Se mänskan!

Pengar styr vårt samhälle – en truism, javisst – och vill jag tillägga stelbent byråkrati och invecklade system, regelverk och bestämmelser som vi måste följa utan att ifrågasätta.

Någonstans i de ekonomiska prioriteringarna och digitala systemen försvinner mänskan; mänskan glöms bort, trots att mänskan själv är upphov till dagens problematiska samhällsordning.

Någon har sagt att vi har det samhälle vi förtjänar och de politiker vi förtjänar. De har blivit demokratiskt valda av folket, av oss. Politiker och makthavare ser till sina egna intressen och egen ekonomisk vinning, ibland till en minoritets intressen, till exempel cyklisterna i Helsingfors eller företagens aktieägare. Många av dem som har makten har inte mänskan i fokus, de ser inte mänskan och i den mån de gör det företräder de en inhuman mänskosyn.

Av förekommen anledning har sjukvården angått mig en längre tid och jag har på nära håll sett det bristande samarbetet mellan olika instanser, undanhållande av information och den syn på patienten en del läkare har, som ett flagrant exempel på hur mänskan inte längre är huvudsaken. I en ÖT-artikel om röntgenundersökningar på Malmska sjukhuset heter det att det är många patienter som vill ha en magnetundersökning ”för att de vill se hur det ser ut, men en magnetundersökning är ganska dyr och inte alltid medicinskt motiverad”. Jag undrar hur många som vill genomgå en sådan undersökning för att de vill se hur det ser ut. De flesta är antagligen oroliga för sin hälsa och att utesluta en sjukdom i fall där undersökningen inte visar på någon allvarlig åkomma är väl också ett resultat värt att konstatera.

En annan anledning till min tes om ignorerandet av mänskan är digitaliseringen av samhällsfunktioner och särskilt digitaliseringen i mitt jobb som är lärarens. Vissa system och program är så intrikata att jag har svårt att lära mig dem. Efter några års kamp med datorn har jag insett att jag är naiv och oförstående, och tyvärr tämligen ointresserad av alla digitala system som lärare förväntas behärska. Det har blivit många stressiga och pinsamma situationer i virrvarret av sladdar och kablar, trilskande datorer och obegripliga program, situationer som har gjort mig både arg och uppgiven. Faktum är att jag har gett upp och ett tungt vägande skäl till att jag går i pension tidigare än jag måste är, bland andra tungt vägande skäl, digitaliseringen i skolan.

Det som var tänkt att underlätta arbetet och vardagen för oss har tvärtom gjort att vi har fått mer arbete. Det känns som att vi på våra jobb matar datasystemen och att de blir viktigare än själva arbetet, viktigare än mänskan. Det viktigaste är att systemen fungerar och att vi anpassar oss till dem, inte att systemen är anpassade till oss.

Det finns massor av andra exempel på omänsklig utveckling i samhället. De här som jag har nämnt är sådant som berör mig just nu, och jag är knappast den enda som är kritisk till brister inom sjukvården och teknikens framfart.

Jag skulle vilja protestera, men jag vet inte hur. Är det så att vi som vill en förändring, vi som har halkat av kälken, ändå är så utmattade av att anpassa oss och så upptagna av att försöka hänga med att vi inte orkar protestera?

Det jag kan göra är be dem som har makten och dem som utvecklar tekniken att se mänskan. Se mänskan innan det är för sent!

"Höstens dag har ingen längtan mer"

I Tove Janssons underbara Sommarboken finns ett avslutande kapitel som handlar om hur farmorn och lilla Sophia, som har tillbringat sommaren på en ö i skärgården, förbereder sig för hösten och ställer sommarvistet i ordning inför vintern; ”Båten dras upp på tralla och sumpbåten svängs upp och ner bakom vedbacken, så börjar hösten. Nån dag senare tas potatisen ur jorden och vattentunnan rullas in mot stugväggen.”

Visst känner vi igen oss. Båten ska tas upp och placeras i vinterförvar, trädgårdsmöblerna packas ihop, sommarstugan bommas igen. Och vi känner tydligt vemodet som sänker sig över oss. Kanske vi som farmorn tycker om ”den stora förändringen i augusti, kanske mest genom dess oföränderliga förlopp, att allting fick sin egen plats och inte kunde ha någon annan”.

I Mumindalen går man i ide när vintern närmar sig. Det är många som gärna skulle vilja följa mumintrollens exempel och göra likadant. Inte jag. Åtminstone inte innan frosten. Hösten är min favoritårstid. Inte för att jag är särskilt förtjust i bärplockandet, syltandet och saftandet, för att inte tala om räfsandet, även om det kan vara avkopplande och trevligt att småprata med grannar och förbipasserande som för det mesta har samma bestyr i sina trädgårdar.

Att plocka bär och samla i ladorna, att förbereda oss för kallare tider, kärvare tider, ligger djupt rotat i oss. Det finns en tillfredsställelse i att på julafton ställa den hemgjorda lingongelén på julbordet och konstatera att den blev lagom söt och att bären plockades i rättan tid, just innan de är riktigt mogna, för att geléa sig.

Tillfredsställande är det också att betrakta sitt vedlager som ska räcka hela året, ännu hellre många år. Det menar mången österbottnisk gubbe som tar vedhuggningen som en livsuppgift.

Snusmumriken ger sig iväg från Mumindalen om hösten. Han vandrar, vart vet vi inte. Vi vandrar inte bort på hösten – vi tar flyget och vi vet vart vi vill, bort från mörkret och kylan till värmen på Kanarieöarna eller ännu längre bort, som om vi inte skulle ha fått nog av sommarens hetta. Egentligen struntar vi i naturen och klimathotet – vi måste iväg, kosta vad det kosta vill. Vi måste iväg, vilka spår vi än lämnar efter oss.

Varför kan vi inte nöja oss med att vara hemma, njuta av vardagslunken som tar vid efter sommaren, njuta av höstdagarna; de klara dagarnas höga himmel och de kulna dagarnas täta töcken? Hösten är mera kravlös än sommaren. Hösten är en tid för lugn och reflektion, för förnöjsamhet. Jag är ganska klar över att den bortglömda förnöjsamheten är en egenskap som vi borde betänka och begrunda.

Det rister i mig av ledsamhet när jag ser en ung mor promenera med barnvagn en vacker höstdag, djupt koncentrerad på sin telefonskärm. Hon ser knappt var hon går. Ser du inte skönheten, färgerna, träden? Ser du inte barnet? Är inte det nog? vill jag ropa till henne.

Jag lyssnade på radion just en sådan höstdag. Radioprataren sa att hösten har en melankolisk glädje som kan ge oväntad energi. Han satte ord på en tanke som jag många gånger har haft men inte formulerat. Jag vill uppleva höststämningen, som rymmer vemodet och melankolin som har sin boning i min själ.

Radioröstens ord ska jag minnas en råkall, mörk dag sent i november.

Citatet i rubriken är en rad i Edith Södergrans dikt Höstens dagar.

Ta plats

Att finländarna tiger på två språk är allom bekant, och att det är Bertolt Brecht som har yttrat de bevingade orden känner de flesta till.  

Nu är det långt ifrån alla som tiger i Finland, nej, det finns många pratglada mänskor vid sidan av de tigande. Det är mannen som gör entré på en bättre fest och tar hela rummet i besittning med sin person och sitt talflöde. Det är kvinnan som bara måste säga sin åsikt på möten och konferenser. Det är hen som älskar att höra sin egen röst och hävda sig i alla möjliga sammanhang. Det är hen som har en massa uppdrag, styrelseposter i olika organisationer och konsortier. Mänskor som tar plats, kort sagt.

Jag litar inte på mänskor som blandar sig i allt och tar på sig den ena uppgiften efter den andra inom politiken och affärslivet. Hur klarar sådana personer av att sköta alla åtaganden väl?  Det är ofta samma personer som ombeds kommentera samhällsskeenden och -fenomen, både i stort och smått. Har de tillräcklig kunskap att uttala sig om än det ena, än det andra? I lokaltidningen dyker ofta samma ansikten upp i artiklar och intervjuer och då tänker jag, hen igen, kunde man inte be någon annan? Förstås är det mänskor som är lättpratade och som gärna figurerar i offentligheten. Mänskor som vet att ta plats, kort sagt.

Men visst är det väl bra att det finns folk som engagerar sig, som har många järn i elden och som faktiskt besitter en massa kunskap i olika frågor? Ja, det är det. Jag, och kanske andra med mig, ska inte utgå från att mänskor som tar plats gör det för att de vill framhålla sig själva och för egen vinning. Ändå är det just den tanken som alltid finns där.

Vi blir uppmanade att ta plats och synas, att bjuda på oss själva och visa framfötterna. Inte minst i arbetslivet och i skolan.

I en skolklass finns alla slags mänskor; de tysta som inte gör något väsen av sig, men som tänker desto mer och gör sina uppgifter samvetsgrant, och de tysta som inte ids bry sin hjärna, utan sitter av lektionerna i hopp om att inte bli upptäckta. I klassen sitter också de vetgiriga som gärna ställer frågor och arbetar flitigt, och så finns det de som håller låda utan att säga något vettigt. För en lärare som vill få alla elever med i skolarbetet och diskussionen kan det vara nog så knepigt att uppnå någons sorts balans i klassen. Det gäller att locka de tysta att tala och de pratsamma att dämpa sig.

Det händer ibland att den fåmälda, tillbakadragna typen öppnar munnen och säger någonting klokt. Då tystnar alla och begrundar det sagda. En sådan mänska säger sällan något oöverlagt, snarare genomtänkt. En sådan mänska inger respekt. Det är då man fattar att man måste acceptera och respektera mänskor som väljer att vara tysta, att inte ta plats.

Själv var jag blyg och ängslig som barn, men blev allt tuffare (trodde jag åtminstone) i tonåren. Jag kritiserade och rebellerade (trodde jag åtminstone). När jag sedan inledde mina studier i svenska och litteratur i Sverige blev jag en typisk finländare bland de snacksaliga sverigesvenskarna. All min kaxighet var som bortblåst. Jag teg, fast bara på ett språk.

Fågelns blick

Jag vill skriva om fåglarna. Och allra mest vill jag skriva om rödhaken, min favorit. När rödhaken dyker upp en dag i slutet av april, sitter på stenen i trädgården och plirar på mig med sina pepparkornsögon, fylls jag av en stillsam glädje. Varje vår är det samma sak; jag är lite orolig för att min lilla vän inte ska visa sig, men det behöver jag inte vara. En vacker vårdag, alltid i april, är den tillbaka och jag får glädjas åt den lilla trastfågelns älskliga väsen och pigga uppsyn.

Fast rödhaken är nog inte så oskyldig som den ser ut att vara. Författaren och naturskribenten Peter Larsson berättar i sin bok Rödhaken i naturen och kulturen om hur stridslysten och aggressiv hanen kan vara mot sina artfränder, även om duellerna om revir oftast utkämpas med sång, det karaktäristiska kvillrandet man kan höra om våren.

Kan man känna samhörighet eller rentav samförstånd med en fågel? Jag kan. Inte bara med rödhaken.

En kall vinterdag intog jag min lunch vid köksfönstret och spanade efter vinterfåglar i trädgården. Då kom domherren och satte sig på fröautomatskanten intill fönsterblecket och började äta. Vi var mycket nära varandra, bara fönsterglaset skilde oss åt. ”Vi äter lunch, du och jag”, sa jag till fågeln, och den tycktes förstå att vi båda ägnade oss åt vårt ätande.

Några pilfinkar ville också förse sig av fröna och sprätte solrosfrön vilt omkring sig i motsats till domherren som tar ett frö i näbben, skalar det snyggt och prydligt och sväljer, tar nästa frö och skalar det lika metodiskt och omsorgsfullt – en fågel i min smak.

En solig sommardag låg jag i hängmattan och läste. Jag såg upp från min bok och vid mina fötter satt en rödstjärtsunge. Den diminutiva fågeln var blickstilla och tittade på mig och jag låg orörlig och tittade på den. Det kändes som en lång stund, men kanske varade den intensiva ögonkontakten inte så länge i själva verket. Det var en förunderlig stund av gemenskap mellan mänska och fågel.

Plötsligt en vårvinterdag damp en uppseendeväckande fågel ned bland talgoxar och blåmesar i trädgården. Det var en något större fågel än de vanliga tättingarna, skarpt tecknad i ansiktet och med en mycket kraftig näbb. Mitt hjärta bultade, jag grep tag i kikaren och iakttog fågeln, kollade i fågelboken för att försäkra mig om att det var en stenknäck som gästade matningen. Jag såg stenknäcken första gången i mitt liv!

Hela den våren vistades stenknäcken i björken och kring fågelbrädet utanför köksfönstret, till och med två knäckar med ungar, varje dag tills jag blev så van att se dem att jag förstrött konstaterade att de papegojliknande fåglarna var här igen.

I min hjärna råder stundom ett veritabelt kaos. Tankarna snurrar runt i huvudet, jag får ingen ordning på dem och ångesten hotar övermanna mig. Då snörar jag på mig löpskorna och tar några varv i Hamnskogen. Där sjunger koltrasten sina vackra sånger, och ”I kaos längtar man till trastens sång”, säger Rönnerdal i Evert Taubes Svärmerier. Trastens vemodiga, melodiska flöjtande dämpar min oro och skänker mig tröst.

Det är lätt att tillskriva fåglarna mänskliga egenskaper och känslor, fastän jag vet att de, liksom andra djur, styrs av instinkter. Rosenfinkar, flugsnappare, steglitser, sädesärlor och alla de andra småfåglarna verkar sorglösa och fria och alla flyger de rakt in i mitt hjärta.

Den berömda amerikanska poeten e.e. cummings diktar:

”May my heart always be open to little                                                                            

  birds who are the secrets of living"

En ding ding värld

Jag har alltid haft en grundmurad uppfattning om att mänskorna runtomkring mig är vettiga och välvilliga, förnuftiga och mänskliga. Jag har tänkt att det måste finnas en plausibel förklaring till mänskors beteende som stundom kan verka konstigt. Jag har till och med trott att mänskor i allmänhet vet mera än jag, kan mera än jag och också är klokare än jag. Naivt och godtroget, jag vet.

Den senaste tidens händelser både i mitt privatliv och i offentligheten har satt min tro och förtröstan på mänskor i gungning.

Det hände sig för några veckor sedan att jag utan egen förskyllan blev indragen i en obehaglig mobbningssituation som fick mig att känna mig som en person i en roman av Franz Kafka. Jag visste inte vad jag skulle göra, men insåg att livet är absurt och att jag inget kunde göra åt saken.

Det hände för ett par veckor sedan att jag gick på bio för att se en omtalad film som fått många oscarsstatyetter. Förväntansfullt bänkade jag mig i salongen. Vad fick jag se? En historia som i och för sig kunde ha varit en intressant studie i hämnd och tillkortakommanden, men som drunknade i ohämmat våld, och där rollfigurerna inte kunde säga en mening utan fuck, mother fucker eller liknande. Filmen hette Three Billboards outside Ebbing, Missouri.

En vecka senare upprepades min besvikelse när jag såg ännu en prisbelönad film. Vad fick jag se den här gången? En berättelse om en stum kvinna som blir kär i ett monster. Också i den filmen sköt man skallen av varandra så att blodet sprutade. Titeln var i alla fall intressant, The Shape of Water. Mitt biosällskap och jag bara skrattade uppgivet när vi kom ut från biografen. Är det sådana här filmer som går hem hos kritiker och publik? Vi måste vara gamla och omoderna som tycker att våld och monster är trist.

Det hände för ett par dagar sedan att jag halkade in på en facebooktråd där folk debatterade vargens vara eller inte vara i vår natur. Då förstod jag att varghatet är lika grundmurat som någonsin mitt sätt att tro mänskor om gott har varit. Ursinnigt utropar man ”Skjut bort kräken!” och förlöjligar dem som har en mera försonlig inställning i vargfrågan.

Vad har de här sakerna gemensamt och vad har de här vitt skilda händelserna och kulturyttringarna med min tilltufsade godtrogenhet att göra?

Alla tre företeelserna, och många andra konstigheter för den delen, den kafkaeska situationen, de i mitt tycke dåliga filmerna och de blodtörstiga varghatarna har fått mig att inse hur galen vår värld är, men också att ifrågasätta mitt eget och andras omdöme. Tänk om jag har fel. Tänk om filmkritikerna har rätt i att de två filmerna jag såg är sevärda och har något viktigt att säga. Tänk om jag helt enkelt inte förstår att vargarna måste bort.

Ett annat sätt att reagera på all världens dårskap och absurditeter är att tro att jag är omringad av idioter och att gripas av övermod – är det jag, och några till, som är de enda vettiga här i världen?

