onsdag 21 september 2016

Olika referensramar



 

I försöken att få mänskor att närma sig varandra säger vi att vi är lika, att vi mänskor är likadana var än vi kommer ifrån. Visst är det sant. Vi har alla samma fysiska och psykiska behov: mat, kläder, sömn, gemenskap, kärlek.

Vi tänker lika: alla bör åtnjuta de mänskliga rättigheterna, alla mänskor är lika mycket värda, alla har rätt till utbildning, alla tycker vi att vi ska måna om dem som har det sämre ställt, alla tycker vi att det är fel att döda - stopp - det börjar klinga falskt. Det finns många som tycker att de har rätt att döda andra mänskor i religionens och sin övertygelses namn. Vi kan hålla oss inom vårt lands gränser och konstatera att de styrande inte anser att utbildning är viktigt, tvärtom, de skär ner på studiestödet och minskar på stödet till universitet och högskolor.

Vi tänker inte alls lika. I vår livsåskådning och mänskosyn finns milsvida skillnader mellan oss, skillnader som kan vara svåra att överbrygga. Ändå menar jag att vi ska diskutera och jämföra olikhheterna och försöka närma oss varandra.

I mina elaka stunder tänker jag att världen är full av idioter. Jag förfäras och förundras över mänskor som har alldeles annorlunda uppfattning än jag. Hur kan någon tycka att tjurfäktning är intressant och försvarbar? Hur kan någon rösta på Donald Trump? Hur kan man gå klädd i burka? Hur kan man förneka förintelsen? Hur kan man tro på Gud?

Svaret är respekt och förståelse - men stopp - nu klingar det falskt igen. Jag kan varken förstå eller respektera förnekelse av holocaust, aldrig i livet kan jag respektera republikanernas presidentkandidat i USA. Jag kan respektera olika trosuppfattningar, men förstå, nej.

Olikhterna mellan mänskorna i min trygga, lilla värld beror mest på att vi har olika referensramar. De unga som jag umgås med dagligen, mina elever, har vuxit upp i en annan verklighet än den jag växte upp i. Glappet, för att inte säga generationsklyftan mellan oss blir allt tydligare ju äldre jag blir. För ungdomarna är den digitala verkligheten självklar, för mig är den ett mysterium. De läser fantasy, om de överhuvudtaget läser, jag läser aldrig fantasy. De lyssnar på musik som jag knappt skulle kalla musik, jag lyssnar på klassisk musik. De vill ha fart och fläkt, jag vill ha lugn och ro.

Exemplen på skillnader kunde bli många och är kanske bara krusningar på ytan; vi bor ju ändå i samma land, vi talar svenska och vi rör oss i stort sett i samma kulturella landskap. Vi har naturligtvis mycket gemensamt. Förhållandet är ungefär likadant som det skulle vara mellan mig och mina far- och morföräldrar. De skulle knappast känna igen sig i vår moderna tid.

Apropå olika referensramar. Mina afghanska elever har en helt annan bakgrund än jag och deras kurskamrater. Under lektionerna, när jag försöker bibringa dem kunskaper i mitt språk och min kultur, jämför och diskuterar vi likheter och olikheter mellan oss, och det visar sig rätt ofta att likheterna är lika många som olikheterna. Och trots våra olika kulturer kommer vi bra överens. Vi har nämligen något mycket väsentligt gemensamt: de har en stark och okuvlig vilja att lära sig svenska och min önskan att de ska lära sig svenska är minst lika stark.

Min unga kollega, som jag har haft som elev någon gång i forntiden, och jag diskuterade en Beatleslåt, den melankoliska och mångbottnade Blackbird. Den kände min kollega till, men när jag påpekade att låten finns på The White Album såg hon ut som ett frågetecken, men fann sig och kontrade snabbt med The Black Album, "visste du att det finns ett sådant med Metallica?" Metallica? Min tur att bli frågetecken. Därmed var diskussionen om olika referensramar initierad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar