Ofattbart våld

 

Jag har länge tvivlat på mänskans godhet. Snart tvivlar jag inte längre. Det finns så mycket ondska i världen, ofattbar ondska som jag helst inte skulle vilja höra talas om. Det heliga kriget som jihadister ägnar sitt liv åt innefattar bestialiskt våld; summariska avrättningar, tortyr och alla möjliga grymheter som onda mänskor kan komma på. Krig överhuvudtaget skonar ingen, civilbefolkningen får lida, oskyldiga blir offer för bombattentat och allra värst är det när barn drabbas.

I min maktlöshet har jag grubblat och frågat mig vad det är som får mänskor att begå våldshandlingar mot oskyldiga. Maktlystnad? Känslan av att ha kontroll? Övertygelse om att man gör rätt? Eller, hemska tanke, njutning?

En form av våld som är minst lika svår att förstå är våld mot värnlösa djur. Jag har hört om och själv blivit vittne till djurplågeri.

En facebookvän berättar upprört om två pojkar som kommer farande i en båt, tar i land på ett fågelskär och med åror i högsta hugg ger sig på ett par grågäss med nykläckta ungar som i panik simmar iväg. Vännen försöker få pojkarna att sluta plåga fåglarna, men marodörerna skriker okvädningsord åt henne innan de till slut fräser iväg mot båthamnen i Furuholmen.

En annan vän berättar om ett gäng pojkar som rullar ner igelkottar i sjön i Gamla hamn. Igelkottar kan inte simma. Det vet pojkarna.

Det lär förekomma att en del pojkgäng tar katter i svansen och snurrar dem runt tills de försvarslösa djuren skriker av fasa och smärta.

Själv såg jag en yngling i båt på Ådöfjärden ursinnigt jaga en skadad mås med en åra. Han höll på tills min man fick slut på den grymma jakten.

Igen inställer sig frågan, vad är det som driver mänskor till sådana handlingar? Det är inga harmlösa pojkstreck det är fråga om i de här fallen. Är det uppfostran? Snedvriden syn på djur? Tron att djur är själlösa varelser som man kan behandla hur som helst? Eller, hemska tanke, religion?

Jag tror att en del av förklaringen finns i den antropocentrism, dvs. det förhållningssätt som sätter mänskan i alltings centrum och som Gud själv ger uttryck för i Mos 1: 26-28: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor till vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’” Och vidare: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”

Den antropocentriska världsbilden som det citerade bibelstället rättfärdigar är djupt rotad i mänskorna. Man behöver inte vara religiös för att tycka att naturen och djuren är till för mänskan. Tänk bara på hur giriga och vinningslystna mänskor i alla delar av världen exploaterar och manipulerar vår jord. Och ingen av oss är oskyldig.

Det finns mänskor som hjälper och värnar om djur och natur. Rörd läser jag i bladet om en man som hade räddat en utsvulten berguv i Purmo från en säker död. Han tog hand om fågeln och vårdade den tills den kunde släppas ut i sitt revir.

Jag minns hur en igelkott hade trasslat in sig i ett fisknät som hängde på en bänk på vårt sommarställe, och hur far med varsam hand klippte loss det lilla livet.

Kanske, kanske finns det hopp för mänskligheten. Kanske, kanske får ondskan ge vika för godheten. Men jag tvivlar.