Så är det naturligtvis inte. Vi har en tendens att tycka att de som har likadana åsikter som våra är kloka medan de som inte tycker som vi är dumma, och det är lätt att fördöma en mänskas annorlunda synsätt. Jag säger till mig själv att jag måste förstå att mänskan är en sammansatt och komplex varelse; rationell och irrationell på samma gång. Den som tycker om våldsamma filmer behöver inte alls tycka att konflikter ska lösas med våld. Den som vill ”skjuta bort” alla vargar kan annars värna om djur och natur.

Det skulle gälla att inte döma, inte dra förhastade slutsatser, utan vara ödmjuk och stark. Men det är svårt när mänskor gör en besviken gång på gång. Kanske det är bäst att skratta åt eländet och konstatera att vi lever i en ding, ding, ding, ding värld.

Klimatpåverkan - vem bryr sig?

Leva ett meningsfullt liv vill alla och det kan man göra på många olika sätt. På sjuttiotalet talades det om att var och en måste förverkliga sig själv – kanske en gryende självcentrering som nu på 2010-talet blommar fullt ut – genom frigörande dans, fria förhållanden och frisinthet.

Man kunde också uppleva meningsfullhet genom att engagera sig i fredsrörelsen, i procentrörelsen och i kärnkraftsmotståndet. Man trodde på möjligheten att påverka och förändra.

Det engagemang som då fanns, åtminstone bland de unga, ser kanhända naivt ut när man ser tillbaka på det glada sjuttiotalet. Det ser inte ut som om dagens mänskor skulle tro på någon förändring eller ens bry sig om att försöka påverka.

Idag förverkligar vi oss själva och finner mening, inte genom att engagera oss i världsförbättrande aktiviteter, snarare vänder vi oss inåt och söker nya världar i oss själva. I den mån vi ser på världen omkring oss är det genom att resa.

Vi reser till exotiska platser, till sol och bad, till all inclusive, till – självförverkligande? Fråga vem som helst vad de vill göra på sin semester och jag kan slå vad om att nio av tio svarar att de vill resa. Tidningarna fylls med resereportage som tipsar om den bekvämaste resan till länder med det bästa klimatet, de bästa hotellen och de bästa shoppingstråken.

Och hur reser vi? Med flyg förstås, snabbt och behändigt. Vi flyger kors och tvärs genom luften utan att tänka på att just flygtrafiken utgör ett av de värsta hoten mot miljön och klimatet.

Jag har kommit till en drabbande insikt: aldrig förr har vi haft tillgång till så mycket information om vår planets bedrövliga tillstånd och aldrig förr har vi brytt oss så lite om att förändra tillståndet.

De flesta struntar i klimatförändringen; semesterresan är viktigare.  Tyvärr måste jag konstatera att jag inte känner en enda mänska, i alla fall väldigt få, som skulle kunna tänka sig att avstå från sin flygresa och i stället resa på ett miljövänligare sätt, om man nödvändigtvis måste resa. Och det är klart, att resa till Gran Canaria med tåg och båt är i det närmaste omöjligt.

 I skolan diskuterar vi miljöfrågor ibland och i läroplanen står det att eleverna ska fostras till att förstå ”betydelsen av sina egna handlingar . . . då det gäller att säkra en hållbar användning av naturresurser, för att motverka klimatförändringen”. Man brukar säga att vi måste sätta vårt hopp till ungdomen, men när det gäller klimatpåverkan finns det inte mycket till hopp. Ungdomarna reser lika obehindrat som någonsin, och varför skulle de inte det? De växer upp i den andan och reflekterar sällan över att deras resor lämnar avtryck i miljön. Skolan jag jobbar i beviljar ledighet för semesterresor mitt under terminen. Tror någon att resorna företas med tåg?

Från min egen skoltid i slutet av sextiotalet minns jag en flicka som uppenbarade sig brunbränd och vacker efter en tids bortovaro. Det ryktades att hon hade varit på Kanarieöarna. Vi andra bara gapade och beundrade henne i smyg.

Resandet har blivit ett livsinnehåll för många. Tanken på klimatförändringen och en kommande miljökatastrof väger lätt när självförverkligandet genom lyx och njutning flygresorna till fjärran länder erbjuder, står överst på önskelistan.

På min lista står min årliga resa till Skottland. Med flyg såklart.