En livets paradox

Djupt inom mig är jag existentialist. Existentialismen är en humanism enligt Jean-Paul Sartre, vars livsåskådning är humanistisk och ateistisk. Precis som min livsåskådning.

Den frågan i existentialismen som intresserar mig mest och som jag ofta grubblar på är den om mänskans fria vilja och hur valet av moral formar mänskan. Så här säger Sartre: ”Människan skapar sig själv, hon är inte färdiggjord från början utan formas i och med att hon väljer sin moral, och omständigheternas tryck är sådant att hon inte kan underlåta att välja en moral.”

Således är våra val i livet inte fria; vi ställs inför val mellan olika möjligheter, men möjligheterna är begränsade, och vi är ansvariga för de val vi gör. Det är där moralen sätter stopp för friheten att välja. Drivet till sin spets kan man uttrycka det i en paradox; Vi väljer att inte ha fria val.

Vi måste ta ansvar för oss själva och våra gärningar. Tyvärr tror jag att många flyr sitt ansvar. Det verkar som om den moderna individualisten har glömt att frihet under ansvar är ett livsvillkor för den anständiga mänskan. Vi får inte heller glömma att vi har ett kollektivt ansvar för varandra.

Varför måste jag göra sådant som jag inte vill? frågar jag mig förbittrat och tycker att jag ständigt måste ta hänsyn till mänskor i min närhet. Det finns stunder då jag tycker att mitt liv är ett enda hänsynstagande och jag tänker att jag inte alls är fri att göra som jag vill. Väljer jag att inte ta hänsyn och till exempel inte hjälpa och stötta mänskor, alltså att vara riktigt egoistisk, ansätts jag av moraliska betänkligheter, ångest och dåligt samvete som plågar mig och inte lämnar mig i fred.

Det händer också att samvetet gör sig påmint i situationer där jag måste gå emot min ideologiska övertygelse, bland annat när jag inte protesterar mot idiotiska regler och föreskrifter i mitt jobb, utan bara gör eller låtsas göra som direktiven uppifrån kräver. Då väljer jag att vara smidig fastän jag vill skrika att det här är fel.

Man måste ingenting annat än dö och det enda man inte kan välja är att födas. Den gamla truismen tänker jag på ibland när jobbet känns tungt, livet känns trögt och alla måsten hopar sig. Tankarna fortsätter: vi har valt att leva som vi gör. Det är inget som säger att vi inte skulle kunna avstå från hus, bil och båt, bosätta oss i en anspråkslös stuga bortom allt välgjort, odla vår egen mat och leva enkelt och billigt. Samtidigt skulle vi tära mindre på naturen. Därmed är jag inne på hur vår levnadsstandard och vår konsumtion lämnar spår på jordklotet och bidrar till miljöförstöringen.

Tanken vandrar vidare, jag värjer mig och inser att jag är alldeles för bekväm för ett sådant liv som jag målar upp för mig själv. Jag försvarar min livsstil genom att tänka att jag strävar efter att leva ett enkelt liv utan större utsvävningar (men det är klart, inte vill jag avstå från mina AJ Poulsen-lampor och mina Skottlandsresor) och jag försöker visa respekt för och ta hänsyn till både mänskorna och miljön.

Min slutsats lyder: Våra val är inte fria, vi måste välja mellan det som finns inom våra möjligheters gränser. Det viktigaste är att vi har ansvar för våra val. Och ansvar åtföljs av ångest. Det kommer vi aldrig ifrån.