"Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord/ står min hembygd och hälsar mig glad,/ var mig hälsad! - Men var är min faders gård,/ det är tomt bakom lönnarnas rad", sjunger Mando Diao som har gett ut ett album med tonsättningar av dikter av Gustaf Fröding.
Nu var det inte en smak eller en doft som berörde mig så djupt, utan orden och melodin. Fröding diktar om hur han återser hembygden och hur allt är som förr men ändå inte eftersom hans far och hans hus inte längre finns där.
Men hur är det med vår syn på hembygden?
Många av oss har en ambivalent hållning till platsen där vi är födda och uppvuxna. Många vill bort så snart de gått ut skolan, bort, särskilt om platsen är en liten ort, från småstadens eller byns småskurna liv och mänskor. Många återvänder ändå när de utbildat sig, bildat familj eller när de går i pension. Något måste det vara som lockar och drar fastän en del talar om hembygden som hemsoporna, ett ord som jag uppfattar som nedsättande och som förråder ett visst förakt för hembygden. Och det är just det föraktet som finns i ambivalensen inför sådant som hemorten står för. Ett stänk av förakt erkänner jag att jag också hyser för till exempel den inskränkta mentaliteten, för den (fri)religiösa dominansen som råder i mina hemtrakter, eller för lokala tillställningar och företeelser såsom artisteri, amatörteater och illa skrivna texter i de lokal tidningarna och böcker utgivna på egna förlag. Det är sådant som jag när jag är i främmande land kan tycka att är pittoreskt och intressant.
Oberoende av hur vi förhåller oss till hembygden är vår identitet delvis sprungen ur den. Jag är österbottning, det är en del av min identitet, men det är jag inte speciellt stolt över. Jag är österbottning för att jag är uppvuxen, lever, bor och arbetar här. Det viktiga är att jag har en plats på jorden, en plätt som jag trivs på och som är min. Har man bott länge på samma ort eller till och med i samma hus, är ens känslor för det stället naturligtvis starkare än om man har flyttat runt och bott på många olika platser i sitt liv.
För den hemvändande utomlandsboende mänskan är det framför allt tryggheten, språket och naturen som väcker varma känslor för hembygden. Lyckan att återse sin barndoms landskap är ändå sällan ogrumlad. "Det känns som om tiden har stått stilla, som om jag aldrig varit borta, och jag kommer tillbaka till den jag var innan jag flyttade utomlands", konstaterar en vän som återvänder till Jakobstad varje sommar. Det är kanske just den man var man flydde ifrån och inte vill vara. "Men", fortsätter min vän, "det är ljuvligt att gå i de välbekanta kvarteren, att känna igen husen, att veta var varje sten finns på stigen i Hamnskogen. Jag känner mig nära jorden och jag känner i varje cell i min kropp hur präglad jag är av kulturen och naturen här."
Fröding uttrycker det så här i dikten Strövtåg i hembygden: "och här var det skugga och här var det sol/ och här var det gott om nattviol,/ den dungen var mig kär,/ min barndom susar där."
