tisdag 28 mars 2017

Kan man annat än älska Lars Lerin?


Har ni sett programserien Vänligen Lars Lerin? Serien gick i två repriser i SVT 1 vintern 2016 och 2017. Konceptet med den kända konstnären och författaren som vill lära känna och bli vän med andra kända personer, har antagligen någon amerikansk eller brittisk förebild, som de flesta s.k. livsstilsprogram och realityshower har i nutida teve.

Jag upptäckte Lars Lerin genom hans konst och hans sommarprogram i Sveriges radio. Hans underbara akvareller och hans milda väsen, hans runda värmländska och hans ödmjuka förhållningssätt till livet och mänskorna tilltalar mig. Han bemöter och behandlar dem han träffar i programmet med en respekt och en försynthet som är få förunnat, både att besitta och att bli bemött med.

Ibland har programmen varit flamsiga och ytliga, men ett par gånger har mötet med den andra mänskan varit berörande. Mötet med Björn Ranelid, den mångordiga, svulstiga författaren, som jag har tyckt är en aning stroppig och till och med omdömeslös, gjorde faktiskt intryck på mig. Jag fick revidera min uppfattning om Ranelid. Han var vänlig och hade en mänsklig framtoning. Kanske det är Lars Lerin som med sitt öppna och avväpnande sätt får mänskorna han träffar att slappna av och visa sina svagheter.

Och visst är det som poeten Bob Hansson säger i en av sina texter; det är svagheterna som gör mänskor intressanta.

Att vara anspråkslös och lågmäld, att kunna visa sina svagheter och sin bräcklighet när man uppnått ära och berömmelse, är bara möjligt om man sett och gått igenom svåra tider och lidande i sitt liv. Lars Lerin har minsann låtit förstå att han under perioder i sitt liv lidit av missbruk, utanförskap och depression. Det är något som han är öppen om och återvänder till ofta.

Jag önskar att fler mänskor kunde vara som Lars Lerin och inte ständigt hävda sig, inte var påstridiga och misstänksamma, utan vara öppna för olika slags mänskor och vara mänskliga – allt det där som jag själv skulle vilja vara i möte med andra.

Det vore spännande om konstnären i programmet skulle träffa vanliga mänskor i stället för kändisar, alldeles vanliga mänskor som inte utmärker sig på något sätt. Jag tror att det skulle visa sig att de hade intressanta saker att berätta och samtala om. Men ett sådant program skulle knappast få särskilt många tittare. Kändisar ska det vara, eller raka motsatsen som i Gatans kör, programmet där en känd operasångare tar sig an hemlösa och knarkare och bildar en kör med dem. Behjärtansvärt på ett sätt, men ändå ett utnyttjande av mänskor som lever på samhällets botten, för att vi tevetittare ska få gotta oss åt de stackars uteliggarna och se dem i deras misär.

Den här typen av teveprogram är förstås regisserade, vilket gör att trovärdigheten blir lidande och spontaniteten fejkad. Ändå vill jag tro att akvarellisten och varför inte också Richard Söderberg i Gatans kör är välvilliga och godhjärtade mänskor.
Lars Lerin är rik och har allt man kan önska sig; familj, hus, en konstsalong. Han kan ägna sig åt sitt konstnärskap och leva gott på sin konst.


Om jag hade pengar skulle jag köpa mig en tavla signerad L. Lerin, helst en med björkstammar eller en vy över ett ensligt ställe på landsbygden, men hans målningar lär kosta sexsiffrigt, så jag får nöja mig med reproduktioner av björkarna och hans illustrerade böcker, för jag kan inte annat än älska Lars Lerin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar