lördag 8 juli 2017

Se blomman



Det är de vilda blommornas tid. Överallt ser man Lychnis dioica, den ceriserosa skogslysten, i dikesrenen, på ängarna, i skogen. En gång såg jag en vit variant av växten; bland allt det röda lyste en ensam vit blomma. Sedan den gången spanar jag alltid efter den sällsynta åkerlysten, Lychnis alba. Det är som med lupinerna, ofta betraktade som ogräs, jag tycker att de vita är vackrast och jag lägger märke till om det spirar en vit lupin bland de ljusröda och blå.

Far och jag delade intresset för växter. Eller snarare var det så att han planterade intresset i mig, och det sitter i. Jag har sparat mitt herbarium från samskoletiden när eleverna under sommarlovet måste samla växter. Många suckade över uppgiften, men jag tyckte det var roligt. Far hjälpte mig att försiktigt gräva upp växterna, för det var viktigt att rötterna var intakta när man la växten mellan makulaturpapper och tidningspapper i fars gamla växtpress. Med varsam hand limmade jag de pressade blommorna på pappersark och skrev prydliga etiketter med artnamn, latinska namn, familj och växtplats. Det var ett petgöra som tilltalade pedanten i mig. På hösten belönades jag med en blank tia för min växtsamling. Det var nog den enda gången jag fick berömligt vitsord i ett naturvetenskapligt skolämne.

Växtsamlandet förde med sig en kunskap om vår flora, en kunskap som jag haft nytta och nöje av hela livet. Jag lärde mig skilja på skogskovall och ängskovall. Jag lärde mig att daggörten fångar små flugor med sina klibbiga körtelhår. Jag fick veta att de pyttesmå rödnarverna öppnar sina blommor när solen står i zenit, men bara då. Jag fick veta att de gula ärtliknande blommorna i gräset kallas käringtand.

Och dofterna! Far visade mig porsen vid strandvägen. Fortfarande nyper jag åt mig ett porsblad efter morgondoppet, smular det mellan fingrarna och drar in doften, en doft av sommar, vemod och nostalgi. Jag kan fortfarande erinra mig doften av gatkamomill, den oansenliga örten som spred en kryddig, frän doft på den sandiga uppfarten till mormors hus. Och aldrig vill jag vara utan doften av hägg en tidig försommarmorgon när jag går ut i trädgården.

I mitt herbarium finns några orkidéer. De är fridlysta och var det antagligen redan då, på sextiotalet, men mitt brott må vara preskriberat. Far visste var i skogen orkidén växte. Vi gick dit och där stod den, Jungfru Marie nycklar, Orchis maculatus, med sin violetta blomma och fläckiga blad. Jag såg blomman och det var något hemlighetsfullt, nästan sakralt över växten.

De vilda orkidéernas drottning, nattviolen, Platanthera bifolia, eller nattyxne som den också heter, vars nattliga doft överträffar Kung liljekonvaljes, har en hedersplats i herbariet.

På sommarstället växte några gökblomster på lötet. För ett par år sedan på en vandring med vänner återsåg jag blomman som jag inte sett sedan min barndom. ”Lychnis flos cuculi!” utbrast jag. De latinska namnen finns kvar någonstans i mitt minne.

Jag ser blomman. Kanske inte på samma sätt som adertonhundratalspoeten Erik Johan Stagnelius i sin symbolmättade dikt som börjar: ”Se blomman! På smaragdegrunden/ hon blänker, oskuldsfull och skär/ en själ i stoftets kedjor bunden,/ och Psyches morgondröm hon är.”

Dikten fortsätter med många strofer som för tankarna bort från själva blomman och leder läsaren in i högstämd poesi om själens djup, alltid fångad i det jordiska.

Se blomman är också titeln på en bok av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. Det är en vacker bok att fördjupa sig i, en samling essäer om vår flora ur poetisk, botanisk och idéhistorisk synvinkel. I boken kan man läsa att den nämnda nattviolen ansågs ha en potenshöjande effekt då rotens två knölar ser ut som testiklar.

Se blomman! Se den fulländade skönheten i duvkullan, Trientalis europaea, eller skogstjärna som vi kallar den. Se den blyga linnéan, Linnea borealis; förundras över svenska flaggan, Melampyrum nemorosum med sina gula och blå blommor på samma stjälk; observera kärrviolens, Viola palustris blå blomma; gläds åt duntravens, rallarrosens, Epilobium angustifoliums frikostighet. Och glöm inte Myosotis scorpioides älskliga ljusblå flor.

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar