Orons boningar

Jultid är hemvändartid. Det är då de kommer hem, de utflugna, för att fira jul. Det är då vi försöker återskapa och återfinna samma stämning som rådde då barnen var små och fyllda av iver, förväntan och glädje; det bara vill sig inte alltid.

Glädjen finns i återseendet, det viktigaste av allt. Om nu inte julstämningen vill infinna sig har vi ändå varandra en kort tid.

En liten tid är hon här, barnet som ska uppfylla mina mammiga behov. Hon får vara barn och jag får vara mamma hur mycket jag vill. Och vi pratar och pratar, om bortslarvade vantar, om jobbiga kompisar, om Storbritanniens utträde ur EU, om u-ljudet i finlandssvenskan. Hon förvånar mig över hur mycket hon kan och vet. Hon har engagemanget, intensiteten och aptiten, det där som jag har ersatt med cynism, melankoli och resignation.

Jag minns hur barnet, den nyblivna studenten, lämnade hemmet och begav sig ut i stora världen för att studera. Med en stor kappsäck som var alldeles för tung, steg hon på tåget till huvudstaden, den första etappen på resan. När jag kom hem efter att ha vinkat av henne satte jag mig ner och grät. Dag och natt tänkte jag på hur det skulle gå. Skulle hon klara sig i ett främmande land, i en stor stad, på ett stort universitet? Var hon olycklig? Längtade hon hem?

Jag åkte för att hälsa på barnet den första påsken i det nya landet. Jag stod och spanade efter henne på den överenskomna mötesplatsen. Så kom hon gående emot mig, en studentska som smälte in i omgivningen, en studerande som vant visade mig runt på campusområdet och guidade mig i storstaden. Då visste jag: hon kommer att klara det. Jag måste sluta oroa mig. Jag måste släppa greppet.

Men hur svårt är det inte! Efter åtta år finns oron fortfarande där. Jag oroar mig för allt från hennes ekonomi och hälsa till hennes mathållning och klädsel. Det är onödigt, jag vet, och jag önskar att jag kunde ta det med ro.

Det finns föräldrar som kan vara lite lagom indifferenta och inte bry sig för mycket. Ett gott råd som jag och andra ängsliga mödrar får i en dikt av Henry Parland är att ”lite svalkande likgiltighet” vore på sin plats. Jag borde ta lärdom av de sansade föräldrarna och den klarsynta poeten.

Nu är det jul och nu är det vi, mamma, pappa, barn. Under ett par veckor är barnet inneslutet i familjekokongen och jag behöver inte ägna mig åt min eviga oro. I stället kan jag ägna barnet mina moderliga omsorger.

Erik Lindorm skriver i dikten En eftermiddag

Men dagen skrider mot nattens blund

och brasan sjunker och mattas.

Snart är försvunnen den korta stund,

då brasan sprakar

och ingen är stum

då ingen av dem fattas.

Och när den korta stunden är slut och barnet reser sin väg och vardagen tar vid, blir det tyst i huset, och jag ansätts igen av min heliga oro.