I fredags deltog jag i en paneldiskussion under RUSK-festivalen. Rubriken för diskussionen lydde: Framtidstro eller apokalyps - synvinklar på profetior.
Det här är vad jag försökte säga:
Särskilt mycket framtidstro har jag inte, inte heller tror jag att jag kommer att få någon uppenbarelse om framtiden, och profetior har jag inga.
Jag funderar mycket på balansen mellan tro och vetande, mellan inbillning och sanning, mellan vidskepelse och förnuft. När jag tänker på framtiden är jag pessimist, för det verkar som om vetandet, sanningen och förnuftet har en ganska undanskymd plats i mänskors sinnen i vår tid. 1700-talets upplysningsfilosofer predikade förnuft och de hade en tuff match mot all den vidskepelse och fördomsfullhet som fanns då. Förr i världen var man religiöst tokig; det var mirakel, svettedukar, jungfrufödslar och andra religiösa stolligheter som folk trodde på.
Sådana märkliga uppfattningar och fenomen har kanske minskat, men fortfarande frodas övertro och pseudovetenskapliga idéer. Tänk bara på alla dessa konspirationsteorier och idiotier som sprids på obskyra sajter på nätet. Det är teorier om en judisk sammansvärjning, rasistiska ideologier, vaccinationsmotstånd med mera.
Tänk på alla dessa foliehattar som går omkring och tror på elektromagnetisk strålning och utomjordingar, eller de som tror att det finns molnmakare som försöker påverka klimatet och utövar tankekontroll och hjärntvättar oss.
Förstås lever många religiösa dårskaper kvar och nya kommer till. Det finns sekter vars medlemmar tror att jorden blev till för sextusen år sedan, sekter vars medlemmar vägrar ta emot blodtransfusioner fastän det skulle rädda deras liv, det finns sekter vars medlemmar begår kollektivt självmord. Det finns till och med män som tror att de kommer till paradiset och får sjuttiotvå jungfrur att förlusta sig med om de spränger sig själva i luften i den store gudens namn.
Alla de här uppfattningarna och idéerna tror jag delvis beror på en vilsenhet som vi känner inför utvecklingen i vår värld och på att vi nuförtiden får tänka friare än för hundra år sedan. Vi är inte bundna av kyrkan och religionen som förr styrde allt, även om många mänskor fortfarande tror blint på det som står i Bibeln och Koranen.
Nu finns det utrymme för olika teorier som folk anammar utan att tänka efter. Konspirationsteorierna uppfinns för att förklara och möjligtvis försvara mänsklighetens och kanske egna tillkortakommanden. Dessutom vill man tro på mirakel, man vill tro på övernaturliga krafter, man vill tro på ett liv efter döden. Här och nu räcker inte.
Jag kan förstå längtan efter och tron på något bättre, jag vill också att det ska bli bättre och tryggare att leva i vår värld, men inte genom uppenbarelser, inte genom övernaturliga krafter och inte genom döden.
Allt går att förstå och förklara, men vi förstår väldigt lite. Antagligen kommer sanningar att kullkastas och nya rön och upptäckter att göras. Men hur mycket vi än vet, hur mycket kunskap vi än tillägnar oss kommer vi alltid att fantisera och hitta på nya mer eller mindre konstiga teorier och förklaringar.
Det som gör mig pessimistisk inför framtiden är att jag är rädd för att sådana idéer som jag beskrivit och hänvisat till ska få för stort inflytande. Jag är rädd för att stolligheterna, som det redan finns för mycket av, ska bli fler och få allt stadigare fotfäste.
Förnuftet komer inte att segra.
Se där kom ändå en liten profetia.
