Det blev
många kära återseenden och kramar på skolgården en julikväll i somras när vi
som tog studenten för fyrtio år sedan sammanstrålade för en återträff.
En del kände
man inte igen, men efter en stund gick det upp ett ljus. Det var ju Gun och
Anki, Håcki och Lars-Ove, för så hette flickorna och pojkarna på den tiden.
-Hej, så
roligt att se dig! Det var länge sedan. Du är dig lik, sa vi till varandra.
Somliga var
sig faktiskt väldigt lika; samma temperament, samma utstrålning som för fyrtio
år sedan, bara mycket klokare och säkrare. De flesta hade fått en värdighet och
till och med en pondus som de naturligtvis inte hade som 18-19-åringar. De
blyga hade blivit mer öppna och pratsamma, de malliga mer ödmjuka och de som
var annorlunda hade blivit vanliga, eller kanske kunde vi nu uppskatta
annorlundaheten på ett annat sätt.
Av dem som
blev ihop i gymnasiet var det bara ett par som fortfarande höll ihop. De forna
flick- och pojkvännerna såg på varandra med en viss munterhet och ett visst
milt samförstånd - det var då det.
Alla hade
förstås blivit äldre och rynkigare och en och annan hade lagt på några extra
kilon. Trots förändringar och förvandlingar som tiden utsätter oss för, såg jag
mina gamla skolkamrater sådana som de var då för länge sedan. Bakom flinten och
tanthullet fanns de alla, det gamla gänget, och jag berördes och rördes vid
tanken på hurdana vi var då det begav sig, förvirrade och sårbara, tillika som
vi var tvärsäkra och kaxiga, och hurdana vi är nu, kanhända desillusionerade
och luttrade, men massor av erfarenheter rikare.
Det rådde en
varm och hjärtlig stämning den regniga sommarkvällen på Segelpaviljongen där vi
firade vårt studentjubileum. Vi ägnade oss åt minnen, skrattade när vi mindes
våra upptåg och vår påhittighet. Vi kom ihåg hur förskräckta lärarna blev när
vi hade en långhårig pojke att iklä sig särk och luciakrona och skrida in i
festsalen. Vi mindes den bävan vi kände inför delgivningen av
studentexamensresultaten. Skulle man klara finskan? Hur gick matte?
För tjugo år
sedan hade vi också en träff och då handlade det mest om arbete och barn,
eftersom många av oss var mitt uppe i familjelivet och karriären. Då visade vi
bilder på barnen för varandra och berättade om våra jobb och strävanden.
Nu var det
mer avslappnat och prestigelöst – vi hade kommit så långt i livet att vi inte
brydde oss om att prata jobb, och de flesta som var föräldrar hade utflugna
barn, några var rentav mor- och farföräldrar. Ingen skröt om sina barns eller
sina egna framgångar. Det var i stället pensioneringen som hägrade, en del
befann sig redan i det efterlängtade tillståndet och njöt av att ha arbetslivet
bakom sig.
Mot slutet
av kvällen diskuterade vi en eventuell återträff om tjugo år om vi då lever och
har hälsan. Hur gamla vi kommer att vara då iddes vi inte tänka på.
Vem paret
var som fortfarande håller ihop var? Det var, det är min man och jag. Vi blev
båda student 1975.
