Har ni sett
programserien Vänligen Lars Lerin? Serien gick i två repriser i SVT 1 vintern
2016 och 2017. Konceptet med den kända konstnären och författaren som vill lära
känna och bli vän med andra kända personer, har antagligen någon amerikansk
eller brittisk förebild, som de flesta s.k. livsstilsprogram och realityshower
har i nutida teve.
Jag
upptäckte Lars Lerin genom hans konst och hans sommarprogram i Sveriges radio.
Hans underbara akvareller och hans milda väsen, hans runda värmländska och hans
ödmjuka förhållningssätt till livet och mänskorna tilltalar mig. Han bemöter
och behandlar dem han träffar i programmet med en respekt och en försynthet som
är få förunnat, både att besitta och att bli bemött med.
Ibland har
programmen varit flamsiga och ytliga, men ett par gånger har mötet med den
andra mänskan varit berörande. Mötet med Björn Ranelid, den mångordiga,
svulstiga författaren, som jag har tyckt är en aning stroppig och till och med
omdömeslös, gjorde faktiskt intryck på mig. Jag fick revidera min uppfattning
om Ranelid. Han var vänlig och hade en mänsklig framtoning. Kanske det är Lars
Lerin som med sitt öppna och avväpnande sätt får mänskorna han träffar att
slappna av och visa sina svagheter.
Och visst är
det som poeten Bob Hansson säger i en av sina texter; det är svagheterna som
gör mänskor intressanta.
Att vara
anspråkslös och lågmäld, att kunna visa sina svagheter och sin bräcklighet när
man uppnått ära och berömmelse, är bara möjligt om man sett och gått igenom
svåra tider och lidande i sitt liv. Lars Lerin har minsann låtit förstå att han
under perioder i sitt liv lidit av missbruk, utanförskap och depression. Det är
något som han är öppen om och återvänder till ofta.
Jag önskar
att fler mänskor kunde vara som Lars Lerin och inte ständigt hävda sig, inte
var påstridiga och misstänksamma, utan vara öppna för olika slags mänskor och
vara mänskliga – allt det där som jag själv skulle vilja vara i möte med andra.
Det vore
spännande om konstnären i programmet skulle träffa vanliga mänskor i stället
för kändisar, alldeles vanliga mänskor som inte utmärker sig på något sätt. Jag
tror att det skulle visa sig att de hade intressanta saker att berätta och
samtala om. Men ett sådant program skulle knappast få särskilt många tittare.
Kändisar ska det vara, eller raka motsatsen som i Gatans kör, programmet där en
känd operasångare tar sig an hemlösa och knarkare och bildar en kör med dem.
Behjärtansvärt på ett sätt, men ändå ett utnyttjande av mänskor som lever på
samhällets botten, för att vi tevetittare ska få gotta oss åt de stackars
uteliggarna och se dem i deras misär.
Den här
typen av teveprogram är förstås regisserade, vilket gör att trovärdigheten blir
lidande och spontaniteten fejkad. Ändå vill jag tro att akvarellisten och
varför inte också Richard Söderberg i Gatans kör är välvilliga och godhjärtade
mänskor.
Lars Lerin
är rik och har allt man kan önska sig; familj, hus, en konstsalong. Han kan
ägna sig åt sitt konstnärskap och leva gott på sin konst.
Om jag hade
pengar skulle jag köpa mig en tavla signerad L. Lerin, helst en med
björkstammar eller en vy över ett ensligt ställe på landsbygden, men hans
målningar lär kosta sexsiffrigt, så jag får nöja mig med reproduktioner av
björkarna och hans illustrerade böcker, för jag kan inte annat än älska Lars
Lerin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar