Jag har
alltid haft en grundmurad uppfattning om att mänskorna runtomkring mig är
vettiga och välvilliga, förnuftiga och mänskliga. Jag har tänkt att det måste
finnas en plausibel förklaring till mänskors beteende som stundom kan verka konstigt.
Jag har till och med trott att mänskor i allmänhet vet mera än jag, kan mera än
jag och också är klokare än jag. Naivt och godtroget, jag vet.
Den senaste
tidens händelser både i mitt privatliv och i offentligheten har satt min tro
och förtröstan på mänskor i gungning.
Det hände
sig för några veckor sedan att jag utan egen förskyllan blev indragen i en
obehaglig mobbningssituation som fick mig att känna mig som en person i en
roman av Franz Kafka. Jag visste inte vad jag skulle göra, men insåg att livet
är absurt och att jag inget kunde göra åt saken.
Det hände
för ett par veckor sedan att jag gick på bio för att se en omtalad film som
fått många oscarsstatyetter. Förväntansfullt bänkade jag mig i salongen. Vad
fick jag se? En historia som i och för sig kunde ha varit en intressant studie
i hämnd och tillkortakommanden, men som drunknade i ohämmat våld, och där
rollfigurerna inte kunde säga en mening utan fuck, mother fucker eller
liknande. Filmen hette Three Billboards
outside Ebbing, Missouri.
En vecka
senare upprepades min besvikelse när jag såg ännu en prisbelönad film. Vad fick
jag se den här gången? En berättelse om en stum kvinna som blir kär i ett
monster. Också i den filmen sköt man skallen av varandra så att blodet
sprutade. Titeln var i alla fall intressant, The Shape of Water. Mitt biosällskap och jag bara skrattade
uppgivet när vi kom ut från biografen. Är det sådana här filmer som går hem hos
kritiker och publik? Vi måste vara gamla och omoderna som tycker att våld och
monster är trist.
Det hände
för ett par dagar sedan att jag halkade in på en facebooktråd där folk
debatterade vargens vara eller inte vara i vår natur. Då förstod jag att
varghatet är lika grundmurat som någonsin mitt sätt att tro mänskor om gott har
varit. Ursinnigt utropar man ”Skjut bort kräken!” och förlöjligar dem som har
en mera försonlig inställning i vargfrågan.
Vad har de
här sakerna gemensamt och vad har de här vitt skilda händelserna och
kulturyttringarna med min tilltufsade godtrogenhet att göra?
Alla tre
företeelserna, och många andra konstigheter för den delen, den kafkaeska
situationen, de i mitt tycke dåliga filmerna och de blodtörstiga varghatarna
har fått mig att inse hur galen vår värld är, men också att ifrågasätta mitt
eget och andras omdöme. Tänk om jag har fel. Tänk om filmkritikerna har rätt i
att de två filmerna jag såg är sevärda och har något viktigt att säga. Tänk om
jag helt enkelt inte förstår att vargarna måste bort.
Ett annat
sätt att reagera på all världens dårskap och absurditeter är att tro att jag är
omringad av idioter och att gripas av övermod – är det jag, och några till, som
är de enda vettiga här i världen?
Så är det
naturligtvis inte. Vi har en tendens att tycka att de som har likadana åsikter
som våra är kloka medan de som inte tycker som vi är dumma, och det är lätt att
fördöma en mänskas annorlunda synsätt. Jag säger till mig själv att jag måste
förstå att mänskan är en sammansatt och komplex varelse; rationell och
irrationell på samma gång. Den som tycker om våldsamma filmer behöver inte alls
tycka att konflikter ska lösas med våld. Den som vill ”skjuta bort” alla vargar
kan annars värna om djur och natur.
Det skulle
gälla att inte döma, inte dra förhastade slutsatser, utan vara ödmjuk och
stark. Men det är svårt när mänskor gör en besviken gång på gång. Kanske det är
bäst att skratta åt eländet och konstatera att vi lever i en ding, ding, ding,
ding värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar