När man undervisar i sitt eget modersmål förstår man till fullo hur
intimt språk och kultur hör samman. Det är inte så som jag en gång trodde att
allt går att uttrycka på alla språk. Möjligtvis kan man förklara det mesta på
de flesta språk, men nyansskillnader och kulturella skillnader förblir just
skillnader och företeelser som kan vara svåra att översätta och förklara.
I min undervisning i svenska som andraspråk (S2) har min uppfinningsförmåga
och kreativitet satts på prov varje lektion. Bristen på läromedel är skriande.
Jag har varit tvungen att hitta på uppgifter, leta texter och lämpliga böcker
att läsa för en grupp om nio afghanska kvotflyktingar, som tillbringat största
delen av sitt liv i Iran innan de kom till Finland, och vars modersmål är dari,
en variant av persiska. Afghanerna gick först ett gymnasieförberedande
år med bl. a. tio kurser i svenska, för att sedan fortsätta i gymnasiet och gå
vanliga kurser i olika ämnen och kurser i svenska som andraspråk. Första året
komplicerades av att gruppen utökades med en kinesisk utbyteselev, som inte
kunde svenska alls och som knappast hade några ambitioner att lära sig, och en
vietnames som talade en ganska god svenska. Också de afghanska elevernas
kunskaper i svenska varierade. Där stod jag - läraren - och försökte hitta på
stimulerande uppgifter och lättlästa texter för eleverna att läsa och jobba
med.
Jag hade visserligen deltagit i fortbildningsdagar och gjort studiebesök
i skolor där man hade invandrargrupper och fått en del tips och insikter, jag
hade regelbundet haft stödundervisning för enstaka utlänningar, men när jag
första gången hade den lilla gruppen och skulle ha "riktiga" kurser
kände jag mig nervös och nästan handfallen. Hur ska det här
gå? tänkte jag. I klassen satt nio elever som skulle integreras i skolan och
samhället och det var jag som skulle lära dem svenska.
Eftersom jag är modersmålslärare och min håg står till skönlitterära
texter, jobbar jag mycket med dikter, noveller och romaner, vilket har fungerat
rätt bra, möjligtvis för att eleverna är äldre än vanliga gymnasieelever.
Jag har använt mig av lättlästa böcker och romaner som omarbetats och
skrivits på lättläst svenska. Den första boken gruppen läste var Katten i
Ediths trädgård av Birgitta Boucht. Författaren berättar om Edith
Södergrans liv på ett levande, och trots det enkla språket, intressant sätt. I
slutet av boken finns några välvalda dikter som eleverna läste med intresse.
Jag gjorde uppgifter och hittade också material på nätet. För att åskådliggöra
och konkretisera hade jag enkel rekvisita med mig; en gyllne ring, en spegel
och en solfjäder. Och eleverna fattade precis vad Lyckokatt handlar om.
Jag tror att de aldrig glömmer Edith Södergrans levnadsöde och dikter.
Andra böcker eleverna och jag har läst är bland andra lättlästa
versioner av Orgelbyggaren av Robert Åsbacka och Kjell Westös Där vi
en gång gått, som för övrigt ger en utmärkt inblick i Finlands historia.
Enligt läroplanen ska den tredje kursen, S2-3, ta upp klassiker och då blev det
Jane Eyre av Charlotte Brontë. Jag har beställt böckerna från Lärum
förlag där man har varit hjälpsam och tillmötesgående när jag har gjort
förfrågningar och beställningar. Skolan har finansierat inköpen med olika medel,
bl. a. med skobibliotekspengar och pengar ur stipendiefonder. Eleverna har fått
låna böckerna. En prenumeration på LL-bladet, Lättlästa bladet, har
kommit väl till pass, eleverna har fått varsitt exemplar av tidningen som
utkommer varannan vecka.
Sagor och barnböcker lämpar sig också för en grupp andraspråkselever. Vi
har läst Rödluvan och diskuterat synen på djur, lyssnat på Prokovjevs Peter
och vargen, som är en introduktion i klassisk musik och symfoniska
instrument, och som nu finns i bokform med tillhörande cd på vilken Mark
Levengood läser texten.
Tove Jansson är en bra representant för det genuint finlandssvenska.
Andraspråkseleverna har läst kapitel i Sommarboken, som också den ger
mycket att fundera på och diskutera, t. ex. relationen mellan farmorn och lilla
Sophia, sommaren och skärgårdskulturen som är så viktig för många finländare,
medan sådant för mina elever som bott länge i storstaden Teheran, förstås är
främmande.
Att arbeta med invandrarelever innebär mycket hemarbete och planering.
Man får ta i bruk hela sin arsenal av pedagogisk kunskap och påhittighet. När
jag har min grupp undervisar jag med hela kroppen; för att förklara verb som
hoppa, be, vädja, uttryck som himla med ögonen och tusen andra gör jag allt det
där för att illustrera. Jag hoppar, himlar med ögonen osv. För att försäkra mig
om att eleverna förstår frågar jag ofta vad det heter på dari och jag försöker
säga orden på deras språk, vilket brukar väcka munterhet. Jag tycker inte man
ska låtsas som om deras språk inte fanns. En lektion när Runeberg stod på
schemat fick eleverna i uppgift att övrsätta Den enda stunden till dari.
Det lät så vackert när de läste upp sina översättningar.
Min åsikt om undervisning i svenska som andraspråk är att man inte ska
göra det för invecklat. Man ska ta fasta på sådant som finns i närmiljön: göra
bibioteksbesök, diskutera lokala företeelser och sevärdheter och olika platser på den ort man
befinner sig på. Årstider och helger är tacksamma ämnen som inbjuder till prat
om seder och bruk.
Små rutiner är bra. En tid började jag varje lektion med ett ordspråk
som jag skrev på tavlan och förklarade tills eleverna förstod och de fick
diskutera om det fanns någon persisk motsvarighet. En dag skrev jag på tavlan:
"Du kan mer än du drömde om blott viljan räcker till." Vips var vi
inne på drömmar och var och en fick berätta vad de drömmer om att göra, om sina
framtidsplaner och önskningar. Med ett enkelt ordstäv kan man göra mycket;
förklara vilja som verb och vilja som substantiv, diskutera både dagdrömmar och
sovdrömmar.
Kort med bilder på olika föremål är mycket användbara. Man kan para ihop
sådana saker som hör ihop, lära sig ord, skriva orden och mycket mera. Flera
idéer har jag fått ur boken Framgång i språket - i praktiken (Löthagen,
Lundenmark, Modigh): storyline-övningar, textgenrer, bilder mm. som man får
använda som kopieringsunderlag. Många gånger har den boken varit min räddning.
I gruppen ägnar vi oss inte bara åt skönlitterära texter,
tidningsartiklar och bilder, ibland måste vi också traggla grammatik. Enligt
läroplanen ska varje kurs innehålla en grammatiksak och om jag inte annars bryr
mig så mycket om läroplanen brukar jag ta upp den grammatik som anbefalls. Det
har blivit verbböjning, adjektivböjning, adjektiv vs. adverb. Jag har också jobbat
rätt mycket med ordföljd som är något av det svåraste som finns i vårt språk
att komma underfund med för dem som ska lära sig svenska. Så här har jag gjort:
varje elev får ett kuvert med lappar som jag skrivit ord på, ett ord på varje
lapp. Uppgiften är att placera lapparna i rätt ordning så att de bildar
meningar. Enkelt och effektivt.
Inledningsvis klagar jag på att bristen på läromedel är stor. Våren 2016
fick jag via Lärum tips om ett nytt svenskt läromedel, Nya Språknyckeln
(Lennartson-Hokkanen & Odin)som jag beställde direkt från Studentlitteratur
i Sverige. Äntligen en vettig lärobok med en digital del med fyra års licens!
Nu har undervisningen underlättats, för Nya Språknyckeln är bra, den har
allt ett läromedel i svenska som andraspråk bör ha: utdrag ur kända svenska
romaner, sångtexter, ordlistor, öppna frågor, flervalsfrågor, grammatik,
uttalsövningar. I den digra digitala delen finns många övningar som eleverna
kan göra på egen hand. Alla texter finns upplästa, på rikssvenska förstås. I
Sverige har man ju integrerat utlänningar och undervisat invandrare i svenska
mycket längre än i Finland, och det är bara att konstatera, svenskarna kan sin
sak.
Det händer att vi blir ganska personliga under lektionerna i S2. Jag
berättar om min familj och mitt sätt att leva och jag märker att eleverna
lyssnar uppmärksamt, ställer frågor och berättar om sina liv. Det gäller
förstås att inte bli för personlig och privat, men jag tror att jag vet var min
gräns går, även om jag efter en del lektioner har tänkt att jag har sagt för
mycket. Å andra sidan tycker jag att man måste kunna bjuda på sig själv.
En annan sak som jag till en början funderade mycket på var hur långt
man kan gå i frågor om religion och kultur. Under årens lopp har jag kommit
fram till att man inte ska rygga tillbaka för svåra saker. Jag tror att det är
bra att vara ärlig och gå rakt på sak. Således har vi i gruppen diskuterat
islam, islamofobi, kvinnoförtryck, vi har till och med pratat om flickornas
hidjâb - huvudduk. Någon gång har det bränt till ordentligt, som den gången vi
diskuterade kvinnans ställning i äktenskapet och otrohet mellan makar. Vi var
av olika åsikter. Ändå hoppas jag att vi kunde respektera varandras
uppfattningar.
Då eleverna i gruppen är så få hinner man självklart med var och en på
ett helt annat sätt än i en grupp med 20-30 elever. Undervisningen blir
intensivare, man kommer varandra närmare. Man är mera mänska, helt enkelt. Det
har både för- och nackdelar, mest fördelar. Det positiva är att man som lärare
vidgar sina vyer, vilket förhoppningsvis också eleverna gör. Man måste vara
kreativ. Nackdelarna är desamma, det är ansträngande att hela tiden vara på
alerten, liksom man naturligtvis också är i vanliga klasser, men med invandrare
är det så mycket mer man måste tänka på. Ibland har jag känt mig alldeles
utpumpad efter en lektion i S2, men mer än någonsin har jag känt att jag har
gjort ett viktigt arbete. Jag ifrågasätter ofta min lärarroll och vad jag
egentligen håller på med. När jag undervisar andraspråkselever är min uppgift
solklar: att lära dem svenska.
I år räcker inte resurserna till för mer än en kurs i S2 i Jakobstads
gymnasium där jag arbetar. Andraspråksgruppen har krympt och nu är det bara fem
elever kvar. I fortsättningen ska de fem gå vanliga modersmålskurser. Både
eleverna och jag är ledsna. Dels kan läraren inte ägna dem samma tid och
uppmärksamhet som i en S2-grupp, dels kan man undra om det är rätt att frånta
dem möjligheten till relevant undervisning i svenska. Det är svårt att bedöma
andraspråkselever enligt S2-skalan då de inte får undervisning i S2. Jag är
övertygad om att det på lång sikt skulle vara lönsamt för samhället, ja, för
alla parter om de fem fick behålla S2-kurserna.
Och om jag får vara egoistisk: i
trettiofem år har jag varit lärare och hunnit, ärligt talat, bli ganska trött
på mitt värv. Svenska som andraspråk har gett mig en kick i jobbet. Jag har
känt glädje i att undervisa. S2 har blivit min grej.
Det förstod jag inte minst i våras på skolavslutningen då jag fick ett
kort av en av de afghanska eleverna. På kortet stod det:
"Ewa du är en symbol för de starka och fristående kvinnor. Jag har
lärt mig massor av olika saker av dig. Stort och varmt tack för senaste året.
Önskar dig en skönt och varmt sommar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar