En ding ding värld

Jag har alltid haft en grundmurad uppfattning om att mänskorna runtomkring mig är vettiga och välvilliga, förnuftiga och mänskliga. Jag har tänkt att det måste finnas en plausibel förklaring till mänskors beteende som stundom kan verka konstigt. Jag har till och med trott att mänskor i allmänhet vet mera än jag, kan mera än jag och också är klokare än jag. Naivt och godtroget, jag vet.

Den senaste tidens händelser både i mitt privatliv och i offentligheten har satt min tro och förtröstan på mänskor i gungning.

Det hände sig för några veckor sedan att jag utan egen förskyllan blev indragen i en obehaglig mobbningssituation som fick mig att känna mig som en person i en roman av Franz Kafka. Jag visste inte vad jag skulle göra, men insåg att livet är absurt och att jag inget kunde göra åt saken.

Det hände för ett par veckor sedan att jag gick på bio för att se en omtalad film som fått många oscarsstatyetter. Förväntansfullt bänkade jag mig i salongen. Vad fick jag se? En historia som i och för sig kunde ha varit en intressant studie i hämnd och tillkortakommanden, men som drunknade i ohämmat våld, och där rollfigurerna inte kunde säga en mening utan fuck, mother fucker eller liknande. Filmen hette Three Billboards outside Ebbing, Missouri.

En vecka senare upprepades min besvikelse när jag såg ännu en prisbelönad film. Vad fick jag se den här gången? En berättelse om en stum kvinna som blir kär i ett monster. Också i den filmen sköt man skallen av varandra så att blodet sprutade. Titeln var i alla fall intressant, The Shape of Water. Mitt biosällskap och jag bara skrattade uppgivet när vi kom ut från biografen. Är det sådana här filmer som går hem hos kritiker och publik? Vi måste vara gamla och omoderna som tycker att våld och monster är trist.

Det hände för ett par dagar sedan att jag halkade in på en facebooktråd där folk debatterade vargens vara eller inte vara i vår natur. Då förstod jag att varghatet är lika grundmurat som någonsin mitt sätt att tro mänskor om gott har varit. Ursinnigt utropar man ”Skjut bort kräken!” och förlöjligar dem som har en mera försonlig inställning i vargfrågan.

Vad har de här sakerna gemensamt och vad har de här vitt skilda händelserna och kulturyttringarna med min tilltufsade godtrogenhet att göra?

Alla tre företeelserna, och många andra konstigheter för den delen, den kafkaeska situationen, de i mitt tycke dåliga filmerna och de blodtörstiga varghatarna har fått mig att inse hur galen vår värld är, men också att ifrågasätta mitt eget och andras omdöme. Tänk om jag har fel. Tänk om filmkritikerna har rätt i att de två filmerna jag såg är sevärda och har något viktigt att säga. Tänk om jag helt enkelt inte förstår att vargarna måste bort.

Ett annat sätt att reagera på all världens dårskap och absurditeter är att tro att jag är omringad av idioter och att gripas av övermod – är det jag, och några till, som är de enda vettiga här i världen?

Så är det naturligtvis inte. Vi har en tendens att tycka att de som har likadana åsikter som våra är kloka medan de som inte tycker som vi är dumma, och det är lätt att fördöma en mänskas annorlunda synsätt. Jag säger till mig själv att jag måste förstå att mänskan är en sammansatt och komplex varelse; rationell och irrationell på samma gång. Den som tycker om våldsamma filmer behöver inte alls tycka att konflikter ska lösas med våld. Den som vill ”skjuta bort” alla vargar kan annars värna om djur och natur.

Det skulle gälla att inte döma, inte dra förhastade slutsatser, utan vara ödmjuk och stark. Men det är svårt när mänskor gör en besviken gång på gång. Kanske det är bäst att skratta åt eländet och konstatera att vi lever i en ding, ding, ding, ding värld.