vill bara strunta i allt, i eleverna, texterna och
studentexamen. Det är då jag märker att glappet mellan mig och ungdomarna är
stort och kanske omöjligt att överbrygga.
En annan
lektion kan vara alldeles annorlunda. Eleverna är med på noterna, åtminstone
några av dem, och vi har en livlig diskussion. Någon kan komma med en synpunkt
som får de andra att reagera och som ger mig något att tänka på. Vi diskuterar
ålder och utveckling. En elev konstaterar att i hens ålder händer det mycket
och man utvecklas i snabb takt. Slutar man utvecklas när man är medelålders?
undrar hen. Vilken bra fråga! Det händer att jag blir så ivrig att jag börjar
raljera och säger sådant som jag sedan ångrar. Jag blir provocerad och
provocerar tillbaka. Då tänker jag att eleverna berättar hemma vad deras knäppa
moddelärare har sagt.
Det är inte
lätt att vara lärare. Förutom att jag ska förbereda lektioner, undervisa,
korrigera skrivningar och försöka väcka elevernas intresse för litteratur och
läsning, vilket ibland känns som ett dödfött företag, ska jag följa läroplanen.
I den är målen hög ställda och oftast långt ifrån den verklighet som råder i
klassrummet.
Mitt mål med
min undervisning är att få eleverna att upptäcka språkets möjligheter, att göra
dem medvetna om sitt och andras språk, att lära dem att uttrycka sig både
muntligt och skriftligt och, som sagt, inspirera dem att läsa god litteratur.
För jag vet att läsning berikar livet, utvidgar ordförrådet och stimulerar
intellektet.
I en kurs
brukar jag ägna en lektion åt mina egna favoritförfattare, bara för att så ett
litet, litet frö i eleverna, ett frö som kanske gror och bär frukt någon gång.
Så en dag hände det som gör mitt arbete värt mödan, utom lönen förstås. Jag
stod i skolbiblioteket och plockade böcker i hyllan. En pojke kom och frågade
om en roman av Marcel Proust fanns i skolans boksamling. ”Nej tyvärr, men du
får låna mitt exemplar”, svarade jag. Det ville han. En vecka senare
returnerade han boken och jag frågade vad han tyckte om den. Han sa att han
fann den läsvärd och njutbar. Jag kunde ha kramat honom, men gjorde det inte,
för så får en lärare inte göra.