När julen är
överstökad och helgerna är förbi känner jag ett styng av saknad. Så har det
alltid varit och när jag var liten liknade saknaden nästan sorg; jag kunde
börja gråta vid tanken på att julen var slut och att det var ett helt år till
nästa jul.
Idag är det
både med saknad och lättnad jag ser tillbaka på julen som har varit.
Jag tycker
om julen, stämningen och stöket, även om förberedelserna och julklapparna har
reducerats till ett minimum. Vissa traditioner håller jag ändå hårt på:
julgran, trohoppochkärlek, stjärnan som far tillverkat, musiken och maten.
I julas var
det som om den där äkta julstämningen inte riktigt ville infinna sig. Kan det
ha berott på snöbrist, tidsbrist, brist på förväntan och entusiasm? Kan det ha
berott på att jag inte kunde slappna av från tanken på jobbet, trots ett långt
jullov? Kan det ha berott på att jag inte kunde innesluta mig i julmyset så som
jag kunde förr, utan att bry mig om vad som hände i världen? Medierna lämnar
mig inte i fred och jag kan inte stänga av nyhetsflödet och den dystra
verklighet som tränger sig på.
Det är en
viss lättnad jag känner när julen är slut. Jag kan inte längre göra något åt
att det inte blev som jag hade velat – det blev jul ändå, fastän jag inte
skickade några julkort, fastän jag inte bakade fruktkakan som jag brukar,
fastän det inte blev som min barndoms jular då julafton var årets längsta och
mest spännande dag, då snön knarrade under fötterna på juldagspromenaden och då
vi samlades på annandagens släktkalas.
Nu är det
som vanligt igen med tidiga morgnar, jobb och stress. Fast egentligen välkomnar
jag rutinerna och vardagen; det är ju i den vi lever våra liv och måste stå ut
med och acceptera – bonjour tristesse!
Nästa jul
ska bli bättre, då ska jag ha tid att förbereda och invänta julen flera veckor
i förväg. Jag ska ha tid att känna stämningen, inte som julen 2015 som bara kom
och gick utan att jag hann med. I min nostalgiska fantasi ser jag för mig en
gammaldags skoljulfest med teater och julsånger, med polonäs och ringlekar där
räven raskar och granen står grön i stugan. Det är bara att inse, säger jag
till mig själv, när jag plockar bort tomtar och annat pynt som känns inaktuellt
redan på nyårsdagen: den tiden är definitivt förbi. På 2000-talet är det
julfest med elektronisk dunkmusik, filmsnuttar och lekar där man ska använda
smarttelefonen. Jag har svårt att vänja mig vid det moderna konceptet.
En sak är
som förr, nyårskonserten med Wienfilharmonikerna. På årets första dag sitter
jag i tevesoffan och lyssnar på de smäktande Straussvalserna, klappar händerna
till Radetzkymarschen och tittar på blomsterprakten i Musikvereins gyllene sal
och de underbara vyerna från Salzburg. Jag måste bara få hänge mig åt det
vackra och det sköna ibland. Mitt i konserten blir jag bryskt avbruten av min
man som informerar mig om IS:s senaste hemskheter. Världen har inte blivit
bättre fast det är 2016, tänker jag, och varför skulle den det?
